- pMen det går ett gemensamhetsband genom i
nationerna, och friheten är den stora menni-
skofamiljens gemensamma tillhörighet. Hvar-
helst denna dyrbara egendom tillfogas någon
skada, går det en elektrisk stöt genom hvarje
familjemedlems hjerta, och hvarje enskilds fri-
het förminskas i samma mån eller förlorar i
trygghet, Så isolerade än folken må synas
vara från hvarandra, så är det alltid två ele-
menter som i hvarje politisk skakning brot-
tas med hvarandra — frihet och förtryck —
och hvad den ena principen vinner, förlorar
den andra. Häraf kunna vi förstå hvarföre,
närhelst ett ädelt folk störtat ett offer för
förtrycket, dödsropet från hans fallande
bröder likt en ljungeld träffat hvarje god
mans hjerta. Närhelst en nation föll, hörden
j städse ett sorl af förtrytelse från den bättre
delen af menniskoslägtet, ett skri af rysning
från de ädlaste bland menniskohjertan, eme-
dan sjelfbevarelseinstinkten hos enhvar be-
rördes af en känsla utaf farans omedelbara
närhet. Ett allmänt rop af medlidande och
rysning genljöd genom Europa vid tidningarne
om Polens och Ungerns undergång, ty faran
som deraf härledde sig var af inga vanliga
dimensioner. Det var en stockning af slum-
rande lava i djupet af denna volkan, och ro-
pet som upphofs vid dessa nationers fall var
en ofrivilliga yttringen af en inspirerad profetia.
Huru långsamt utvecklar sig ej händelsernas
logik! Historiens fotsteg gäcka deras förvän-
tan som vilja mäta händelserna med alnmått.
Polen och Ungern föllo, och derföre att icke
himlahvalfvet instörtade med ens, derföre att
icke stjernorna slungades ur sina regelmessiga
banor, derföre att jorden lugnt fortsatte sina
dagliga hvälfningar kring axeln, — derföre
tystnade yttringarne af rysning och medlidan-
de, och man slumrade ånyo in på afgrunds-
branten. Jag klagar ej deröfver, ty sådan är
menniskonaturen. De som stupade under
tyngden af stora nationella olyckor beklaga-
des för några ögonblick, betraktades derpå
med likgiltighet, och kort derefter voro de
alldeles glömda; värre än glömda, understun-
dom skydda såsom en börda och undvikna
såsom en besmittelse. Men under det en så-
dan erfarenhet bestyrker menniskoslägtets
svaghet, utväljer en kärleksrik försyn några
vissa redskap, och de män den sålunda ut-
korat lyftas öfver den vanliga graden af men-
niskoskälens adel. I dessa få upphöjda ka-
rakterer se vi vår natur återlöst, våra anlag
stärkta af de ädlaste grundsatser. Sådana
män äro outtröttliga i sin vaksamhet, låta sig
ej nedslås af gäckade förhoppningar, låta ej
sina krafter slapppas af förfelade ansträng-
ningar. Hos dessa sällsynta menniskor fin-
ner ej brottet någon ursäkt af framgån-
gen. De hafva ej två slags moralisk mått-
stock — den ena för röfvare i lumpor, den
andra för röfvare i purpur —, ett straff
för den som mutar sig till röster vid omröst-
ning i någon småstad, ett annat för en kung-
lig röfvare som lyckas lista sig till ett folks
samtycke. Dessa lätt räknade män veta att
moralen icke ärutesluten från statsklokheten; de
hafva medlidande för olyckan, deltagande för
den lidande och en känsla af broderskap för
alla förtryckta. Hos sådana karakterer äro
dessa känslor inga flyktiga och öfvergående
rörelser, uppväckta af plötsliga händelser,
utan principer för deras hela innersta lif. I
dem, för att nyttja apostelns ord, lefva de,
röras och hafva sin varelse. En af de ädla-
ste och renaste af dessa karakterer var den
man, hvars minne vi i afton äro samlade att
hedra. Ingen man var mer framstående fe
nom sina dygder än lord Dudley Stuart. Hos
ingen voro offentliga och enskilda dygder på
ett ädlare sätt förenade med älskvärd blyg-
samhet och anspråkslös rättskaffenshet. Han
var vår ädle presidents (sir Benjamin Halls)
kamrat. i parlamentet, och aldrig kunde han
hafva en bättre. Marylebones invånare hade
insatt honom i parlamentet, och aldrig hade
deras förtroende varit lemnadt åt en värdi-
gare. . Många af de här närvarande hafva för-
enat sig med honom i hans fosterländska och
menniskoälskande bemödanden. Alla dessa
omständigheter äro höga och talande kraf på
dem att hedra hans minne, — höga och ta-
lande kraf på dem att hembära detta minne
deras enskilda och offentliga tacksamhetsgärd.
O, att allt som numera är dem öfrigt lemnadt
skall vara att hedra hans minne! Med glädje
förenar jag mina svaga krafter i hvarje
bemödande som kan göras att egna honom en
vördnadsgärd, men i min ringa tanke finnes
det ett långt bättre sätt att hedra hans minne
än genom uppresande af ärestoder. Om ho-
nom kunna vi säga med den romerske skalden:
Exegit monumentum sere perennius.
(Han reste sig en minnesvärd mer ovansklig
än bronsstoder.)
I min tanke ges det intet bättre medel att
hedra hans minne än att följa hans exempel.
Likna honom kunna vi,, öfverträffa honom al-
drig. Jag var för några dagar sedan närva-
rande vid ett möte som hade samma ända-
mål som det närvarande; jag torde ha någon
rätt att ej för strängt bedömas, om jag be-
känner att den tillfredsställelse jag hemtar af
detta tillfälle ej är utan en skugga af djup
melankoli. Den tanken tvingar sig på min
själ, att få af dem, som nu äro samlade för
att gifva en hyllning af pris och beundran åt
minnet af mannen sedan han var död, hade
befunnits förenade med honom i de ädla och
lysande ansträngningar han fullföljde medan
Pan var i lifvet. Om alla de, som önska att
————L LEDEN AON SEN ENETA NNNESeNE