STOCKHOLM, den 30 Maj. Om de unionella förhållandena emellan Sverge och Norge. I. Det torde väl förefallit en och annan nog optimistiskt, då vi yttrat den tanken, attsanning och iakttagen rättvisa ensamma skola förmå att upprycka och tillintetgöra alla de tvistefrön som under en så lång följd af år föranledt köld, misstroende och söndring cmellan de båda nordiska folken. Men vi djerfvas dock öfverlemna oss åt denna föreställning; ty vi tro på sanningen såsom den högsta af alla makter. Vi tro i sjelfva verket, att dess makt förmår göra sig gällande i Norge lika så väl som i Sverge, och att då norrmännen se oss svenskar redligt och samvetsgrannt emot dem jiakttaga rättvisa och ej yrka annat än hvad som öfverensstämmer med billighet och rättvisa, så skola äfven de å sin sida mot oss handla rättvist och billigt. Och skulle, mot vår förmodan, vi häruti misstaga oss; skulle norska folket icke lida att höra sanningen; skulle norrmännen icke vilja erkänna sin anpart af misstag, felsteg och orättvisor, då de se oss svenskar öppet och otvunget vidgå våra; skulle de som leda opinionen i Norge och de som der hafva makten uppställa emot Sverge obilliga och unionens väsende kränkande anspråk, änskönt å Sverges sida icke annat fordras än som på det nogaste öfverensstämmer med ömsesidig fördel och rättvisa eller med hvad som just utgör föreningens innersta väsende och klart derutaf följer; — så skulle vi ändock lifiigt beklaga, om man i Sverge lät sig derutaf hänföras att följa exemplet. Ettsådant handlingssätt skulle äfven vara icke. blott orätt utan också högst ovist och opolitiskt. Ärlighet varar längst,, är en maxim som gäller i hela menniskolifvet och icke minst i politiken, der det också med full sanning heter, att den redligaste politiken äfven är den skickligaste — la pol:tique la plus droite est aussi la plus adroiten. Genom ett motsatt handlingssätt skuile vi beröfva oss den moraliska styrkan och öfverlägsenheten, som ligger i en god och rättvis sak och den djupa och innerliga förtröstan derpå. Men norrmännen skulle vi beklaga än mer. Materielt svagare skulle de derigenom moraliskt ännu ytterligare försvaga sin ställning. EEMed rågon god vilja gifves det ock för tidningspressen ett mycket lätt sätt, ej allenast. att för framtiden afböja nya tvister och misshälligheter, utan äfven att försonande verka tillbaka till biläggande af de gamla. Missbruk af tryckfriheten kunna ej förekommas i något land der denna dyrbara folkfrihet finnes; men dessa missbruk betyda också intet, ja mindre än intet, i hvarje land der tillika denna ädla frihet rätt brukas; — Vanligen hörer man ock dem mest klaga öfver tryckfrihetens missbruk, som sjelfva minst vilja bruka henne rätt. Att okunniga, lidelsefulla personer, som aldrig haft håg eller gjort sig möda att undersöka sakförhållanden, men finna det vara en lätt och beqväm sak att göra sig allmänhetens svagheter till godo och vända sig till dess passioner i stället för dess förstånd och dess rättskänsla; — att sådana personer, när de fattat pennan, icke göra sig samvete af att framkasta orättvisa beskyllnin gar och framkomma med obilliga anspråk, i Sverge emot Norge och tvärtom, kan hända uti begge länderna, och har äfven uti båda till öfverflöd egt rum. Men öfver detta missbruk af yttranderätten likasom öfver andra behöfver man sannerligen icke taga så illa vid sig på någondera sidan eller tro det kunna åstadkomma något särdeles ondt, allenast det rätta botmedlet deremo: användes, som också är ganska lätt att åstadkomma. Och detta bestär helt enkelt deruti, att i Norge den norska pressen och i Sverge den svenska sjelf beifrar dylika missbruk; sjelf inom eget land utöfvar polis och håller god ordning och grannsämja vid makt samt befriar brödrafolkets press från obehaget att rätta och näpsa dylikt ofog. Om i Norge sykofanter, för att smickra den nationella egoismen och fåfängan, aldrig medgifva att norrmännen kunna ha orätt, och, för att bemantla egen orättvisa, tillåta sig osanna beskyllningar eller obilliga anspråk mot Sverge, så kan det visst icke här i landet väcka ond blod, så framt vi genast finna att norrmän sjelfva tillbakavisadylika utfall och ensidigheter. Men på samma sätt bör det ej heller band norrmännen billigtvis kunna föranleda skälig oro eller missnöje, i fall de någon gång höra något snart bortdöende oljud från enstaka röster i Sverge, när de tillika genast erfara att svenska pressen sjelf tuktar och tystar det. EZ Och i det hänseendet har Norge visserligen icke skäl att klaga öfver oss svenskar. Misshälligheterna och söndringen emellan folken leda sitt första upphof ifrån Carl Johans politik att i egenskap af norsk regent oupphörligt under en lång följd af år stämpla för utvidgandet af norska konungamakten och tillintetgörandet af Norges fria statsförfattsing. När dessa stämplingar misslyckades genom Storthingets värdiga mötstånd, kunde Carl Johan icke styra sin harm utan lät sina föraktliga svenska kamarillatidningar begynna ett krig af smädelser mot norrmännen och sökte på det sättet uppreta svenska folket mot det norska. Men all framgång af dessa försök tillin etgjordes genom den sjelfständiga svenska tidningspressens förfarande. Under hela 1820-talet och så länge tidningen Argus existerade fann norska folkets frihet och rätt e varm och ihärdig örsvarare i nämnde: blad, EEE