STOCKHOLM, den 30 Maj.
Om de unionella förhållandena
emellan Sverge och Norge.
I.
Det torde väl förefallit en och annan nog
optimistiskt, då vi yttrat den tanken, attsan-
ning och iakttagen rättvisa ensamma skola
förmå att upprycka och tillintetgöra alla de
tvistefrön som under en så lång följd af år
föranledt köld, misstroende och söndring cmel-
lan de båda nordiska folken. Men vi djerf-
vas dock öfverlemna oss åt denna föreställ-
ning; ty vi tro på sanningen såsom den hög-
sta af alla makter. Vi tro i sjelfva verket,
att dess makt förmår göra sig gällande i
Norge lika så väl som i Sverge, och att då
norrmännen se oss svenskar redligt och sam-
vetsgrannt emot dem jiakttaga rättvisa och ej
yrka annat än hvad som öfverensstämmer med
billighet och rättvisa, så skola äfven de å sin
sida mot oss handla rättvist och billigt. Och
skulle, mot vår förmodan, vi häruti misstaga
oss; skulle norska folket icke lida att höra
sanningen; skulle norrmännen icke vilja er-
känna sin anpart af misstag, felsteg och orätt-
visor, då de se oss svenskar öppet och otvun-
get vidgå våra; skulle de som leda opinionen
i Norge och de som der hafva makten upp-
ställa emot Sverge obilliga och unionens vä-
sende kränkande anspråk, änskönt å Sverges
sida icke annat fordras än som på det noga-
ste öfverensstämmer med ömsesidig fördel och
rättvisa eller med hvad som just utgör för-
eningens innersta väsende och klart derutaf
följer; — så skulle vi ändock lifiigt beklaga,
om man i Sverge lät sig derutaf hänföras att
följa exemplet. Ettsådant handlingssätt skulle
äfven vara icke. blott orätt utan också högst
ovist och opolitiskt. Ärlighet varar längst,,
är en maxim som gäller i hela menniskolif-
vet och icke minst i politiken, der det också
med full sanning heter, att den redligaste po-
litiken äfven är den skickligaste — la pol:-
tique la plus droite est aussi la plus adroiten.
Genom ett motsatt handlingssätt skuile vi be-
röfva oss den moraliska styrkan och öfver-
lägsenheten, som ligger i en god och rättvis
sak och den djupa och innerliga förtröstan
derpå. Men norrmännen skulle vi beklaga än
mer. Materielt svagare skulle de derigenom
moraliskt ännu ytterligare försvaga sin ställ-
ning.
EEMed rågon god vilja gifves det ock för
tidningspressen ett mycket lätt sätt, ej alle-
nast. att för framtiden afböja nya tvister och
misshälligheter, utan äfven att försonande
verka tillbaka till biläggande af de gamla.
Missbruk af tryckfriheten kunna ej förekom-
mas i något land der denna dyrbara folkfri-
het finnes; men dessa missbruk betyda också
intet, ja mindre än intet, i hvarje land der
tillika denna ädla frihet rätt brukas; — Van-
ligen hörer man ock dem mest klaga öfver
tryckfrihetens missbruk, som sjelfva minst
vilja bruka henne rätt. Att okunniga, lidelse-
fulla personer, som aldrig haft håg eller gjort
sig möda att undersöka sakförhållanden, men
finna det vara en lätt och beqväm sak att
göra sig allmänhetens svagheter till godo och
vända sig till dess passioner i stället för dess
förstånd och dess rättskänsla; — att sådana
personer, när de fattat pennan, icke göra sig
samvete af att framkasta orättvisa beskyllnin
gar och framkomma med obilliga anspråk, i
Sverge emot Norge och tvärtom, kan hända
uti begge länderna, och har äfven uti båda
till öfverflöd egt rum. Men öfver detta
missbruk af yttranderätten likasom öfver
andra behöfver man sannerligen icke taga
så illa vid sig på någondera sidan eller
tro det kunna åstadkomma något särdeles
ondt, allenast det rätta botmedlet deremo:
användes, som också är ganska lätt att åstad-
komma. Och detta bestär helt enkelt deruti,
att i Norge den norska pressen och i Sverge
den svenska sjelf beifrar dylika missbruk;
sjelf inom eget land utöfvar polis och håller
god ordning och grannsämja vid makt samt
befriar brödrafolkets press från obehaget att
rätta och näpsa dylikt ofog. Om i Norge
sykofanter, för att smickra den nationella egois-
men och fåfängan, aldrig medgifva att norr-
männen kunna ha orätt, och, för att bemantla
egen orättvisa, tillåta sig osanna beskyllnin-
gar eller obilliga anspråk mot Sverge, så kan
det visst icke här i landet väcka ond blod,
så framt vi genast finna att norrmän sjelfva
tillbakavisa- dylika utfall och ensidigheter.
Men på samma sätt bör det ej heller band
norrmännen billigtvis kunna föranleda skälig
oro eller missnöje, i fall de någon gång höra
något snart bortdöende oljud från enstaka
röster i Sverge, när de tillika genast erfara
att svenska pressen sjelf tuktar och tystar
det.
EZ Och i det hänseendet har Norge visserligen
icke skäl att klaga öfver oss svenskar. Miss-
hälligheterna och söndringen emellan folken
leda sitt första upphof ifrån Carl Johans po-
litik att i egenskap af norsk regent oupphör-
ligt under en lång följd af år stämpla för ut-
vidgandet af norska konungamakten och till-
intetgörandet af Norges fria statsförfattsing.
När dessa stämplingar misslyckades genom
Storthingets värdiga mötstånd, kunde Carl Jo-
han icke styra sin harm utan lät sina förakt-
liga svenska kamarillatidningar begynna - ett
krig af smädelser mot norrmännen och sökte
på det sättet uppreta svenska folket mot det
norska. Men all framgång af dessa försök
tillin etgjordes genom den sjelfständiga sven-
ska tidningspressens förfarande. Under hela
1820-talet och så länge tidningen Argus exi-
sterade fann norska folkets frihet och rätt e
varm och ihärdig örsvarare i nämnde: blad,
EEE