STOCKHOLM, den 18 Mej. Några ord, hvarmed vi beledsagade er insänd uppsats i vårt tisdagsblad, .och hvar vi uttryckte vår åsigt, att i fall Sverge skulle komma att deltaga i striden mot Ryssland, regeringen skulle finna det oundgängligt at sammankalla Rikets Ständer, för att låta nationens ombud i nationens namn trycka in seglet på en handling af så utomordentlig stor betydelse för fosterlandet, samt våra tvifvelsmål att regeringen, i sådant fall och i en sådan tidpunkt, skulle kunna framställa sig omgifven af samma rådgifvare som af Rikets Ständer vid sistlidne riksdag fingo mottaga det ena misstroendevotum efter det andra, hafva gifvit Svenska Tidningen för i dag anledning till ett verkligt ångestrop. Vi vän tade detta. Redan i sin första artikel för det sistförflutna året, om vi rätt erinra oss, fällde Sv. Tidningen en bevekande förbön för den närvarande ministeren, att den måtte få sitta i orubbadt bo, emedan en ministerförändring skulle föranleda så mycket splittring och otrygghet, under närvarande kritiska förhållanden, då regering och folk så väl behöfde stå med samnad kraft, sida vid sida. Samma argument göres äfven nu gällande, sedan ett långt riksdagsår gått till ända, med oupphörliga misslyckanden och förödmjukelser 1 de vigtigaste propositioner som från regeringen utgått, och med en nästan komplett omöjlighet att genomdrifva anslagsfordringar utan konungens personliga meilankomst. Vi hafva varit de första att visa nödvändigheten af full samdrägt och ostördt förtroende mellan regering och folk, och skulle Sverge draga svärdet mot en mäktig fiende, blir behofvet af denna eniga samverkan ännu större. Vi bekänna vår oförmåga att inse, huru en minister, som sett sina förslag till de vigtigaste och mest genomgripande grundlagsförändringar antin gen enhälligt förkastade eller dock, genom de privilegierade -ståndens alltid påräkneliga biträde, af ett slags medlidande tillåtna att hvila på ständernas bord till nästa riksdag, för att då, såsom vi förmoda, utan allt förbarmande förkastas; — vi kunna ej, säga vi, med bästa vilja fatta, huru en sådan minister skall erbjuda folk och land trygghet, ingifva förtroende, stärka sambandet mellan regering och folk under ett tidskifte, uppfyldt af vådor, uppoffringar och kanske hårda pröfningar nog. Vi fatta ej heller rätt, huru Kongl. Maj:t, i händelse af en förändring i styrelsens neutralitetspolitik, skulle kunna inför utlandet presentera samma rådgifvare, som måste. — åtminstone på afstånd. — synas såsom neutralitetens upphofsmän och stödjepelare. Vi skulle misstaga oss mycket, om ej denna sednare omständighet åtminstone blir föremål för H, M. Konungens uppmärksamhet i samma ögonblick -vestmakterna erbjuda sådana garantier för krigets kraftiga fortsättande, att Sverges deltagande på allvar kan ifrågasättas. Huru vi tänkt oss dessa garantier, hafva vi redan förklarat. Vi kubna dervid ej fästa för mycken vigt vid nödvändigheten för de allierade att genom kraftiga åtgärder förmå Preussen att bestämma sin ställning. Sjelfva den österrikiska pressen har börjat tala om den lämpligaste utvägen för de allierade att försäkra sig om Tysklands medverkan, och vissa blad uppmana till och med dessa makter att sända en armå öfver Rhen. En sträng blokad af de preussiska östersjöhamnarne skulle dock i vår tanka långt bättre uppfylla ändamålet. Preussiska regeringen kunde då komma till insigt af hvad dess ryssvänliga neutralitet kostar, och de preussiska kustländernes invånare skulle i Berlin inlägga protester, mäktiga att öfverrösta sjelfva kanoniseringshymnerna öfver Nikolai gamla kläder. EEE s—— VV