Uti ett af de i går ankomna numrorna af Times förekommer en artikel, hvari häntydes derpå, att en ytterlig fredsbenägenhet i dessa dagar skall hafva bemäktigat sig de styrande i England, och Times låter förstå, att anledningen dertill är den, att de makthafvande kommit till insigt derom, att krigets fortsättande skulle föranleda folket att litet närmare skärskåda de bestående förhållandena, och folket dervid komma till resultater, som icke skulle vara särdeles gynnsamma för de nu herrskande klassernas herravälde. Lord Palmerston har visserligen, sedan denna artikel skrefs, uti underhuset hållit ett ytterst krigiskt tal, för hvilket vi redogöra uti vår utrikesafdelning, och genom hvilket han synes ha velat gifva deaenti åt det antagande hvarifrån Times utgått. Men Times artikel innehåller i öfrigt några så träffande anmärkningar angående vådorna af fredens afslutande i närvarande ögonblick samt angående oundgänglighetea och nyttan af krigets fortsättande, att vi här nedan :meddela ett utdrag deraf. Sedan Times antagit möjligheten af att en ofördelaktig fred nu skulle blifva afslutad, fortsätter bladet sålunda : Men skola väl icke England och Frankrike, efter afslutandet af en vanhedrande fred, bli svagare, Ryssland deremot starkare än tillförene? Ett ärofuilt namn är ingalunda något oväsentligt element i fråga om framgång. Det finnes ej nägot litet hof i Tyskland, ja i Europa, der man icke skulle sjunga czarens lof, oc hans triumf öfver stortaliga fiender icke firas af kungliga snyltgäster och pensionerade ädlingar. Konungen af Preussen skulle bli hans vicekonung, Sverge och Danmark i förtviflan uppgifra det sista hoppet om en oberoende existens, och Österrike, utarmadt af omkostaaderna för en beväpnad neutralitet, kostsammare än sjelfva kriget, skulle endast söka genom den ödmjukaste undergifvenbet stilla den vreds det väckt. Om Tuarkiets ställning i en sädan händelse behöfva vi knappt tala. Dess til!gångar äro i yttersta grad nttömda, dess nationalanda förgången, dess rädgifvare fala, dess konseljs äsigter splittrade. Krigets fortsättanda och närvaron af stora armåer från Vestern ha i grund sönderbratit landets gamla system utan att förse det med ett nytt, och de allierade kunna ej annat än lemna riket oändligt mycket svagare än de funno detsamma. Efter att hafva, såsom nu är visadt, försvazat Turkiet och förstärkt Ryssland, skulle vi draga 033 ur striden med den absoluta visshet att vi högligen påskyndat den katastrof, hvilken vi 1854 grepo till vapen för att förekomma. Ej heller kurde de: vara oss likgiltigt, att i Asiens opinion likasom i Eupas, Ryssland fastställt sin bestämda öfvervigt öfver vestmakterna. Det finnes ej ett tält på det fria Tartariets stepper, icke en koja, hängande öfver Fimalajas bråddjup, icke en by i Kina, Izdien eller Persien, der icke skulle förtöäljas om vårt nederlag och värt underkastande. Samma stammar, hvilka glömde Gengis för Timur och Timur för Nadir, skulle böja sig i stoftet för maktspråket från en vildare stam än Hin iostans eröfrares. Undertiden, huru skulle det väl gå bär iemma? Englands och Frankrikes härar skulle ätervända, krönta med blodiga och ofruktbara lagrar, segrande i slagtningarne, men be egrade genom krigsyckan på det hela, obelåtna med sig sjelfva och föga benägna att göra hvarandra rättvisa. Dessa bittra beskyllningar, dem ett misslyckande alrig felar att framkalla, skulle säkert utbryta, och askan af gamla afundsjusor och agg säkert ännu en gäng bläsis upp i full låga. Sålunda skulle i det ena landet bilda sig en opinion, fientlig emot det andra, och detta bjertliga förbund, hvilket väl kan betraktas såsom en fullgod skadsersättning för krigets faror och uppoffringar, skulle löpa den största fara att upplösas midt under en ängerköpt fred. Ej beller kunna vi dölja för oss, att huru stor den fara än är, hvarmed det sista försöket emot kejsarens lif varnar oss att icke lita för mycket på en enda menniskas prekära existens, skulle denna fara bli förfsrligt mycket större genom en fred som gälve Frankrikes missnöjda partier anledning att sga en nation, ömtälig om sin krigarära mer än om någonting avcst, att det andra kejsarlömet genom ett illa fördt krig och ena skymf lig fred sa:t en fläck på det förstas krigiska glans. Lönnmördarens dolk kunde väl ännu en gång halka undan; men qvarstå skulle faran af en uppresning från denna oroliga befolkning, hvilken ingen af Frankrikes beherrskare sedan Ludvig XVI:des dagar varit i stånd att helt och bållet tämja och umderkufyva. Antagom en dynastif rändring: Huru stor vore ej då sannolikbeten, att den nya maktens första handling skulle blifva att ännu en gång leda folkandan in i