sammans tandtdag. Denna toranaring, Oven hvilken så väl de deputerade som de nya pärerna i enskilda kretsar uttalade sig med förtrytelse och löje, men som de dock antogo, är i sig sjelf obetydlig, men dock beklaglig såsom härledande sig ur ettsystem, som icke vill låta våra unga institutioner komma till ro, utan ständigt flickar på dem och rycker bort så väl likgiltiga som goda partier, för att få tillfälle till onödiga reparationer, som bidraga att ge det hela en karakter af någonting ofärdigt, oafslutadt. Alla öfriga angrepp mot författningen ha denna gång blifvit tillbakavisade. Första kammaren roade sig med att i likhet med dess föregångare vilja afskaffa artiklarne 42 och 114 uti konstitutionen, som äro högern en nagel i ögat. Dessa artiklar garantera fri förfoganderätt öfver fast egendom, jordbesittningars delbarhet samt upphäfva den godsherrliga domsrätten och polisen, de vissa egendomar medföljande höghetsrättigheter äfvensom de deruppå grundade förpligtelser o. s. v.; med ett ord, dessa artiklar införde en moderat medborgerlig jemlikhet i Preussen och godtgjorde en månghundraårig tryckande orätt. Visserligen ha dessa artiklar hos oss icke kommit till fullt utförande. Månget genom konstitutionen afskaffadt missbruk fortfar ännu, och ett cirkulär från inrikesministern af den 15 Febr. 1855 förklarar helt enkelt, att regeringen hittills varit af den åsigten och skall framgent hålla fast dervid, attfortvaron af den godsherrliga polismakten efier den gällande lagstiftningen har en fullkomligt rättslig grund.. Så visar sig i vigtiga punkter ett administratift penndrag långt mäktigare än konstitutionen. Ett skenbart berättigande söker man uti ifrågavarande fall deri, att det vid slutet af artikeln heter: det vidare utförandet af dessa bestämmelser förbehålles särskilda lagar. Icke desto mindre lemnar denna artikel en viss garanti mot det fulla återställandet af de ruttna feodala privilegierna. Derför lemnar den också de konservativa ingen ro. Den pinar dem såsom ett samvetsagg. Den förra första kammaren voterade hvarje år dess afskaffande, ehuru den visste att den andra kammaren ej skulle gå in derpå. De nya pärerna ville icke stå efter i detta hänseende och uttalade sig för artikelns afskaffande i två omröstningar den 18 December och 10 Januari med 89 röster emot 13. I andra kammaren visade sig röstförhållandet omvändt.. Förslaget om afskaffandet blef der den 271. Mars förkastadt med 154 röster emot 136. I Icke mycket lyckligare var högern i fråga om jagtlagen. Det högjunkerliga privilegiet att få jaga på fremmande mark och egor hade blifvit afskaffadt kort före slutet af vår korta frihetsdröm, i Oktober 1848. Alltsedan dess ha junkrarne beskörmat sig deröfver, såsom om man hade skadat dem på gods och egendom, och begära åtminstone en lämplig godtgörelse för detta gamla dårhusmessiga privilegium. Den nya ministern för jordbruksangelägenheterna, hr von Manteuffel d. ä., ministerpresidentens broder och en af de mest inkarnerade ledamöter af junkerpartiet, ville förtjena sina sporrar såsom minister genom att framlägga ett lagförslag, som gick ut på att återställa denna junkerliga rättighet. Men det gick icke dermed efter önskan. Jagtlagen antogs af andra kammaren den 21 Mars, men med betydliga modifikationer, som betogo densamma dess feodala nerv. Det visade sig här att andra kammaren, oaktadt sin svaghet, dock har en god: borgerlig afsky för feodalismen och vet att taga sin hud och pung till vara mot dess förderfliga Justar. 1 3Så förkastade den äfven med stor majoritet ett förslag af hr Nöldechen att förkorta de årliga sessionerna. Det öde som vederfors samma deputerades förslag, att öfverlåta valkretgarnes fastställande it det administrativa godtycket, har jag i ett föregående bref omnämnt. Äfven den af första kammaren antagna men modifierade lagen om äktenskapsskilnader, hvilken gör ett djupt ingrepp i det protestantiska landets seder, vågade regeringen icke framlägga för andra kammaren. eg har äfvenledes redan omnämnt, att det icke lyckades högera i första kammaren att förhindra den vigtiga reformen i konkurslagstiftningen. Dess motstånd visade på ett ganska märkligt sätt att högeras ledamöter och isynierhet de adliga godsegarne ständigt betrakta sig blott såsom gäldenärer, icke såsom borgenärer. Ty de syntes isynnerhet lägga stor vigt på bankruttörernas och deras familjs rätt och bästa. De gjorde ett amendement till förmån för bankrutterande adliga godsegares gemåler och hoppades att andra kammaren skulle förkasta detta, så att hela lagförslaget derigenom skulle förfalla. Men de hade missräknat sig. Andra kammaren förtröstade derpå att amendementet icke i praxis skulle lyckas göra sig gällande och att det snart skulle undanträngas af reformrörelsen på detta område. Den antog ännu en gång lagen jemte det mindre behagliga amendementet med 239 röster mot 19. MSVid sessionens slut led regeringen ännu ett kännbart nederlag. Vid frågan om kreditbevillning till åtskilliga jernvägar kommo äfven den till hannoverska gränsen och från Rhen till Osnabrick i fråga. Kammaren afprutade en million på den begärda summan, emedan den endast ville tillstädja jernvägens utförande i den kortare riktningen... Regeringen bestred kammaren rätt till bevillningar under vilkor och att bestämma jernvägarnes riktning. Första kammaren understödde naturligtvis denna kuriösa pretention, mot hvilken dock en af dess ledamöter, grefve Arnim-Boitzenburg, kände sig nödsakad att protestera. Andra kammaren höll denna gång stånd ganska bra, och först när ministerpresidenten i sista sessionen förklarade att regeringen skulle välja den kortaste riktningen, blef krediten definitift beviljad till det af kammaren bestämda inskränktare beloppet. Sådan var denna kammare. Utan energi och stor uppfattning i fråga om initiativer, särdeles oerfaren i den yttre politiken, misstroende sig sjelf och svagt eftergifven förre-FIF on MA JM mo Rn KR