kommit, jemt lika mycket vore feladt på båda sidor. I en fråga kan t. ex. skulden ligga mer på ena sidan, i en annan mer på den andra. Vi påstå blott, att man uti ingen är alldeles felfri på någondera sidan. Det är en försonande allmän öfvertygelse härom hos båda folken som vi hoppas skall blifva frukten af vår bevisning. Innan vi genomfört den, torde likväl påståendet stöta många svenskar för hufvudet, såsom icke allenast en paradoxs, utan ock såsom vittnande om otillbörligt undseende och partiskbet för Norge, för hviket lyte man redan blott varit alltför färdig att anklaga oss; — ty i flera frågor har opinionen här, utan att gå LiM boucn mod undersökningen, i sjelfva verket något förhastadt antagit att felen falla norrmänn-n ensamt och uteslutande till last. Utan att nu gå den speciella bevisningen i förväg, vilja vi derföre här genast taga utur högen några dylika anklagelser och, såsom en väckelse till uppmärksamhet och rättvisa, med några få ord påpeka deras ensidighet; och såsom nyss nämnts, skola vi endast framhålla sådana i hvilka det företrädesvis förmenas att hela orättvisan ligger på Norges sida, och att man på vår egen har ingenting att förebrå sig. En sådan fråga är t. ex. den om transitorätten. Att denna för åtskilliga svenska landskap så vigtiga angelägenhet, ehuru väckt för närmare tio år sedan, ännu beklagligtvis ligger oafgjord, derför har man här sökt hvälfva skulden helt och hållet på norska regeringen. Och likväl kan ingen beskyllning vara orättvisare. Norska regeringen, inom hvilken dock förslaget allra först af en ledamot framställdes, är visserligen icke utan skuld, men hufvudsakligen drabbar denna dock den svenska. Norska regeringen, med undantag af statsrådet Vogt, har ingalunda visat sig angelägen om att befordra ärendet till ett godt och skyndsamt slut; men den har häruti blott följt föredömet af den svenska samt stödt sig uppå och åberopat det olyckliga beslut som, på chefens för civildepartementet hr J. Fr. Fåhreei tillstyrkande, hvarom äfven öfriga dåvarande konseljledamöter förenade sig, fattades af svenska regeringen d. 30 Mars 1849 vid föredragningen af norska regeringsafdelningens i: Christiania -afgifna utlåtande öfver 1846 års gemensamma handelsoch sjöfartskomites betänkande. Det är från detta högst anmärkningvärda beslut, hvarigenom frågans afgörande alldeles undansköts och snart sagdt för hela framtiden kastades å sido, som det öfverklagade dröjsmålet egentligast härleder sig. Och när ändtligen Rikets Ständer vid 8enast förflutna riksdag togo saken om hand, så torde ock en närmare undersökning kunna lägga i dagen, att derest hr civilministern med tillbörligt nit, skicklighet och drift (107 6) då behandlat Rikets Ständers skrifvelse i ämnet och genast yrkat sammankallande af norskt och svenskt statsråd deröfver, så hade, redan före upplösningen af storthinget, en proposition till detta ganska väl kunnat medhinnas. Att hr civilministern utställde frågan till ny kommunikation och libellering med norska regeringen i Christiania, oaktadt denna förut, minst tre om ej fyra gånger, derom yttrat sig, hvarigenom propositionen och afgörandet på nytt förhalades i tre år eller till 1857 års storthing, var väl det onödigaste i verlden och vittnande om ingenting mindre än nit för saken och driftv att befordra ett af alla fyra riksstånden fattadt beslut till verkställighet. Svenska regeringens förfarande allt igenom i denna fräga skulle verkligen förefalla alldeles oförkl.iligt, om icke deruti tydligen spårades den allenastyrande viljans oaflåtliga politik, att, för gynnande och befästande af de prohibitiva intressena i Sverge, afböja hvarje närmande som helst till Norge i handelsoch sjöfartsförhållanden, såsom vådligt för prohibitionens. stabilitet. Den afvoghet och ovilja emot en tullförening och den reaktion emot mellanrikslagen, som uttalades af de norska ledamöterna uti 1846 års komite, beklaga vi fullt ut så mycket som någon annan, och likaså de sedermera ifrån norska sidan tid efter annan fullföljda bemödandena att stympa och sönderslita nämda lag, hvilka allraförst af dessa komiterade inleddes och sattes i gång. Men utan att nu fästa oss vid den besynnerligheten, att när båda rikenas konung, för att villfara svenska ständernas önskan, nedsätter en gemensam komitå för att närma begge rikenas handelsoch sjöfartsförhållanden, han då just expres utsöker på norska sidan komitledamöter, hvilka ej allenast äro emot hvarje sådant närmande utan än mer, som äro lifvade af en bestämdt reaktionär anda emot mellanrikslagen, och som endast begagna tillfället för att opponera sig emot denna och motarbeta svenska representationens önskan — utan att nu fästa oss vid denna besynnerlighet, vilja vi blott på förhand här anmärka, för att sedermera utförligare bevisa det, att dåvarande civilministern, numera landshöfdingen, hr Olof Fåhreeus, i hela behandlingen af frågan samt komitens förordnande och sammansättning på svenska sidan beklagligen icke ådagalade mera omtanka, nit, skicklighet och drift än hans broder, nu varande civilministern, sedermera gifvit prof på uti transitofrågan, utan snarare ännu mindre. Så handlöst, lojt och utan all tanka och besinning handlades denna fråga på svenska sidan, såsom skulle man just haft för afsigt att bereda reaktionen på norska sidan en lätt seger och snarare motarbeta än befordra det mål som på Sverges sida önskades. Hvad skall man också tänka om svenska regeringens nit för en tullförening och om dess förmåga att bedömma förhållandena, då man