Kongl. hofkapellets konsert.
Denna konstföreteelse innebar en flerfaldigt
märklig betydelse: den bringade förtjenstfullt
nytt af inhemskt arbete, den återförde äldre
mästerstycken i minnet, den framställde ock
ett jetteverk, hvilket, en gåta för sin samtid,
numera visar sig i full klarhet, sedan tiden
skingrat de ensidigare konstbegreppens töc-
ken. Slutligen fann man ock en ganska vår-
dad exekution samt ett auditorium, mera valdt
än mångtaligt.
Symfonigenren är, helst i Tyskland, ton-
sättarnes experimentalfält. Otaliga flitiga hän-
der bygga på dessa tonmassor, och ingen vill
blifva efter Beethoven, ingen är, gom ej be-
undrar sitt Babelstorn, sedan det kommit till
stånd. Midt ibland förbistringen upptäcker
man en tonbyggnad i enkel stil, af rena pro-
portioner, med egna men osökta ornamen-
ter; och äfven utan kontrasteffekten skulle hr
Lindblads symfoni frambringa en ganska för-
delaktig verkan. Stilen i denna symfoni när-
mar sig mest till den Mozartska, utan att
uppfinningen förråder reminiscenser, och den
rådande friska naiva tonen, uppburen af en
fin och smakfull instrumentation, är öfverallt
lyckligt fasthållen. Bäst lyckade synas oss
allegretton och finalet, båda hållna i rondo-
form; äfven första allegrot är ganska intres-
sant, ehuru dess andra motiv synes oss min-
dre lyckligt; .scherzot är originelt och lif-
ligt; trion deremot något matt. Totaleffekten
har enhet, emedan kompositionen är helgju-
ten, Den sanning och naturlighet, som, råda
i detta verk, återfinna vi ej i alla författarens
arbeten, men man hinner ej mästerskapet i
symfonien och qvartetten utan att förut hafva
passerat de afvägar hvarpå konstgebitet är så
rikt. Symfonien vann en afgjord framgång,
och säkert önskar mången dess snara åter-
upptagande. i . .
n sångafdelning följde nu, som öppnades