STOCKHOLM, den 29 Maj. Återblick på Riksdagen.) (Statsutskottet. Vi hafva i föregående artiklar i korthet omnämnt statsutgkottets behandling af statsreglevingsfrågorna, hvilka naturligtvis äro de vigtigaste som tillhöra samma utskott, åtminstone -e som ligga regeringen mest om hjertat. Lägaren har deraf inhemtat, atti allt hvad utgifter beträffar statsutskottet gått regeringens, eller kanske rättare konungens personliga önskningar till mötes med en snart sagdt blind hängifvenhet och utan något afseende på den politiska ställningen, så vidt denna bestämmes af konungens rådgifvare. Statsutskottet var såletes under denna riksdag af nästan ingen politisk eller egentligen konsttutionel betydelse, och utskottet hade i detta hänseende, efter vår tanka nog mycket förbisett sin kallelse. Ty vare huru som helst :wed den ministeriella ansvarighet som skall utkräfvas genom riksrätter eller hitintills städse uteblifaa anmälningar enligt 107 S regeringsformen, den skall dock alltid af regeringen lättare tolereras och verka vida mindre än en konseqvent vägran af de anslagsfordringar som i ständigt ökad progressipn äskas och deraf en icke ringa del är af beskaffenhet att böra anses såsom bevis på förtroende till den perzonal som förvaltar mesilen. Äfven mom vår föga rikhaltiga konstitutionella riksdagshistoria hafva vi ett slående exempel på hvad statsutskottet kan i politisk väg uträtta, från 1840 års märkliga riksmöte och de då timade händelser, bland annat af den enda ministår-förändring, som under konung: Carl Johans styrelse egde rum, och dervid oppositionen, om bon vetat att rätt begagna sina fördelar, torde kunnat bafva vunnit rätt mycket. Ty icke nog dermed att nästan alla de gamla rådgifvarne aflägsnades, och att grunden då lades till de reformer, hvilka man hoppades af en tronförändring, utan, hvad som var ännu vigtigare, hela landets opinion uppvärmdes till förmån för en verksam rörelse i flera riktningar af samhällsförbättringen, och den ömtåligaste af alla frågor, den om förändringen afrepresentationssättet, blef föremål för en på en gång lflig och sansad agitation, som hvarken förr eller sedermera kunnat bringas till stånd. Och en sådan rörelse, äfven om den i ock för sig icke leder till något omedelbart resultat, utgör likväl det fria samhällets egentIga lifsluft. Detta åstadkom äfven den verkan, att, oaktadt den nya ministeren visst icke var sammansatt i nationel mening, Konungen likväl fann sig nödsakad att i flera hänseenden förändra system, så attt. ex. förföljelserna mot tryckfriheten medelst åtal och indragningar för politiskt misshagliga artiklar upphörde; det konservativa allenastyrandet såg sig föranledt att göra åtskilliga koncessioner af rätt väsentlig beskaffenhet, hvaribland vi må nämna införande af den till sin princip riktiga departementalstyrelsen (1840); afskaffande af de qvalificerade dödsstraffen; upphörande af spöoch risstraffen för sådana brott som få med penningar försonas, samt afskaffande af stockstraffet (K. F. 1841); upphörande af den strängare lagen om bysättning (K. F. 1841); en rimligare lag mot fylleri och dryckenskap (K. F. 1841); stadga om folkundervisningen (K. F. 1842); planen till och början af de nya fängelsebyggnaderna i landet; en af de få organisationer på senare tider som i allmänhet visat sig ändamålsenliga eller inrättandet af kronoarbetskåren (K. F. 1842); en förbättrad sockenstämmolagstiftning samt inrättandet af sockennämnder (K. F. 1843) m. m. Samtliga dessa icke obetydliga framsteg voro resultater af Rikets Ständers framställningar och det ombyte af rådgifvarepersonal som då framtvingades; ty den tidens konservativa rådgifvare, grefve Rosenblad, grefve Hård, herrar von Hartmansdorff och Grip m.fl., voro i så måtto olika den Sparre-Palmstjernska konservativa konseljen, att de förra icke hade tillräckligt god helsa, hvarken att, utan att rubbas i sitt lugn, se sig utvoterade i de två riksstånd som väl måtte anses representera opinionen i landet, eller att med god smak se sina propositioner afslagna och deremot rakt stridande beslut fattade, hvilka de sedermera med lika god smak bringa till verkställighet och utfärda till efterrättelse, försedda med underskriften af deras namn, utan afseende derå att de sjelfva (såsom t. ex. fr:herre Palmstjerna i tullbevillningsfrågan) inför representationen förklarat, att de anse samma beslut leda till landets ofärd. Denna omständighet utgjorde också en högst väsentlig skilnad mellan det konservativa allenastyrandet förr och nu, Den gamla regimen valde ministrar som hyllade dess politiska system och fördrog inga andra. För konung Carl Johan var det således 1840 en uppoffring att skilja ifrån sig sina gamla rådgifvare och välja nya, åt hvilkas råd han ändå i viss mån faun sig skyldig att lemna gehör. För den nya regimen deremot tyckes det vara fullkomligt Tikgiltigt hvilka rådgifvare som väljas, om de äro konservativa eller liberala; de afskedas med ett lika vänligt leende som de antagas; de anses endast såsom mer eller mindre beredvilliga redskap för den enda viljan, bestämd af helt andra inflytelser. De i sednare tider skedda ministerförändringarne egentligen varit endast ett ombyte af garderob, der alla plaggen varit så förfärdigade, att de med någon jemkning icke besvära den som bär dem; och om detta händt har man genast varit färdig aflägga ett sådant plagg, på sin höjd har man låtit kläderna litet skifta i färg efter omständigheterna. Och hvems är skulden till ett sådant förhållande? Vi svara utan iörbehåll, representationens. . Vi bedja läsaren om ursäkt för denna digression, som väl kan anses främmande för mm höstas om atatanrteklattata tarkoamhat nn