Adelns närvarande betydelse.
: Då de utdrag Aftonbladet meddelat urfÖst-
göta Correspondenten af en der fortgående
serie af artiklar: Om Adelns fordna och när-
varande ställning och betydelse äfven inom
hufvudstaden väckt ganska mycken uppmärk-
samhet, torde det jemväl vara af intresse att
omnämna något af de sednare artiklarnoe i
samma ämne och af samme författare.
Sedan författaren ånyo kastat en återblick
på adelns ställning under dess glansperiod,
dess betydelse i följd af de t. ex. i England
ännu herrskande bördsfördemarnes makt,
dess då egande stora förmögenhet samt det
företräde 2 innehade i både politisk bild-
ning och erfarenhet, fortfar han:
Hvar finnas nu väl de grundvalar, hvarpå
de adliga anspråken kunna stödja sig? Börds-
fördomar, om ock icke helt och hållet förda
ur räkningen, äro dock till den grad försva-
gade, att de visst icke mera kunna anses som
en samhällsmakt. Ännu mindre kan adeln
grunda sin ställning på rikedoms- och bild-
nings-förhållanden. Gustaf II:s tidehvarf in-
verkade högst menligt på adelns moraliska
och intellektuela värde. Salongstalangerna
fingo en öfvervägande betydelse, de adeligas
uppfostran vanvårdades, det prydliga PP
muntrades framför det grundliga. Den bok-
liga okunnigheten hos adeln tilltog, och först
under sednaste decennier inträffade en reak-
tion i detta afseende. Samtidigt med att kun-
skaperna gått kräftgången hos adeln, har bild-
ningen hos öfriga samhällsklasser blifvit så
väl allmännare som grundligare, ett förhål-
lande som går i ett ständigt fortskridande.
Rikedomselementet represerterar adeln än
mindre. Då industrien låg i linda hade jord-
brukskapitalet en öfvervägande betydelse; jord-
egendomen egdes derjemte nästan uteslutande
af adeln; den innehafves nu till en öfvervä-
gande del af de ofrälse klasserna, men der-
jemte skapar en i allt kolossalare skala drif-
ven industri ett ständigt ökadt kapital, som
åter uteslutande eges af medelklassen.
Adelns fördna största förtjenst var dess
ihärdiga, kraftfulla bekämpande af allenasty-
randets grundsatser, men adeln har öfvergifvit I
denna fosterländska ställning, äfvensom sin
förmedlande aristokratiska roll; dess med-
lemmar låta tvärtom begagna sig som de verk- I
sammaste och, med afseende på dess verkliga I
intressen, blindaste partimän i er med det
förflutna alldeles motsatt riktning, och för-
svaret af dem politiska friheten är uteslutande
öfverlemnadt åt borgare- och bondestånden.
Att adeln genom denna sin intagna ställning
på en gång skadat nationens och egna in-
tressen, är redan visadt, genom framställnin-.
gen af adelns olika betydelse före och efter
1810. I de monarkiska samhällena går det
nemligen så till, att man endast gör sig ak- 1
tad i den mån man gör sig fruktad; tackel
samheten inverkade alltid föga på furstarnes I
handlingssätt; de visa sig i sjelfva verket all-
tid färdiga att bortkasta de verktyg hvaraf del
icke mera kunna hemta någon nytta. Adeln
kan i sjelfva verket numera icke vara monar- )
kien till någon hjelp.
Hvad stöd hemtade väl Ludvig XVI, Carl
X och Ludvig Filip af sin adel? Då allal
troner brakade, i följd af 1848 års revolutio-
ner, hvad stöd hemtade då furstarne af sin
adel, så länge demokratiens damocles-svärd
hotade deras hufvuden; adeln försvann från
den politiska scenen, liksom hade den fallit
ned genom en fall-lucka, och uppträdde först
åter sedan all fara var förbi. Dessa händel-
ser företedde ett för de monarkiska och ari-
stokratiska elementernas anseende föga upp-
byggligt skådespel, då man såg bådas repre-
sentanter täfla i moralisk och politisk svag-
het. Hvad nu Sverge särskildt beträffar, står
konungsligheten på tillräckligt starka fötter,
att icke behöfva adelns understöd; det mon-
arkiska elementet är nemligen till den grad
öfvervägande, att farorna för samhällselemen-
ternas rubbade jemvigt just utgå från detta
håll; samhällsintresset kräfver således inga
ytterligare monarkiska stödjepunkter; tvärtom
äro motvigter behöfliga, hvilka dock numera måste
kemtas från annat håll än från adeln. Skulle
åter monarkiens hittills bibehållna kraft för-
svagas och rubbas af något revolutionärt trång-
mål, så, äfven under förutsättningen att sven-
ska adeln uppförde sig mindre fegt än konti-
nentens, ja äfven under förutsättningen att
den uppträdde på ett det tappraste sätt, är
den, efter att genom eget förvållande hafva
förverkat all samhällsinflytelse, urståndsatt
att lemna konungamakten något moraliskt stöd;
det enda bistånd den kan lemna är det fy
siska understödet af en betydelselös nummer-
styrka.
Furstarne äro icke myndige nog. att åter-
gifva adeln den ställning som en gång gått
förlorad, och de rön som i detta afseende
blifvit anställde, hafva hvarken gagnat adeln
eller monarkien. Den grund, hvarpå den ade-
liga betydelsen förr stödde sig, finnes icke
mera; i stället för en fordom naturlig, intager
adeln nu mera en konstlad ställning, som står i
disharmoni med alla omgifvande samhällsförhål-
landen och opinioner. De furstliga restaura-
tionsförsöken visade sig alltid vanskliga; de
adeliga åter äro fullkomligt overkställbara;
samtiden betraktar med föga uppbyggetse hvad
en medeltids-idernas gynnare bland furstarne
i detta afseende håller på att uträtta; det enda
hittills erhållna resultatet är en stegrad bitter-
het mot adeln å de andra samhällsklassernas
sida, som på samma gång vända sig mot
idns upphofsman, monarken. Äro nemligen
opinionerna redan ogyansamma mot konunga-
myndighetens representanter, försvagas mon-
arkiens ställning ytterligare genom ett hos en
NR dn RR RENAR Br RTR