föranleder ej sällan att parter som gin talan i hofrätten måst nedsätta revis skilling för ändrings sökande hos K. M:t, der de förklarats hafva rätteligea förvarat sin talan, hvarföre saken blifvit till hofrätten åter-. förvisad, för ati der pröfvas, hvilket åter, utom onödiga kostnader, föranleder at parterna å ömse sidor förlora en tid af två till tre år innan de få sin sak ens pröfvad, än mindre afgjord. Vi föreställa oss att det möjligen kunde vara helsosammare om justitieombudsmannen framställde detta förhållande till rättelse, än att nagga bögsta domstolen med kritiker, som icke leda till något resultat. Ett annat rättegångsbruk, som också företer sig i nästan hvarje rättegång, är den förfullföljd af tvistemål i hofrätt och hos K. 34. föreskrifna borgen för kostnad och skada. Troligen kan justitieombudsmannen sjelf ioke upplysa hvartill en sådan borgen tjonar. eller uppgifva något exempel, åtminston? under de sednaste 40 ären, att någon, som undertecknat en dylik löftesskrift, blifvit känd skyldig att gälda den kostnad och skada hvarför han borgat. Också har detta prestandum redan i det för 30 år sedan af lagkomiten afgifna förslag till rättegångsbalk, äfvensom i lagberedningens nyare förslag, blifvit helt och hållet uteslutet. Det qvarstår emellertid så som en tom formalitet, eller rättare ett slags giller för enfaldiga eller okunniga parter, som antingen försumma att jemte sin besvärsskrift eller vadeinlaga ingifva detta charteque, eller icke rätt minnas formuläret för dess uppställning. Således hävder det ofta att, om t. ex. den af två vederhäftige män undertecknade borgen icke af dem varit ingången en för begge och begge för en,. ja, om genom ett skriffel inträffat, att i mål der flera vederparter funnits, löftesmännen borgat endast för aden kostnad och skada som hofrätten kunde akänna kärandens vederpart skyldig att gälda, d. v. s., om singularis blifvit begagnadt i stället för pluralis, hofrätten tvärt afskurit fatalierna, och tvungit den tappande att, efter nedsättning af revisionsskilling, söka ändring hos konungen. Månne icke justitieombudsmannen genom att föreslå afskaffandet af ett så otjenligt rättegångsbruk gjort mer gagn för vbetryggande af rättssökandes säkerhet, än medelst att öfva sin dialektiska förmåga på analysen af motiverna till ett eller annat af högsta domstolens utslag? En annan brist i lagskipningen, som likaledes, vida mer än recensionerna af sjelfva domsluten, tyckes förtjena att uppmärksammas, är den invecklade, att ej säga inkrånglade form som i vissa domstolar rätt ofta: gifves åt domsluten, så att dessa ej sällan) förefalla såsom orakelspråk, hvilka af parter, som icke äro desto mer vana att bena subtiliteter, kunna tydas snart sagdt på hvilket sätt man behagar, ja, hvilka synas vara författade likasom med afsigt att de skola vara tvetydiga oca icke för parterna uppenbara hvad som egentligen varit hufvudskälet för domslutet, än mindre utmärka den klara lag : hvarpå all dom skall grundas. Detta skrif1 sätt är efter vår tanka ganska olyckligt, emedan det, måhända mer än mycket annat, föranleder till osäkerbet, hos allmänheten om hvad som är lag, och huru lagen rätteligen bör förstås. Orsaken härtill kan visserligen hos åtskilliga domare härledas från bristande studium af lagarne och en viss tveksamhet huru dessa böra tydas, men sannolikt härledes den åtminstone lika mycket från otydliga och ofullständiga lagar samt skiljaktiga begrepp om deras ändamål. Ett värdigt föremål för justitieombudsmannens verksamhet vore det för den skull, att i detta hänseende söka v,utreda lagskipningens tillstånd, samt att, i anledning deraf, enligt 15 6 af hans instruktion, yrka en till enhet och gammanhang i lagskipningen verkande försklaring af lagen, eller att, enligt 16 för Rikets Ständer framställa angelägenheten af xen fullständigare lagstiftning så att all dom må på klar lag fästas. Vidare lärer väl en hvar vara ense om, att ett ibland de för lagskipningens jemna gång mest hinderliga rättegångsbruk är det som bibehåller de s. k. fora privilegiata, och att i allmänhet 10 kap. R. B. om laga domstol väl behöfver en noggrann revision, och uti gitt närvarande skick föranleder stora olögenheter, då parter skjutsas ifrån den ena rätten till den andra för att finna behörig domstol, hvarigenom både fatalier lätt kunna förloras och onödigt uppehåll förorsakas, j följd af lagens otydlighet och så högst skiljaktiga tillämpning. Månne icke äfven detta kan anses såsom ett vigtigt ämne för jupatitieombudsmannens behandling? Vi vilja icke denna gång trötta med flera exempel, de der eljest vore lätta att uppleta, t. ex. i afseende på de rättegångsbruk som innefattas under rubriken jäf och der spelrum finnes för en snart sagdt godtycklig lagtilllämpning. Hvad som nu blifvit anfördt är åtminstone icke sökt lingväga, utan ligger alldeles framför fötterna för en hvar, som sysselsätter sig med juridisk praktik. Det ådagalögger också, som vi förmoda, att den nuvarande justitieombudsmannen icke saknar ämnen för sin verksamhet i afssende på lag. skipningen,, utan att han derföre behöfver upphäfva sig till anklagare inför Rikets Ständer af enskilda domare eller klandra deras individuella åsigtsr och tillämpning aflagarnel. — ett klander, gom utan tvifvel rättmäötligen tillhör iryckprezsen och den juridiska kritiken, men icke justitieombudsmannens embeisberättelser. Vi skola i en följande artikel rågot närmere skärskåda huru och på hvad sätt det efter vår mening tillhör en justitieombudsman l: att, så vida han icke anser fog förefinnas tilll: laga åtal, begagna sin granskningsrätt och pligt öfver domaremaktens beslut. — Härvid vilja vi dock — i parentes sagdt — ickeingkränka denna grauskningspligt endast till högsta domstolens domareåtgärder, utan uts:räcka den äfven till hofrätternas, ja underrätternas, för den händelse att dessa vinna TI oo no ft Aamh föllaktligan ära lika hatank.