kommit, jemt lika mycket vore feladt på båda
sidor. I en fråga kan t. ex. skulden ligga
mer på ena sidan, i en annan mer på den
andra. Vi påstå blott, att man uti ingen är
alldeles felfri på någondera sidan. Det är
en försonande allmän öfvertygelse härom hos
båda folken som vi hoppas skall blifva fruk-
ten af vår bevisning. Innan vi genomfört
den, torde likväl påståendet stöta många sven-
skar för hufvudet, såsom icke allenast en pa-
radoxs, utan ock såsom vittnande om otillbör-
ligt undseende och partiskbet för Norge, för
hviket lyte man redan blott varit alltför fär-
dig att anklaga oss; — ty i flera frågor har
opinionen här, utan att gå LiM boucn mod
undersökningen, i sjelfva verket något för-
hastadt antagit att felen falla norrmänn-n en-
samt och uteslutande till last. Utan att nu
gå den speciella bevisningen i förväg, vilja
vi derföre här genast taga utur högen några
dylika anklagelser och, såsom en väckelse till
uppmärksamhet och rättvisa, med några få ord
påpeka deras ensidighet; och såsom nyss
nämnts, skola vi endast framhålla sådana i
hvilka det företrädesvis förmenas att hela
orättvisan ligger på Norges sida, och att man
på vår egen har ingenting att förebrå sig.
En sådan fråga är t. ex. den om transito-
rätten. Att denna för åtskilliga svenska land-
skap så vigtiga angelägenhet, ehuru väckt för
närmare tio år sedan, ännu beklagligtvis lig-
ger oafgjord, derför har man här sökt hvälfva
skulden helt och hållet på norska regeringen.
Och likväl kan ingen beskyllning vara orätt-
visare. Norska regeringen, inom hvilken dock
förslaget allra först af en ledamot framställ-
des, är visserligen icke utan skuld, men huf-
vudsakligen drabbar denna dock den svenska.
Norska regeringen, med undantag af stats-
rådet Vogt, har ingalunda visat sig angelä-
gen om att befordra ärendet till ett godt och
skyndsamt slut; men den har häruti blott följt
föredömet af den svenska samt stödt sig uppå
och åberopat det olyckliga beslut som, på
chefens för civildepartementet hr J. Fr. Fåhreei
tillstyrkande, hvarom äfven öfriga dåvarande
konseljledamöter förenade sig, fattades af
svenska regeringen d. 30 Mars 1849 vid före-
dragningen af norska regeringsafdelningens i:
Christiania -afgifna utlåtande öfver 1846 års
gemensamma handels- och sjöfartskomites be-
tänkande. Det är från detta högst anmärk-
ningvärda beslut, hvarigenom frågans afgö-
rande alldeles undansköts och snart sagdt
för hela framtiden kastades å sido, som det
öfverklagade dröjsmålet egentligast härleder
sig. Och när ändtligen Rikets Ständer vid 8e-
nast förflutna riksdag togo saken om hand,
så torde ock en närmare undersökning kunna
lägga i dagen, att derest hr civilministern
med tillbörligt nit, skicklighet och drift
(107 6) då behandlat Rikets Ständers skrif-
velse i ämnet och genast yrkat sammankal-
lande af norskt och svenskt statsråd deröf-
ver, så hade, redan före upplösningen af stor-
thinget, en proposition till detta ganska väl
kunnat medhinnas. Att hr civilministern ut-
ställde frågan till ny kommunikation och li-
bellering med norska regeringen i Christiania,
oaktadt denna förut, minst tre om ej fyra
gånger, derom yttrat sig, hvarigenom propo-
sitionen och afgörandet på nytt förhalades i
tre år eller till 1857 års storthing, var väl
det onödigaste i verlden och vittnande om
ingenting mindre än nit för saken och driftv
att befordra ett af alla fyra riksstånden fat-
tadt beslut till verkställighet. Svenska rege-
ringens förfarande allt igenom i denna fräga
skulle verkligen förefalla alldeles oförkl.iligt,
om icke deruti tydligen spårades den allena-
styrande viljans oaflåtliga politik, att, för gyn-
nande och befästande af de prohibitiva in-
tressena i Sverge, afböja hvarje närmande
som helst till Norge i handels- och sjöfarts-
förhållanden, såsom vådligt för prohibitionens.
stabilitet.
Den afvoghet och ovilja emot en tullföre-
ning och den reaktion emot mellanrikslagen,
som uttalades af de norska ledamöterna uti
1846 års komite, beklaga vi fullt ut så myc-
ket som någon annan, och likaså de seder-
mera ifrån norska sidan tid efter annan full-
följda bemödandena att stympa och sönderslita
nämda lag, hvilka allraförst af dessa komi-
terade inleddes och sattes i gång. Men utan att
nu fästa oss vid den besynnerligheten, att när
båda rikenas konung, för att villfara svenska
ständernas önskan, nedsätter en gemensam
komitå för att närma begge rikenas handels-
och sjöfartsförhållanden, han då just expres
utsöker på norska sidan komitledamöter, hvilka
ej allenast äro emot hvarje sådant närmande
utan än mer, som äro lifvade af en bestämdt
reaktionär anda emot mellanrikslagen, och
som endast begagna tillfället för att opponera
sig emot denna och motarbeta svenska repre-
sentationens önskan — utan att nu fästa oss
vid denna besynnerlighet, vilja vi blott på
förhand här anmärka, för att sedermera utför-
ligare bevisa det, att dåvarande civilmini-
stern, numera landshöfdingen, hr Olof Fåh-
reeus, i hela behandlingen af frågan samt ko-
mitens förordnande och sammansättning på
svenska sidan beklagligen icke ådagalade mera
omtanka, nit, skicklighet och drift än hans
broder, nu varande civilministern, sedermera
gifvit prof på uti transitofrågan, utan snarare
ännu mindre. Så handlöst, lojt och utan all
tanka och besinning handlades denna fråga
på svenska sidan, såsom skulle man just haft
för afsigt att bereda reaktionen på norska
sidan en lätt seger och snarare motarbeta än
befordra det mål som på Sverges sida önskades.
Hvad skall man också tänka om svenska re-
geringens nit för en tullförening och om dess
förmåga att bedömma förhållandena, då man