mijväledes Word ni, att det för Napoleons fö
lj. ej mer finnes något hopp att kunna åter
S Komiaa ill Frankaikolr Rp eh
dVore jag konung, skulle jag i morgon da
. återkalla dem.s 2 ped g
Det var icke så jag menade.
I annan mening är det föga troligt.
s-Hvad råd skulle ni således: gifva åt: någo!
afdennå familjs medlemmar, som möjlige
drömde om återupplifvandet af den Napole
onska makten och äran?
pJag skulle ge honom det rådet att vakna.
Och om man trots detta första råd, son
enligt min mening äfven är det bästa, doci
envisades att drömma och bad om ett anna
råd ?
Då, madame, skulle jag råda honom at
försöka få sih förvisning upphäfd, och köp:
.sig en egendom i Frankrike, att låta utnämn:
sig. till .deputerad,: att genom sin talent sök:
vinna måjoriteten af kammaren på sin- sida
och att .betjena sig deraf, för att afsätta Lud
vig Philip, och låta välja sig till konung:
hans ställe.s -
— Och ni trors, sade hertiginnan af S:t Le
med - ett -melankoliskt :- gmåleende, att alls
andra medel skulle: misslyckas ?
pJäg är öfvertygad derom.
Hertiginnan suckade. I detsamma slog fru-
kosttimmän, och tysta och tankfulla återvände
vi till slottet.. Under hela återvägen dit yt-
trade hertiginnan ej ett ord till mig; men då
vi kommit till porten, stannade hon ett ögon-
blick: och betraktade mig med ett obeskrifligt
uttryck.
Ackp, sade hon, jag skulle bra gerna ve-
lätatt Min son varit här och hört hvad ni
nyss sade.
Detta samtal egde rum 1833. Tre: år der-
efter, och sedan prinsen blifvit arresterad i
Strassburg, erhöll hr Dumas sig tillskickad
en liten graverad sten, som Napoleon : hittat
och hemfört, ifrån Egypten; presenten åtfölj-
deg af dessa ord :.-Till .den-somi gifvit. ett så
godt råd, hvilket ej blifvit följdt.
Möt slutet af. år 1839 talade förf. nigd ber-
tigen-af, Orleans om prins Louis Napoleon.
AB, det-är sannt, sade han, ni känner
honom -personligen.
Nej icke honom, mönsgeigneur, men hans
MOr.P ?
E-Godt, i så fall kan ni låta dem förstå att
vi ej allenast: veta allt hvad de göra, ej alle-
nast allt hvad de säga, men till och med allt
hvad-de-tänka.
Slutligen finner-man här er redigoch liflig
skildring i dägboksförm af Februarirevolätio-
nen, hufvudsakligen öfverensstammande med
den -af Lamartine i dess revolutionshistoria
gjorda, samt en berättelse om konungens död
och jordfästning.
Viden blick på define köturngs märkliga
och inflytelserika lefnad finner man, att det
honom egna skaplynne kan härledas dels ur
ärfda åsigter och begär, dels ur medfödda
egenskaper, dels ur de intryck personer och
förhållåtiden på honom utöfvade. Intrigen hade
länge, som Morning Chronicle uttrycker sig,
varit ärftlig inom hang familj. Orleanska
slägten, sedan sekler tillbaka försatt i en ställ-
ning liknande - den som . tronföljare intaga,
men med den skilnad att utsigterna voro af-
lägsnare och otåligheten sålunda större, hade
isitea representanter företett mäh, hvilka på
ett eller annat sätt förstått göra denna oroliga
längtan gällande. Ludvig, Filip utmärktes
framför de öfriga af ett klart, sundt förstånd,
titbildadt genom en vårdad uppfostran;: och i
motgångens skola; en mångsidig bildnidg,
stor förmåga att bedömma, vanliga politiska för-
hålländen och behandla personer, ett umgän-
gessätt, intagande genom sin enkla vänlighet.
Men icsjelfva-dessa egenskaper låg någonting
för häng ställning olycksbringande. , Förstån-
det vari fransmännens ögon för nyktert, bild-
ningen likaså; den gick för mycket på bred-
den och: hade en alltför engelsk anstrykning.
Honom felades någonting som folken i all-
mänhet och fransmännen, mer än andra vilja
se hos sina herskare; Lamartine har kallat
det dignit6v. Uti Ludvig Filips för öfrigt så
angenäma -manår tyckte, man. .sig. finna för
-mycket af sergeanten och-åldermannen,- för
litet af konungen. Hans flärdlösa tillgänglig-
het ville ej rätt passa för ett folk, hvilket
man, enligt Napoleons bekanta yttrande på S:t
Helena, medelst etikettens bålverk måste hålla
2 ett visst afstånd, för att ej besväras af
Börs impertinenta närgångenhet. Än sämre
tog denna brist på värdighet sig ut, då den
uppenbarades i stort, i den europeiska politi-
ken, på ett för nationens ömtåliga heders-
känsla djupt kränkande sätt. Den lysande
dialektiska förmåga, hvarmed konungen utan
gvårighetresonerade omkull ministrar, pärer och
deputerade, höll ej stånd emot den vulkani-
ska tidsandans och de brådstörtande händel-
sernas förkrossande lögik. lå
Mest af allt. olycksbringande blef dock det4t
djupa menniskoförakt och det orubbliga sjelf-!
förtroende, som allt mer och mer. utbildade;
sig hos konungen. Detta menniskoförakt ut.
trycktes i kjelfva hans anletsdråg, då han på
sin födelsedag-1839. efter att från Tuillerier-
väs balkong förgäfvet hafva: väntat -på: ett
pVive le rois,. med korslagda armar stod
der med ett leende, som tycktes vilja säga:
Gör som. hi behågar, här är dock eder mä-
stare! Sjelfförtroendet, närdt af medveten
kraft och hopade framgångar, isolerade honom
slutligen helt och hållet ifrån den nation han
så väl behöft känna och rådfråga. Förmö-
genhetens och bildningens krönte represen-
tant, i sin grå hatt och med sina gråa ten-
denser, lärde sig aldrig förstå den ur djupet
af folkets hjertan uppgående sanna demokra-