Låtom oss närmare betrakta denne man,
så stolt öfver sin krona, icke vetande att han
inom ett år. skall för alltid förlora densamma.
Hans växt är hvarken öfver. eller under
medelmåttan, men så väl bildad som vore
den gjuten, Ansigtsdragen, ingalunda regel-
bundna, förhöjas. icke genom uttryckets
intresse. Hans ljusblå ögon äro själlösa och,
om vi så må tala, glasartade; intet leende
krusar hans läppar; att dömma efter minen i
hans ansigte skulle man tro att alla känslor
voro bannlysta från hans själ.
Stel, kall och rak synes han oss vid för-
sta anblicken. Men huru ringa han än i de
flesta afseenden är utrustad, klappar dock ett
rättskaffens hjerta inom hans bröst.
Han söker sanningen, men hans förmörkade
förnuft förer denna gudomlighet undan hans
Syn.
Familjen på Sonröda, med undantag af fa-
miljefadren; finnes ock inom denna festliga
krets. :
Gustaf Adolf befaller att bjeltarne Gummeri
och Arens fruar skola vid bordet intaga he-
dersplatserna.
Huru olika synas ej dessa båda qvinnor;
den ena, ljuf, stilla och blygsam, vill så
gerna draga sig undan i skuggan, då den an-
dra, stolt, icke öfver sig sjelf; men öfver sin
make, icke sätter, som ordspråket lyder, sitt
ljus underena skäppo,. Hennes bruna ögon
gnistra, hennes mun ler, och dristigt svarar
hon när kungen tilltalar henne.
i Aren hade redan under vistelsen i hufvud-
staden erhållit flera .vedermälen af sin ko:
nungs nåd.
Gustaf Adolf föreslår sjelf, såsom ett ut-
tryck af synnerlig ynnest, skålar för Gumme-
rus och Aren, hvarvid han yttrar:
Jag önskade; att. hvar. och en. undersåte.