km—— (Insändt.) . . En vigtig stridsfråga. I den på det hela taget ganska allvarsamma Berge licska landtbrokstidskriften pågår nu en i flera af. seenden rätt rolig strid. Den gäller visserligen blott — ett ord; men, enligt den ene stridsmannens äsigt, hans, som räknar sig till förtjenst att hafva dörjat stridens — ett ord af högsta vigt för hela vårt jordbruk. Det torde förefalla mången läsare underligt, att något ord i svenska språket kan spela en så stor rol i värt jordbruk; så förefaller det äfven oss; men måhända fästa vi allt för ringa vigt vid ord. Emellertid är det hr Axel Odelberg på Enskede som gjort den vigtiga upptäckten att värt jordbruk råkat i fara genom ett ord, och det är han som börjat ett utrotningskrig mot samma ord. Lyckas ban deri, så tillkommer ock honom förtjensten af värt jordbruks räddning. Men huru heter dä deita förfärliga oråd — och hvari består faran af detsamma? — Förhällandet är, att hr J. Th. Nathhorst för vid pass 12 å 15 år sedan beskref i landtbruksakademiens handlingar en dikningsmetod som i England allmänt begagoas, men var dä föga känd här. I England kallas den thorough draining; br N. försvenskade uttrycket med grunddikningn. Dikningsmetoden vann snart ett sä allmänt och välförtjent förtroende, att en af vära riksdagsmän väckte motion om publikt anslag i och för denna diknings metods befrämjande i större skala. Den af hr N. föreslagna benimningen antogs utan tvekan af flerialet bland våra författare i och talsre om landtbruket, den användes vid våra landtbruksmöten, i offentliga handlingar från regeringen samt gillade och infördes i Dalins nya svenska ordbok, Emellertid har benämningen högeligen misshagat hr Odelberg — han vill att den skall utrotas, och vill att benämningen alfdikning i stället skall antagas. Han lärer manliga stridt för sin benämning — ehuru vi icke kunna erinra oss hvar striden förts — nog af, han har icke vonnit gehör, hvilket onekligen är bra harmligt. Det kan väl tyckas att den ena eller andra benämningen ej är af synnerlig vigt, enär ganska säkert ingen landtman företager sig att grunddika å la Nathhorst, eller alfdika å la Odelberg förr än rätta förfaringssättet dervid är noga inhemtadt. Men hr O. är af motsatt tanka: han tror att våra tilltagsna landtmän, vilseledda af den Nathhorstska benämningen skola rusa åstad och dika grundt och derigenom ådraga sig stora förluster, hvaremot sådant ej kan inträffa om de blott lägga den Odelbergska benämningen alfdikning rätt på minnet. Emellertid inträffade i början af detta år en händelse, som egentligen framkallade en strid i tryck. Hr Nathborst företog sig nemligen det orådet, att i första häftet af den Bergelinska tidskriften meddela en uppsats om landtbrukets framsteg, då äfven grunddikniogen oimnämdes; i en not meddelade hr N., att han fortfarande begagnade nyssnämde benämning äfven derföre att i svenska landtbroket synes vara så stort tilifalle för verksamhet i sak, att förf. gerna öfverlemnar åt andra att sysselsktta sig med ord,n Häraf fann hr O. sig stucken, och blef, som danskarne skga, pin lynende gal,. I nästa häfte intlöt en ganska pompös artikel af hr O. Han visade deri först den omätliga vigten af en passande terminologi för vårt framåtgående landtbruk, visade dernäst horu lätt våra landtmän — som han dock synes anse stä på eu ganska låg bildningsgrad — kunde vilseledas af benämningen grunddikning — gick så öfver på språkforskoingens område och visade att ordet grund, taget substantift, beteeknar det hvarpå något hvilar, ett ställe i sjön der vattnet icke är djupt — och adjektift uttrycker vendass motsatsen till ordet djup, hvarefter han slutar sin uppsats med -p artiga anmärkningen, att upphofsmannen till beamnargen grunddikning eger en mindre fullständig bekantskap med svenska spräket. Hr N. blef icke sin stränge motståndare längre svaret skyldig, än till nästa häfte utkom. Detta svar är hållet i en skämtsam toa, men i bottnen ligger dock mycken skärpa, eburna inlindad i hr N:s qvicka och bebagliga språk. Han gifver full rättvisa åt hr O:s språkforskning, och erkänner att den af hr O. uppställda både adjektiva och substantiva betydelsen af ordet grund är riktig; men meddelar hr O. derjemte den ganska riktiga upplysvingen, hvarom denne synes vara okunvig, nemligen att ordet grund aldrig i någondera af nyss anförda betydelser förekommer, då det begagnas i sammansatta ord. Häri har hr N. osekligen ganska rätt; ty man säger t. ex. en grundförbä:trad menniska, och mevar då icke en ytligt förbättrad rmenniska; maa säger ena grundlärd man och menar dä icke en ytligt lärd man o. s. v. Man säger äfven att en åker hvilar på kalkgrund, klappergrund, lergrund o. 3. Vv. Hr Nathhorst visar emellertid sin motståndare det stora undseendet, att icke pröfva värdet af benämningen alfdikning. Annars hade hr N. säkert anmärkt att benämningen alfdikning kan sägas om alla öppna diken i vanlig åkerjord, emedan äfven de gå ned i aliven och afse att till en viss grad torrlägga densamma, och vidare att i flera famnar djupa mossar och kärr -— der grunddikning kan verkställas — är åter alfdikning omöjlig, emedan man hvarken med de öppna och än mindre med de täckta dikena kan aä aifven. Vi anso derföre att hr O.icke varit lycklig i sitt val af benämniog, och det är pätagligen lerföre som hans förslag ej af allmänheten antagits. Slutligen gör hr N. nägra så roliga reflexioner, att vi icke kunna neka oss nöjet att här anföra dem. Han skrifver nemliges: Banske skall ocksä ordet grund i alla dess sammansättningar hädanefter betyda aågonting icke djupt — ytligt — oaktadt det i svenska språket haft den motsaita betydelsen, blott på det samma ord i termen grunddikning mätte kunna häriragas ät samma håll. Men då räkar jag istort bryleri huru jag skall beteckna hr O:s språkkunskap. Ytlig vill jag icke kalla den, ty jag önskar ej säga något ohöfligt; grundlig får jag ej kalla den, ty en. igt hr O:s terminologi betyder detta ord detsamma som ytlig. Jag vill då kalla den egendomlig.n Att hr O. derefter I sak icke sknile kunna anföra 1: got vidare, lärer vara påtagligt, ehur: päkostande ist måste vara att befinna sig slagen i en strid som man sjelf börjat och som man alltså sannolikt hoppats på ett lysande sätt vinna. Men så går det ofta här i verlden! Emedlertid har hr O. ytterligare regalerat landtorukstidskriftens 4:de bäfte med en ny artikel. Iden örbigår br O. helt och häliet att söka vederlägga w Nathberst, och deri förfar hr O. onekligen gan