Kongl. hofkapellets konsert. Denna konstföreteelse innebar en flerfaldigt märklig betydelse: den bringade förtjenstfullt nytt af inhemskt arbete, den återförde äldre mästerstycken i minnet, den framställde ock ett jetteverk, hvilket, en gåta för sin samtid, numera visar sig i full klarhet, sedan tiden skingrat de ensidigare konstbegreppens töcken. Slutligen fann man ock en ganska vårdad exekution samt ett auditorium, mera valdt än mångtaligt. Symfonigenren är, helst i Tyskland, tonsättarnes experimentalfält. Otaliga flitiga händer bygga på dessa tonmassor, och ingen vill blifva efter Beethoven, ingen är, gom ej beundrar sitt Babelstorn, sedan det kommit till stånd. Midt ibland förbistringen upptäcker man en tonbyggnad i enkel stil, af rena proportioner, med egna men osökta ornamenter; och äfven utan kontrasteffekten skulle hr Lindblads symfoni frambringa en ganska fördelaktig verkan. Stilen i denna symfoni närmar sig mest till den Mozartska, utan att uppfinningen förråder reminiscenser, och den rådande friska naiva tonen, uppburen af en fin och smakfull instrumentation, är öfverallt lyckligt fasthållen. Bäst lyckade synas oss allegretton och finalet, båda hållna i rondoform; äfven första allegrot är ganska intressant, ehuru dess andra motiv synes oss mindre lyckligt; .scherzot är originelt och lifligt; trion deremot något matt. Totaleffekten har enhet, emedan kompositionen är helgjuten, Den sanning och naturlighet, som, råda i detta verk, återfinna vi ej i alla författarens arbeten, men man hinner ej mästerskapet i symfonien och qvartetten utan att förut hafva passerat de afvägar hvarpå konstgebitet är så rikt. Symfonien vann en afgjord framgång, och säkert önskar mången dess snara återupptagande. i . . n sångafdelning följde nu, som öppnades