sammans tandtdag. Denna toranaring, Oven
hvilken så väl de deputerade som de nya pä-
rerna i enskilda kretsar uttalade sig med för-
trytelse och löje, men som de dock antogo,
är i sig sjelf obetydlig, men dock beklaglig
såsom härledande sig ur ettsystem, som icke
vill låta våra unga institutioner komma till ro,
utan ständigt flickar på dem och rycker bort
så väl likgiltiga som goda partier, för att få
tillfälle till onödiga reparationer, som bidraga
att ge det hela en karakter af någonting ofär-
digt, oafslutadt.
Alla öfriga angrepp mot författningen ha
denna gång blifvit tillbakavisade. Första kam-
maren roade sig med att i likhet med dess
föregångare vilja afskaffa artiklarne 42 och
114 uti konstitutionen, som äro högern en
nagel i ögat. Dessa artiklar garantera fri
förfoganderätt öfver fast egendom, jordbesitt-
ningars delbarhet samt upphäfva den gods-
herrliga domsrätten och polisen, de vissa
egendomar medföljande höghetsrättigheter äf-
vensom de deruppå grundade förpligtelser o.
s. v.; med ett ord, dessa artiklar införde en
moderat medborgerlig jemlikhet i Preussen
och godtgjorde en månghundraårig tryckande
orätt. Visserligen ha dessa artiklar hos oss
icke kommit till fullt utförande. Månget ge-
nom konstitutionen afskaffadt missbruk fort-
far ännu, och ett cirkulär från inrikesministern
af den 15 Febr. 1855 förklarar helt enkelt,
att regeringen hittills varit af den åsigten och
skall framgent hålla fast dervid, attfortvaron
af den godsherrliga polismakten efier den
gällande lagstiftningen har en fullkomligt
rättslig grund.. Så visar sig i vigtiga punk-
ter ett administratift penndrag långt mäkti-
gare än konstitutionen. Ett skenbart berätti-
gande söker man uti ifrågavarande fall deri,
att det vid slutet af artikeln heter: det vi-
dare utförandet af dessa bestämmelser förbe-
hålles särskilda lagar.
Icke desto mindre lemnar denna artikel en
viss garanti mot det fulla återställandet af de
ruttna feodala privilegierna. Derför lemnar
den också de konservativa ingen ro. Den pi-
nar dem såsom ett samvetsagg. Den förra
första kammaren voterade hvarje år dess af-
skaffande, ehuru den visste att den andra
kammaren ej skulle gå in derpå. De nya
pärerna ville icke stå efter i detta hänseende
och uttalade sig för artikelns afskaffande i
två omröstningar den 18 December och 10
Januari med 89 röster emot 13. I andra kam-
maren visade sig röstförhållandet omvändt..
Förslaget om afskaffandet blef der den 271.
Mars förkastadt med 154 röster emot 136. I
Icke mycket lyckligare var högern i fråga
om jagtlagen. Det högjunkerliga privilegiet
att få jaga på fremmande mark och egor hade
blifvit afskaffadt kort före slutet af vår korta
frihetsdröm, i Oktober 1848. Alltsedan dess
ha junkrarne beskörmat sig deröfver, såsom
om man hade skadat dem på gods och egen-
dom, och begära åtminstone en lämplig godt-
görelse för detta gamla dårhusmessiga privi-
legium. Den nya ministern för jordbruksan-
gelägenheterna, hr von Manteuffel d. ä., mi-
nisterpresidentens broder och en af de mest
inkarnerade ledamöter af junkerpartiet, ville
förtjena sina sporrar såsom minister genom
att framlägga ett lagförslag, som gick ut på
att återställa denna junkerliga rättighet. Men
det gick icke dermed efter önskan. Jagtlagen
antogs af andra kammaren den 21 Mars, men
med betydliga modifikationer, som betogo den-
samma dess feodala nerv. Det visade sig här
att andra kammaren, oaktadt sin svaghet, dock
har en god: borgerlig afsky för feodalismen
och vet att taga sin hud och pung till vara
mot dess förderfliga Justar.
1 3Så förkastade den äfven med stor majoritet
ett förslag af hr Nöldechen att förkorta de
årliga sessionerna. Det öde som vederfors
samma deputerades förslag, att öfverlåta val-
kretgarnes fastställande it det administrativa
godtycket, har jag i ett föregående bref om-
nämnt. Äfven den af första kammaren an-
tagna men modifierade lagen om äktenskaps-
skilnader, hvilken gör ett djupt ingrepp i det
protestantiska landets seder, vågade regerin-
gen icke framlägga för andra kammaren.
eg har äfvenledes redan omnämnt, att det
icke lyckades högera i första kammaren att
förhindra den vigtiga reformen i konkurslag-
stiftningen. Dess motstånd visade på ett gan-
ska märkligt sätt att högeras ledamöter och
isynierhet de adliga godsegarne ständigt be-
trakta sig blott såsom gäldenärer, icke såsom
borgenärer. Ty de syntes isynnerhet lägga
stor vigt på bankruttörernas och deras familjs
rätt och bästa. De gjorde ett amendement
till förmån för bankrutterande adliga godsega-
res gemåler och hoppades att andra kamma-
ren skulle förkasta detta, så att hela lagför-
slaget derigenom skulle förfalla. Men de hade
missräknat sig. Andra kammaren förtröstade
derpå att amendementet icke i praxis skulle
lyckas göra sig gällande och att det snart
skulle undanträngas af reformrörelsen på detta
område. Den antog ännu en gång lagen jemte
det mindre behagliga amendementet med 239
röster mot 19.
MSVid sessionens slut led regeringen ännu ett
kännbart nederlag. Vid frågan om kreditbe-
villning till åtskilliga jernvägar kommo äfven
den till hannoverska gränsen och från Rhen
till Osnabrick i fråga. Kammaren afprutade
en million på den begärda summan, emedan
den endast ville tillstädja jernvägens utförande
i den kortare riktningen... Regeringen bestred
kammaren rätt till bevillningar under vilkor
och att bestämma jernvägarnes riktning. För-
sta kammaren understödde naturligtvis denna
kuriösa pretention, mot hvilken dock en af
dess ledamöter, grefve Arnim-Boitzenburg, kän-
de sig nödsakad att protestera. Andra kam-
maren höll denna gång stånd ganska bra, och
först när ministerpresidenten i sista sessionen
förklarade att regeringen skulle välja den
kortaste riktningen, blef krediten definitift be-
viljad till det af kammaren bestämda inskränk-
tare beloppet.
Sådan var denna kammare. Utan energi
och stor uppfattning i fråga om initiativer,
särdeles oerfaren i den yttre politiken, miss-
troende sig sjelf och svagt eftergifven förre-
-- FIF on
MA JM mo - Rn KR