Uti ett af de i går ankomna numrorna af
Times förekommer en artikel, hvari häntydes
derpå, att en ytterlig fredsbenägenhet i dessa
dagar skall hafva bemäktigat sig de styrande
i England, och Times låter förstå, att anled-
ningen dertill är den, att de makthafvande
kommit till insigt derom, att krigets fortsät-
tande skulle föranleda folket att litet närmare
skärskåda de bestående förhållandena, och fol-
ket dervid komma till resultater, som icke
skulle vara särdeles gynnsamma för de nu
herrskande klassernas herravälde. Lord Pal-
merston har visserligen, sedan denna artikel
skrefs, uti underhuset hållit ett ytterst kri-
giskt tal, för hvilket vi redogöra uti vår utrikes-
afdelning, och genom hvilket han synes ha
velat gifva deaenti åt det antagande hvari-
från Times utgått. Men Times artikel inne-
håller i öfrigt några så träffande anmärknin-
gar angående vådorna af fredens afslutande i
närvarande ögonblick samt angående ound-
gänglighetea och nyttan af krigets fortsättande,
att vi här nedan :meddela ett utdrag deraf.
Sedan Times antagit möjligheten af att en
ofördelaktig fred nu skulle blifva afslutad,
fortsätter bladet sålunda :
Men skola väl icke England och Frankrike, efter
afslutandet af en vanhedrande fred, bli svagare, Ryss-
land deremot starkare än tillförene? Ett ärofuilt
namn är ingalunda något oväsentligt element i fråga
om framgång. Det finnes ej nägot litet hof i Tysk-
land, ja i Europa, der man icke skulle sjunga czarens
lof, oc hans triumf öfver stortaliga fiender icke firas
af kungliga snyltgäster och pensionerade ädlingar.
Konungen af Preussen skulle bli hans vicekonung, Sverge
och Danmark i förtviflan uppgifra det sista hoppet om
en oberoende existens, och Österrike, utarmadt af
omkostaaderna för en beväpnad neutralitet, kostsam-
mare än sjelfva kriget, skulle endast söka genom den
ödmjukaste undergifvenbet stilla den vreds det väckt.
Om Tuarkiets ställning i en sädan händelse behöfva
vi knappt tala. Dess til!gångar äro i yttersta grad
nttömda, dess nationalanda förgången, dess rädgifvare
fala, dess konseljs äsigter splittrade. Krigets fortsät-
tanda och närvaron af stora armåer från Vestern ha i
grund sönderbratit landets gamla system utan att förse
det med ett nytt, och de allierade kunna ej annat
än lemna riket oändligt mycket svagare än de funno
detsamma. Efter att hafva, såsom nu är visadt, för-
svazat Turkiet och förstärkt Ryssland, skulle vi draga
033 ur striden med den absoluta visshet att vi hög-
ligen påskyndat den katastrof, hvilken vi 1854 grepo
till vapen för att förekomma. Ej heller kurde de:
vara oss likgiltigt, att i Asiens opinion likasom i Eu-
pas, Ryssland fastställt sin bestämda öfvervigt öfver
vestmakterna. Det finnes ej ett tält på det fria Tar-
tariets stepper, icke en koja, hängande öfver Fima-
lajas bråddjup, icke en by i Kina, Izdien eller Per-
sien, der icke skulle förtöäljas om vårt nederlag och
värt underkastande. Samma stammar, hvilka glömde
Gengis för Timur och Timur för Nadir, skulle böja
sig i stoftet för maktspråket från en vildare stam än
Hin iostans eröfrares. Undertiden, huru skulle det
väl gå bär iemma? Englands och Frankrikes härar
skulle ätervända, krönta med blodiga och ofruktbara
lagrar, segrande i slagtningarne, men be egrade ge-
nom krigsyckan på det hela, obelåtna med sig sjelfva
och föga benägna att göra hvarandra rättvisa. Dessa
bittra beskyllningar, dem ett misslyckande alrig fe-
lar att framkalla, skulle säkert utbryta, och askan af
gamla afundsjusor och agg säkert ännu en gäng blä-
sis upp i full låga. Sålunda skulle i det ena landet
bilda sig en opinion, fientlig emot det andra, och
detta bjertliga förbund, hvilket väl kan betraktas så-
som en fullgod skadsersättning för krigets faror och
uppoffringar, skulle löpa den största fara att upplösas
midt under en ängerköpt fred. Ej beller kunna vi
dölja för oss, att huru stor den fara än är, hvarmed
det sista försöket emot kejsarens lif varnar oss att
icke lita för mycket på en enda menniskas prekära
existens, skulle denna fara bli förfsrligt mycket större
genom en fred som gälve Frankrikes missnöjda par-
tier anledning att sga en nation, ömtälig om sin
krigarära mer än om någonting avcst, att det andra
kejsarlömet genom ett illa fördt krig och ena skymf
lig fred sa:t en fläck på det förstas krigiska glans.
Lönnmördarens dolk kunde väl ännu en gång halka
undan; men qvarstå skulle faran af en uppresning
från denna oroliga befolkning, hvilken ingen af Frank-
rikes beherrskare sedan Ludvig XVI:des dagar varit
i stånd att helt och bållet tämja och umderkufyva.
Antagom en dynastif rändring: Huru stor vore ej då
sannolikbeten, att den nya maktens första handling
skulle blifva att ännu en gång leda folkandan in i