Adelns närvarande betydelse. : Då de utdrag Aftonbladet meddelat urfÖstgöta Correspondenten af en der fortgående serie af artiklar: Om Adelns fordna och närvarande ställning och betydelse äfven inom hufvudstaden väckt ganska mycken uppmärksamhet, torde det jemväl vara af intresse att omnämna något af de sednare artiklarnoe i samma ämne och af samme författare. Sedan författaren ånyo kastat en återblick på adelns ställning under dess glansperiod, dess betydelse i följd af de t. ex. i England ännu herrskande bördsfördemarnes makt, dess då egande stora förmögenhet samt det företräde 2 innehade i både politisk bildning och erfarenhet, fortfar han: Hvar finnas nu väl de grundvalar, hvarpå de adliga anspråken kunna stödja sig? Bördsfördomar, om ock icke helt och hållet förda ur räkningen, äro dock till den grad försvagade, att de visst icke mera kunna anses som en samhällsmakt. Ännu mindre kan adeln grunda sin ställning på rikedomsoch bildnings-förhållanden. Gustaf II:s tidehvarf inverkade högst menligt på adelns moraliska och intellektuela värde. Salongstalangerna fingo en öfvervägande betydelse, de adeligas uppfostran vanvårdades, det prydliga PP muntrades framför det grundliga. Den bokliga okunnigheten hos adeln tilltog, och först under sednaste decennier inträffade en reaktion i detta afseende. Samtidigt med att kunskaperna gått kräftgången hos adeln, har bildningen hos öfriga samhällsklasser blifvit så väl allmännare som grundligare, ett förhållande som går i ett ständigt fortskridande. Rikedomselementet represerterar adeln än mindre. Då industrien låg i linda hade jordbrukskapitalet en öfvervägande betydelse; jordegendomen egdes derjemte nästan uteslutande af adeln; den innehafves nu till en öfvervägande del af de ofrälse klasserna, men derjemte skapar en i allt kolossalare skala drifven industri ett ständigt ökadt kapital, som åter uteslutande eges af medelklassen. Adelns fördna största förtjenst var dess ihärdiga, kraftfulla bekämpande af allenastyrandets grundsatser, men adeln har öfvergifvit I denna fosterländska ställning, äfvensom sin förmedlande aristokratiska roll; dess medlemmar låta tvärtom begagna sig som de verkI sammaste och, med afseende på dess verkliga I intressen, blindaste partimän i er med det förflutna alldeles motsatt riktning, och försvaret af dem politiska friheten är uteslutande öfverlemnadt åt borgareoch bondestånden. Att adeln genom denna sin intagna ställning på en gång skadat nationens och egna intressen, är redan visadt, genom framställnin-. gen af adelns olika betydelse före och efter 1810. I de monarkiska samhällena går det nemligen så till, att man endast gör sig ak1 tad i den mån man gör sig fruktad; tackel samheten inverkade alltid föga på furstarnes I handlingssätt; de visa sig i sjelfva verket alltid färdiga att bortkasta de verktyg hvaraf del icke mera kunna hemta någon nytta. Adeln kan i sjelfva verket numera icke vara monar) kien till någon hjelp. Hvad stöd hemtade väl Ludvig XVI, Carl X och Ludvig Filip af sin adel? Då allal troner brakade, i följd af 1848 års revolutioner, hvad stöd hemtade då furstarne af sin adel, så länge demokratiens damocles-svärd hotade deras hufvuden; adeln försvann från den politiska scenen, liksom hade den fallit ned genom en fall-lucka, och uppträdde först åter sedan all fara var förbi. Dessa händelser företedde ett för de monarkiska och aristokratiska elementernas anseende föga uppbyggligt skådespel, då man såg bådas representanter täfla i moralisk och politisk svaghet. Hvad nu Sverge särskildt beträffar, står konungsligheten på tillräckligt starka fötter, att icke behöfva adelns understöd; det monarkiska elementet är nemligen till den grad öfvervägande, att farorna för samhällselementernas rubbade jemvigt just utgå från detta håll; samhällsintresset kräfver således inga ytterligare monarkiska stödjepunkter; tvärtom äro motvigter behöfliga, hvilka dock numera måste kemtas från annat håll än från adeln. Skulle åter monarkiens hittills bibehållna kraft försvagas och rubbas af något revolutionärt trångmål, så, äfven under förutsättningen att svenska adeln uppförde sig mindre fegt än kontinentens, ja äfven under förutsättningen att den uppträdde på ett det tappraste sätt, är den, efter att genom eget förvållande hafva förverkat all samhällsinflytelse, urståndsatt att lemna konungamakten något moraliskt stöd; det enda bistånd den kan lemna är det fy siska understödet af en betydelselös nummerstyrka. Furstarne äro icke myndige nog. att återgifva adeln den ställning som en gång gått förlorad, och de rön som i detta afseende blifvit anställde, hafva hvarken gagnat adeln eller monarkien. Den grund, hvarpå den adeliga betydelsen förr stödde sig, finnes icke mera; i stället för en fordom naturlig, intager adeln nu mera en konstlad ställning, som står i disharmoni med alla omgifvande samhällsförhållanden och opinioner. De furstliga restaurationsförsöken visade sig alltid vanskliga; de adeliga åter äro fullkomligt overkställbara; samtiden betraktar med föga uppbyggetse hvad en medeltids-idernas gynnare bland furstarne i detta afseende håller på att uträtta; det enda hittills erhållna resultatet är en stegrad bitterhet mot adeln å de andra samhällsklassernas sida, som på samma gång vända sig mot idns upphofsman, monarken. Äro nemligen opinionerna redan ogyansamma mot konungamyndighetens representanter, försvagas monarkiens ställning ytterligare genom ett hos en NR dn RR RENAR Br RTR