STOCKHOLM, den 29 Maj.
Återblick på Riksdagen.)
(Statsutskottet.
Vi hafva i föregående artiklar i korthet om-
nämnt statsutgkottets behandling af statsregle-
vingsfrågorna, hvilka naturligtvis äro de vig-
tigaste som tillhöra samma utskott, åtminstone
-e som ligga regeringen mest om hjertat. Lä-
garen har deraf inhemtat, atti allt hvad utgifter
beträffar statsutskottet gått regeringens, eller
kanske rättare konungens personliga önskningar
till mötes med en snart sagdt blind hängif-
venhet och utan något afseende på den poli-
tiska ställningen, så vidt denna bestämmes af
konungens rådgifvare. Statsutskottet var så-
letes under denna riksdag af nästan ingen
politisk eller egentligen konsttutionel bety-
delse, och utskottet hade i detta hänseende,
efter vår tanka nog mycket förbisett sin kal-
lelse. Ty vare huru som helst :wed den mi-
nisteriella ansvarighet som skall utkräfvas
genom riksrätter eller hitintills städse uteblifaa
anmälningar enligt 107 S regeringsformen, den
skall dock alltid af regeringen lättare tolereras
och verka vida mindre än en konseqvent väg-
ran af de anslagsfordringar som i ständigt
ökad progressipn äskas och deraf en icke ringa
del är af beskaffenhet att böra anses såsom
bevis på förtroende till den perzonal som
förvaltar mesilen. Äfven mom vår föga rik-
haltiga konstitutionella riksdagshistoria hafva
vi ett slående exempel på hvad statsutskottet
kan i politisk väg uträtta, från 1840 års märk-
liga riksmöte och de då timade händelser,
bland annat af den enda ministår-förändring,
som under konung: Carl Johans styrelse egde
rum, och dervid oppositionen, om bon vetat
att rätt begagna sina fördelar, torde kunnat
bafva vunnit rätt mycket. Ty icke nog der-
med att nästan alla de gamla rådgifvarne
aflägsnades, och att grunden då lades till de
reformer, hvilka man hoppades af en tron-
förändring, utan, hvad som var ännu vigtigare,
hela landets opinion uppvärmdes till förmån
för en verksam rörelse i flera riktningar af
samhällsförbättringen, och den ömtåligaste af
alla frågor, den om förändringen afrepresen-
tationssättet, blef föremål för en på en gång
lflig och sansad agitation, som hvarken
förr eller sedermera kunnat bringas till stånd.
Och en sådan rörelse, äfven om den i ock
för sig icke leder till något omedelbart re-
sultat, utgör likväl det fria samhällets egent-
Iga lifsluft. Detta åstadkom äfven den ver-
kan, att, oaktadt den nya ministeren visst icke
var sammansatt i nationel mening, Konungen
likväl fann sig nödsakad att i flera hänseenden
förändra system, så attt. ex. förföljelserna mot
tryckfriheten medelst åtal och indragningar
för politiskt misshagliga artiklar upphörde;
det konservativa allenastyrandet såg sig för-
anledt att göra åtskilliga koncessioner af rätt
väsentlig beskaffenhet, hvaribland vi må nämna
införande af den till sin princip riktiga depar-
tementalstyrelsen (1840); afskaffande af de qva-
lificerade dödsstraffen; upphörande af spö- och
risstraffen för sådana brott som få med pen-
ningar försonas, samt afskaffande af stock-
straffet (K. F. 1841); upphörande af den
strängare lagen om bysättning (K. F. 1841);
en rimligare lag mot fylleri och dryckenskap
(K. F. 1841); stadga om folkundervisningen
(K. F. 1842); planen till och början af de
nya fängelsebyggnaderna i landet; en af de
få organisationer på senare tider som i all-
mänhet visat sig ändamålsenliga eller inrät-
tandet af kronoarbetskåren (K. F. 1842); en
förbättrad sockenstämmolagstiftning samt in-
rättandet af sockennämnder (K. F. 1843) m. m.
Samtliga dessa icke obetydliga framsteg voro
resultater af Rikets Ständers framställningar
och det ombyte af rådgifvarepersonal som
då framtvingades; ty den tidens konser-
vativa rådgifvare, grefve Rosenblad, grefve Hård,
herrar von Hartmansdorff och Grip m.fl., voro
i så måtto olika den Sparre-Palmstjernska kon-
servativa konseljen, att de förra icke hade
tillräckligt god helsa, hvarken att, utan att
rubbas i sitt lugn, se sig utvoterade i de två
riksstånd som väl måtte anses representera
opinionen i landet, eller att med god smak
se sina propositioner afslagna och deremot
rakt stridande beslut fattade, hvilka de se-
dermera med lika god smak bringa till verk-
ställighet och utfärda till efterrättelse, för-
sedda med underskriften af deras namn, utan
afseende derå att de sjelfva (såsom t. ex. fr:herre
Palmstjerna i tullbevillningsfrågan) inför re-
presentationen förklarat, att de anse samma
beslut leda till landets ofärd. Denna omstän-
dighet utgjorde också en högst väsentlig skil-
nad mellan det konservativa allenastyrandet
förr och nu, Den gamla regimen valde mi-
nistrar som hyllade dess politiska system och
fördrog inga andra. För konung Carl Johan
var det således 1840 en uppoffring att skilja
ifrån sig sina gamla rådgifvare och välja nya,
åt hvilkas råd han ändå i viss mån faun sig
skyldig att lemna gehör. För den nya re-
gimen deremot tyckes det vara fullkomligt
Tikgiltigt hvilka rådgifvare som väljas, om
de äro konservativa eller liberala; de
afskedas med ett lika vänligt leende som de
antagas; de anses endast såsom mer eller
mindre beredvilliga redskap för den enda vil-
jan, bestämd af helt andra inflytelser. De
i sednare tider skedda ministerförändringarne
egentligen varit endast ett ombyte af garde-
rob, der alla plaggen varit så förfärdigade,
att de med någon jemkning icke besvära den
som bär dem; och om detta händt har man
genast varit färdig aflägga ett sådant plagg,
på sin höjd har man låtit kläderna litet skifta
i färg efter omständigheterna. Och hvems
är skulden till ett sådant förhållande? Vi
svara utan iörbehåll, representationens.
. Vi bedja läsaren om ursäkt för denna di-
gression, som väl kan anses främmande för
mm höstas om atatanrteklattata tarkoamhat nn