pMen det går ett gemensamhetsband genom i nationerna, och friheten är den stora menniskofamiljens gemensamma tillhörighet. Hvarhelst denna dyrbara egendom tillfogas någon skada, går det en elektrisk stöt genom hvarje familjemedlems hjerta, och hvarje enskilds frihet förminskas i samma mån eller förlorar i trygghet, Så isolerade än folken må synas vara från hvarandra, så är det alltid två elementer som i hvarje politisk skakning brottas med hvarandra — frihet och förtryck — och hvad den ena principen vinner, förlorar den andra. Häraf kunna vi förstå hvarföre, närhelst ett ädelt folk störtat ett offer för förtrycket, dödsropet från hans fallande bröder likt en ljungeld träffat hvarje god mans hjerta. Närhelst en nation föll, hörden j städse ett sorl af förtrytelse från den bättre delen af menniskoslägtet, ett skri af rysning från de ädlaste bland menniskohjertan, emedan sjelfbevarelseinstinkten hos enhvar berördes af en känsla utaf farans omedelbara närhet. Ett allmänt rop af medlidande och rysning genljöd genom Europa vid tidningarne om Polens och Ungerns undergång, ty faran som deraf härledde sig var af inga vanliga dimensioner. Det var en stockning af slumrande lava i djupet af denna volkan, och ropet som upphofs vid dessa nationers fall var en ofrivilliga yttringen af en inspirerad profetia. Huru långsamt utvecklar sig ej händelsernas logik! Historiens fotsteg gäcka deras förväntan som vilja mäta händelserna med alnmått. Polen och Ungern föllo, och derföre att icke himlahvalfvet instörtade med ens, derföre att icke stjernorna slungades ur sina regelmessiga banor, derföre att jorden lugnt fortsatte sina dagliga hvälfningar kring axeln, — derföre tystnade yttringarne af rysning och medlidande, och man slumrade ånyo in på afgrundsbranten. Jag klagar ej deröfver, ty sådan är menniskonaturen. De som stupade under tyngden af stora nationella olyckor beklagades för några ögonblick, betraktades derpå med likgiltighet, och kort derefter voro de alldeles glömda; värre än glömda, understundom skydda såsom en börda och undvikna såsom en besmittelse. Men under det en sådan erfarenhet bestyrker menniskoslägtets svaghet, utväljer en kärleksrik försyn några vissa redskap, och de män den sålunda utkorat lyftas öfver den vanliga graden af menniskoskälens adel. I dessa få upphöjda karakterer se vi vår natur återlöst, våra anlag stärkta af de ädlaste grundsatser. Sådana män äro outtröttliga i sin vaksamhet, låta sig ej nedslås af gäckade förhoppningar, låta ej sina krafter slapppas af förfelade ansträngningar. Hos dessa sällsynta menniskor finner ej brottet någon ursäkt af framgången. De hafva ej två slags moralisk måttstock — den ena för röfvare i lumpor, den andra för röfvare i purpur —, ett straff för den som mutar sig till röster vid omröstning i någon småstad, ett annat för en kunglig röfvare som lyckas lista sig till ett folks samtycke. Dessa lätt räknade män veta att moralen icke ärutesluten från statsklokheten; de hafva medlidande för olyckan, deltagande för den lidande och en känsla af broderskap för alla förtryckta. Hos sådana karakterer äro dessa känslor inga flyktiga och öfvergående rörelser, uppväckta af plötsliga händelser, utan principer för deras hela innersta lif. I dem, för att nyttja apostelns ord, lefva de, röras och hafva sin varelse. En af de ädlaste och renaste af dessa karakterer var den man, hvars minne vi i afton äro samlade att hedra. Ingen man var mer framstående fe nom sina dygder än lord Dudley Stuart. Hos ingen voro offentliga och enskilda dygder på ett ädlare sätt förenade med älskvärd blygsamhet och anspråkslös rättskaffenshet. Han var vår ädle presidents (sir Benjamin Halls) kamrat. i parlamentet, och aldrig kunde han hafva en bättre. Marylebones invånare hade insatt honom i parlamentet, och aldrig hade deras förtroende varit lemnadt åt en värdigare. . Många af de här närvarande hafva förenat sig med honom i hans fosterländska och menniskoälskande bemödanden. Alla dessa omständigheter äro höga och talande kraf på dem att hedra hans minne, — höga och talande kraf på dem att hembära detta minne deras enskilda och offentliga tacksamhetsgärd. O, att allt som numera är dem öfrigt lemnadt skall vara att hedra hans minne! Med glädje förenar jag mina svaga krafter i hvarje bemödande som kan göras att egna honom en vördnadsgärd, men i min ringa tanke finnes det ett långt bättre sätt att hedra hans minne än genom uppresande af ärestoder. Om honom kunna vi säga med den romerske skalden: Exegit monumentum sere perennius. (Han reste sig en minnesvärd mer ovansklig än bronsstoder.) I min tanke ges det intet bättre medel att hedra hans minne än att följa hans exempel. Likna honom kunna vi,, öfverträffa honom aldrig. Jag var för några dagar sedan närvarande vid ett möte som hade samma ändamål som det närvarande; jag torde ha någon rätt att ej för strängt bedömas, om jag bekänner att den tillfredsställelse jag hemtar af detta tillfälle ej är utan en skugga af djup melankoli. Den tanken tvingar sig på min själ, att få af dem, som nu äro samlade för att gifva en hyllning af pris och beundran åt minnet af mannen sedan han var död, hade befunnits förenade med honom i de ädla och lysande ansträngningar han fullföljde medan Pan var i lifvet. Om alla de, som önska att ————L LEDEN AON SEN ENETA NNNESeNE