gen redan under riksdagen omgifvit sig med rådgifvare, kända för karaktersfasthet och frimodighet, äfvensom att ett sådant misstroende icke upphör förr än en öppen garanti för Sverges politik i det nu varande för vår frawtid så vigtiga tidskiftet varder i skonstitutionel ordning ställd; och, som sagdt är; detta hade med full visshet berott af statsutskottet och Rikets Ständer sjelfva, ja af statsutskottet ensamt, om kreditivfrågan blifvit behandlad såsom sig bort, d. v. B. att en förändring af rådgifvarepersonalen gjorts till vilkor för beviljande af de begärda anslagen. Ty att vägra dessa i och för sig, kunde icke vara någons afsigt och framställdes ej heller af någon opposition. Man fordrade endast något för något. För betydliga uppoffringar å folkets sida fordrar man skäligen en konstitutionel regering som förvaltar statenx tjenst. Åtminstone begär man en styrelse som afskuddar sig ansvaret för propositioner af så politiskt oklok, frihetsfientlig och vådlig beskaffenhet, som t. ex. två af dem, hvilka hvila på Rikets Ständers bord, mot tryckfriheten och om den så kallade prinaregeringen. Vi skola härnäst återtaga filen af den historiska redogörelsen för statsutskottets arbeten.