km——
(Insändt.)
. .
En vigtig stridsfråga.
I den på det hela taget ganska allvarsamma Berge
licska landtbrokstidskriften pågår nu en i flera af.
seenden rätt rolig strid. Den gäller visserligen
blott — ett ord; men, enligt den ene stridsmannens
äsigt, hans, som räknar sig till förtjenst att hafva
dörjat stridens — ett ord af högsta vigt för hela vårt
jordbruk. Det torde förefalla mången läsare under-
ligt, att något ord i svenska språket kan spela en så
stor rol i värt jordbruk; så förefaller det äfven oss;
men måhända fästa vi allt för ringa vigt vid ord.
Emellertid är det hr Axel Odelberg på Enskede
som gjort den vigtiga upptäckten att värt jordbruk
råkat i fara genom ett ord, och det är han som börjat
ett utrotningskrig mot samma ord. Lyckas ban deri,
så tillkommer ock honom förtjensten af värt jordbruks
räddning.
Men huru heter dä deita förfärliga oråd — och hvari be-
står faran af detsamma? — Förhällandet är, att hr J. Th.
Nathhorst för vid pass 12 å 15 år sedan beskref i
landtbruksakademiens handlingar en dikningsmetod
som i England allmänt begagoas, men var dä föga
känd här. I England kallas den thorough draining;
br N. försvenskade uttrycket med grunddikningn.
Dikningsmetoden vann snart ett sä allmänt och väl-
förtjent förtroende, att en af vära riksdagsmän väckte
motion om publikt anslag i och för denna diknings
metods befrämjande i större skala. Den af hr N.
föreslagna benimningen antogs utan tvekan af fleria-
let bland våra författare i och talsre om landtbruket,
den användes vid våra landtbruksmöten, i offentliga
handlingar från regeringen samt gillade och infördes
i Dalins nya svenska ordbok, Emellertid har benäm-
ningen högeligen misshagat hr Odelberg — han vill
att den skall utrotas, och vill att benämningen alf-
dikning i stället skall antagas. Han lärer manliga
stridt för sin benämning — ehuru vi icke kunna er-
inra oss hvar striden förts — nog af, han har icke
vonnit gehör, hvilket onekligen är bra harmligt.
Det kan väl tyckas att den ena eller andra benäm-
ningen ej är af synnerlig vigt, enär ganska säkert
ingen landtman företager sig att grunddika å la
Nathhorst, eller alfdika å la Odelberg förr än rätta
förfaringssättet dervid är noga inhemtadt. Men hr O.
är af motsatt tanka: han tror att våra tilltagsna landt-
män, vilseledda af den Nathhorstska benämningen skola
rusa åstad och dika grundt och derigenom ådraga sig
stora förluster, hvaremot sådant ej kan inträffa om
de blott lägga den Odelbergska benämningen alfdik-
ning rätt på minnet.
Emellertid inträffade i början af detta år en hän-
delse, som egentligen framkallade en strid i tryck.
Hr Nathborst företog sig nemligen det orådet, att i
första häftet af den Bergelinska tidskriften meddela
en uppsats om landtbrukets framsteg, då äfven grund-
dikniogen oimnämdes; i en not meddelade hr N.,
att han fortfarande begagnade nyssnämde benämning äf-
ven derföre att i svenska landtbroket synes vara så
stort tilifalle för verksamhet i sak, att förf. gerna öf-
verlemnar åt andra att sysselsktta sig med ord,n
Häraf fann hr O. sig stucken, och blef, som dan-
skarne skga, pin lynende gal,. I nästa häfte in-
tlöt en ganska pompös artikel af hr O. Han visade
deri först den omätliga vigten af en passande termi-
nologi för vårt framåtgående landtbruk, visade der-
näst horu lätt våra landtmän — som han dock synes
anse stä på eu ganska låg bildningsgrad — kunde
vilseledas af benämningen grunddikning — gick så
öfver på språkforskoingens område och visade att or-
det grund, taget substantift, beteeknar det hvarpå
något hvilar, ett ställe i sjön der vattnet icke är
djupt — och adjektift uttrycker vendass motsatsen
till ordet djup, hvarefter han slutar sin uppsats med
-p artiga anmärkningen, att upphofsmannen till be-
amnargen grunddikning eger en mindre fullständig
bekantskap med svenska spräket.
Hr N. blef icke sin stränge motståndare längre
svaret skyldig, än till nästa häfte utkom. Detta svar
är hållet i en skämtsam toa, men i bottnen ligger
dock mycken skärpa, eburna inlindad i hr N:s qvicka
och bebagliga språk.
Han gifver full rättvisa åt hr O:s språkforskning,
och erkänner att den af hr O. uppställda både ad-
jektiva och substantiva betydelsen af ordet grund är
riktig; men meddelar hr O. derjemte den ganska
riktiga upplysvingen, hvarom denne synes vara okun-
vig, nemligen att ordet grund aldrig i någondera af
nyss anförda betydelser förekommer, då det begagnas i
sammansatta ord. Häri har hr N. osekligen ganska
rätt; ty man säger t. ex. en grundförbä:trad menni-
ska, och mevar då icke en ytligt förbättrad rmenni-
ska; maa säger ena grundlärd man och menar dä icke
en ytligt lärd man o. s. v. Man säger äfven att en
åker hvilar på kalkgrund, klappergrund, lergrund o.
3. Vv.
Hr Nathhorst visar emellertid sin motståndare det
stora undseendet, att icke pröfva värdet af benämnin-
gen alfdikning. Annars hade hr N. säkert anmärkt
att benämningen alfdikning kan sägas om alla öppna
diken i vanlig åkerjord, emedan äfven de gå ned i
aliven och afse att till en viss grad torrlägga den-
samma, och vidare att i flera famnar djupa mossar
och kärr -— der grunddikning kan verkställas — är
åter alfdikning omöjlig, emedan man hvarken med
de öppna och än mindre med de täckta dikena kan
aä aifven. Vi anso derföre att hr O.icke varit lyck-
lig i sitt val af benämniog, och det är pätagligen
lerföre som hans förslag ej af allmänheten antagits.
Slutligen gör hr N. nägra så roliga reflexioner, att
vi icke kunna neka oss nöjet att här anföra dem.
Han skrifver nemliges: Banske skall ocksä ordet
grund i alla dess sammansättningar hädanefter betyda
aågonting icke djupt — ytligt — oaktadt det i svenska
språket haft den motsaita betydelsen, blott på det
samma ord i termen grunddikning mätte kunna här-
iragas ät samma håll. Men då räkar jag istort bry-
leri huru jag skall beteckna hr O:s språkkunskap.
Ytlig vill jag icke kalla den, ty jag önskar ej säga
något ohöfligt; grundlig får jag ej kalla den, ty en.
igt hr O:s terminologi betyder detta ord detsamma
som ytlig. Jag vill då kalla den egendomlig.n
Att hr O. derefter I sak icke sknile kunna anföra
1: got vidare, lärer vara påtagligt, ehur: päkostande
ist måste vara att befinna sig slagen i en strid som
man sjelf börjat och som man alltså sannolikt hop-
pats på ett lysande sätt vinna. Men så går det ofta
här i verlden!
Emedlertid har hr O. ytterligare regalerat landt-
orukstidskriftens 4:de bäfte med en ny artikel. Iden
örbigår br O. helt och häliet att söka vederlägga
w Nathberst, och deri förfar hr O. onekligen gan-