STOCKEOLM, den 19 Haj. Utrikes Horrespondens-artikel. (Frän Aftonbladets korrespondent.) Berlin d. 12 Maj. Ryssland har åter genom sin diplomati utfört en mästerkupp. Men om den fullständigt skall lyckas är dock ännu tvifvelunderkastadt. När detta bref framkommer, ha väl tidningarne genom nutidens raskaste korrespondenter, telegraferna, lärt känna sjelfva faktum. Några ord om dess mening och betydelse torde emellertid icke vara öfverflödiga. Man erinrar gig, att det tyska ryssvänliga lägret hårdnackadt satt sig emot adopterandet af defyra garantipunkter som blifvit uppställda och fordrade af vestmakterna ogh till en viss grad äfven af Österrike. Det fruktade, att genom en, om också blott diplomatisk och moralisk adoption så småningom bli indraget i kriget. Deraf den långvariga onyttiga notvexlingen från den 8 Aug. till den 27 Nov. 1854 mellan Preussen och Österrike, i hvilken Österrike bemödade sig att vinna Preussen och genom Preussen äfven det tyska förbundet för de fyra punkterna. Efter långa förhandlingar och en störtflod af depescher, hvilkas läsning till och med nu, då man endast erinrar sig dem, måste förorsaka allmänheten en känsla af ledsnad, äckel! och förtrytsamhet, kom man ändtligen till tilläggsartikeln till Aprilfördraget af den 26 Nov. 1854, som hufvudsakligen innehöll 1) att Preussen och Österrike betrakt2de de fyra punkterna såsom passande grundval för fredstinderhandlingarne och derföre med flit skulle bemöda sig att göra desamma gällande; 2) Preussen öfvertog förpligtelsen till gemensamt försvar för den händelse att angrepp skulle ske mot Österrike eller Donaufurstendömena. Derigenom voro nu de fyra punkterna införda i den preussisk-österriska traktaten, men det var dock endast ett filosofiskt, om vi så få säga, platoniskt erkännande från Preussens sida. Det betraktade dem såsom en passande grundval för freden och lofvade sitt bemödande, för att åt dem vinna gehör. Om en förpligtelse att: stå som en man för dessa punkter och att i nödigt fall med militäriska medel genomdrifva deras antagande af Ryssland, derom var alls icke fråga. Ja, ännu mera eller, rättare sagdt, ännu mindre! I den konstiga inledningen till detta tilläggsfördrag heter det, att det är fråga om de fyra punkter, för hvilkas antagande Österrike och Preussen redan vändt sig till ryska kabinettet. Men hurudana de preussiska föreställningarne i Peterburg ha varit, det känner hvar och en: Om icke rent af ryssvänliga ha de åtminstone icke varit ryssfientliga. Men under hela den debatt, som föregick undertecknandet af tilläggsartikeln af den 26 Nov. 1854; hade Preussen alltid sorgfälligt skilt mellan de båda första och de båda sednare punkterna. De båda första (kollektivprotektoratet öfver Donaufurstendömena och fri skeppsfart på Donau) skulle enligt den preussiska uppfattningen direkt beröra Tysklands intressen, de båda andra deremot (inskränkning af ryska makten uti Svarta hafvet och de kristnas i Turkiet emancipation, men endast på ett sätt, som öfverensstämmer med sultanens suveränitetsrättigheter) skulle blott indirekt angå Preussen och Tyskland före: trädesvis. Att Preussen genom denna distinktion indirekt utströk sig sjelf och Tyskland ur antalet af europeiska stormakter, anmärka vi blott i förbigående. När nu tyska förbundet å sin sida skulle erkänna de fyra punkterna i den försvagade betydelse de ha uti tilläggsartikeln af den 2 November 1854, hade emellertid det bekanta Decemberfördraget mellan Österrike och vestmakterna blifvit afslutadt och väckt mycken bestörtning hos den ryssvänliga s. k.. Bambergerligan (de tyska konungarikena af andra ordningen med bihang af Mecklenburg och några andra småstater).. Man kunde icke undvika att underteckna det mellan Preussen och Österrike afslutade tilläggsfördraget och upphöja det till förbundsbeslut. Men man beslöt dock att tydligt och för alla inträffande fall särskilja mellan de båda första och de båda sednare punkterna. Häraf kom det då, att förbundsbeslutet af den 9 December 1854, som biträdde den preussisk-österrikiska tilläggsartikeln, stipulerade, att det tyska förbundet såsom europeisk makt erkänner de fyra preliminärpunkterna till deras väsentliga innehåll (man märke väl den reservation som ligger häri) såsom en passande grundval för ernående af ett betryggadt rättsoch fredstillstånd i Europa, men isynnerhet ur de tyska intressenas synpunkt tillegnar sig och fasthåller den första och andra punkten. Här trädde distinktionen tydligt i dagen. De två sista punkterna erkändes endast såsom en passande grundval för fredsverket, de två första adopterades fullständigt såsom nära berörande det tyska intresset. Det förstås ! att en förpligtelse att med tvång genomdrifva äfven antagandet af de två första punkterna icke kom i fråga. Men om nu tyska förbundet, d. v.s. Bamburgerligan: och Preussen — det neutrala och I. genom sin neutralitet i sjelfva verket med Ryssland förbundna tyska lägret — om null detta läger, hvilket våra barn och efterkommande visst icke skola erinra sig. med någri välsignelser, äfven för de två första punkterna cke villeikläda sig några eventuella krigiska förpligtelser, hvarföre ha då hrr v. Bismarck, v. Beust, v. der Pfordten o. s. v. så sorg