föranleder ej sällan att parter som
gin talan i hofrätten måst nedsätta revis
skilling för ändrings sökande hos K. M:t, der
de förklarats hafva rätteligea förvarat sin ta-
lan, hvarföre saken blifvit till hofrätten åter-.
förvisad, för ati der pröfvas, hvilket åter,
utom onödiga kostnader, föranleder at par-
terna å ömse sidor förlora en tid af två till
tre år innan de få sin sak ens pröfvad, än
mindre afgjord. Vi föreställa oss att det möj-
ligen kunde vara helsosammare om justitie-
ombudsmannen framställde detta förhållande
till rättelse, än att nagga bögsta domstolen
med kritiker, som icke leda till något resultat.
Ett annat rättegångsbruk, som också företer
sig i nästan hvarje rättegång, är den förfull-
följd af tvistemål i hofrätt och hos K. 34.
föreskrifna borgen för kostnad och skada.
Troligen kan justitieombudsmannen sjelf
ioke upplysa hvartill en sådan borgen tjonar.
eller uppgifva något exempel, åtminston? under
de sednaste 40 ären, att någon, som under-
tecknat en dylik löftesskrift, blifvit känd skyl-
dig att gälda den kostnad och skada hvarför
han borgat. Också har detta prestandum re-
dan i det för 30 år sedan af lagkomiten af-
gifna förslag till rättegångsbalk, äfvensom i
lagberedningens nyare förslag, blifvit helt och
hållet uteslutet. Det qvarstår emellertid så
som en tom formalitet, eller rättare ett slags
giller för enfaldiga eller okunniga parter, som
antingen försumma att jemte sin besvärsskrift
eller vadeinlaga ingifva detta charteque, el-
ler icke rätt minnas formuläret för dess upp-
ställning. Således hävder det ofta att, om t.
ex. den af två vederhäftige män underteck-
nade borgen icke af dem varit ingången en
för begge och begge för en,. ja, om genom
ett skriffel inträffat, att i mål der flera veder-
parter funnits, löftesmännen borgat endast för
aden kostnad och skada som hofrätten kunde
akänna kärandens vederpart skyldig att gälda,
d. v. s., om singularis blifvit begagnadt i
stället för pluralis, hofrätten tvärt afskurit fa-
talierna, och tvungit den tappande att, efter
nedsättning af revisionsskilling, söka ändring
hos konungen. Månne icke justitieombuds-
mannen genom att föreslå afskaffandet af
ett så otjenligt rättegångsbruk gjort mer gagn
för vbetryggande af rättssökandes säkerhet,
än medelst att öfva sin dialektiska förmåga
på analysen af motiverna till ett eller annat
af högsta domstolens utslag?
En annan brist i lagskipningen, som lika-
ledes, vida mer än recensionerna af sjelfva
domsluten, tyckes förtjena att uppmärksam-
mas, är den invecklade, att ej säga inkrång-
lade form som i vissa domstolar rätt ofta:
gifves åt domsluten, så att dessa ej sällan)
förefalla såsom orakelspråk, hvilka af parter,
som icke äro desto mer vana att bena sub-
tiliteter, kunna tydas snart sagdt på hvilket
sätt man behagar, ja, hvilka synas vara för-
fattade likasom med afsigt att de skola vara
tvetydiga oca icke för parterna uppenbara
hvad som egentligen varit hufvudskälet för
domslutet, än mindre utmärka den klara lag :
hvarpå all dom skall grundas. Detta skrif- 1
sätt är efter vår tanka ganska olyckligt,
emedan det, måhända mer än mycket annat,
föranleder till osäkerbet, hos allmänheten om
hvad som är lag, och huru lagen rätteligen
bör förstås. Orsaken härtill kan visserligen
hos åtskilliga domare härledas från bristande
studium af lagarne och en viss tveksamhet
huru dessa böra tydas, men sannolikt härle-
des den åtminstone lika mycket från otyd-
liga och ofullständiga lagar samt skiljaktiga
begrepp om deras ändamål. Ett värdigt
föremål för justitieombudsmannens verk-
samhet vore det för den skull, att i detta
hänseende söka v,utreda lagskipningens till-
stånd, samt att, i anledning deraf, enligt 15
6 af hans instruktion, yrka en till enhet och
gammanhang i lagskipningen verkande för-
sklaring af lagen, eller att, enligt 16 för
Rikets Ständer framställa angelägenheten af
xen fullständigare lagstiftning så att all dom
må på klar lag fästas.
Vidare lärer väl en hvar vara ense om, att
ett ibland de för lagskipningens jemna gång
mest hinderliga rättegångsbruk är det som
bibehåller de s. k. fora privilegiata, och att
i allmänhet 10 kap. R. B. om laga domstol
väl behöfver en noggrann revision, och uti
gitt närvarande skick föranleder stora olö-
genheter, då parter skjutsas ifrån den ena
rätten till den andra för att finna behörig
domstol, hvarigenom både fatalier lätt kunna
förloras och onödigt uppehåll förorsakas, j
följd af lagens otydlighet och så högst skilj-
aktiga tillämpning. Månne icke äfven detta
kan anses såsom ett vigtigt ämne för ju-
patitieombudsmannens behandling?
Vi vilja icke denna gång trötta med flera
exempel, de der eljest vore lätta att uppleta,
t. ex. i afseende på de rättegångsbruk som
innefattas under rubriken jäf och der spelrum
finnes för en snart sagdt godtycklig lagtill-
lämpning. Hvad som nu blifvit anfördt är
åtminstone icke sökt lingväga, utan ligger
alldeles framför fötterna för en hvar, som
sysselsätter sig med juridisk praktik. Det
ådagalögger också, som vi förmoda, att den
nuvarande justitieombudsmannen icke saknar
ämnen för sin verksamhet i afssende på lag.
skipningen,, utan att han derföre behöfver
upphäfva sig till anklagare inför Rikets Stän-
der af enskilda domare eller klandra deras
individuella åsigtsr och tillämpning aflagarnel.
— ett klander, gom utan tvifvel rättmäötligen
tillhör iryckprezsen och den juridiska kriti-
ken, men icke justitieombudsmannens embeis-
berättelser.
Vi skola i en följande artikel rågot när-
mere skärskåda huru och på hvad sätt det
efter vår mening tillhör en justitieombudsman l:
att, så vida han icke anser fog förefinnas tilll:
laga åtal, begagna sin granskningsrätt och
pligt öfver domaremaktens beslut. — Härvid
vilja vi dock — i parentes sagdt — ickein-
gkränka denna grauskningspligt endast till
högsta domstolens domareåtgärder, utan ut-
s:räcka den äfven till hofrätternas, ja under-
rätternas, för den händelse att dessa vinna
TI oo no ft Aamh föllaktligan ära lika hatank.