insändaren. Ingendera af dessa författare har satt i fråga renheten af Svenska Tidningens fosterländska tänkesätt, .ehuru den sednare författaren anmärkt, att ändamålet med Svenska Tidningens uppriktighet tycks hafva varit mindre att gifva svenska allmänheten någon insigt i tillståndet af dess kostbaraste institution, dess försvarsverk, än att genom de nedslående skildringarne dämpa intresset för vårt deltagande i kriget. Kan sådant kallas att vrida, vidga och gifva en förhatlig syftning åt Svenska Tidningens ord? Med en liten, alldeles förtjusande demonstation af vädel haim tillbakavisar Svenska Tidningen vår uppmaning, att sedan den sagt en del af sanningen, ärligt säga den hel och hållen. Lystnaden blef genom de åtta raderna i Svenska Tidningens första artikel, som anglago bristerna i vårt krigsväsende, så tändp, säger Svenska Tidningen i dag, att man önskade en hel afhandling, en liten godbit att a fertugga för en oppositionstidning utan tänex. Vi bedja om ursägt att vi våga säga, det Svenska Tidningen här alldeles misstagit sig om afsigten med den framställda uppmaningen. Det är ej oppositionstidningarne som för sin egen räkning begärt uppgifter om vårt militärväsende af Svenska Tidningen eller uppmanat henne att gå ärenden, sig till tjenst och behag; utan det är svenska folket, som, efter alla de ofantliga medel det, på de vältaligaste officiella appeller om sin ära och sin sjelfständighet, förtroendefullt öfverlemnat åt regeringen, för att vårt försvarsverk skulle kunna blifva rustadt för alla möjligheter — det är svenska folket, som, efter att af den i militäriska ämnen djupt invigda Svenska Tidningen hafva fått försäkran om att det, i händelse af ett anfallskrig utom sina gränser, som de politiska förhållandena så lätt kunna göra oundvikligt, är alldeles redlöst och i saknad af de förnödenheter, som det föranledts tro nu vara för handen, torde hafva någon rätt att få veta huru härmed rätteligen förhåller sig, veta hvilken det nu skall tro, antingen konungen, som i sitt tal till Ständerna tyckes velat antyda att vi äro rustade för alla eventualiteter, eller Svenska Tidningen, som säger att vi alldeles icke äro rustade för ett krig utom våra gränser. Och hvad tandlösheten beträffar, så är det väl sannt att detta folk mer än en gång haft hårda nötter att bita på, men lyckligtvis äro dess tänder ej så slöa att det ej kan än en gång, om det gäller, smälta en bitter och hårdsmält sanning. Det är engelska fölkets storhet, sade Svenska Tidningen nyligen med afseende på de upptäckta bristerna i dess krigsförvaltning, att det vågar sondera sina egna sår. Detta riktiga uttryck torde väl också kunna utan alltför mycket smicker tillämpas på det svenska folket. Svenska Tidningen lofvar att i en följande artikel upplysa deras fåkunnighet, som vågat tro att millionerna till försvarsverket borde hafva kunnat räcka att fylla de ändamål för hvilka de varit begärda. Vi hoppas att Svenska Tidningen då icke heller uraktlåter att visa nyttan och nödvändigheten af att vid en fästnings armering först föra kanonerna dit, sedan derifrån, och derpå åter tillbaka, eller att vid förfärdigandet af trossvagnar först göra dem af ett odugligt träslag, sedermera af ett annat odugligt, och till slut af ett som man innu icke vet om det är dugligt eller odugigt. Slutligen torde också Svenska Tidningen kunna upplysa oss något om nödvändigheten att först beställa preussiska kaskar och sedermera beställa franska tschakåer, med hvilkas illverkning i Berlin för vår armås räkning let för ögonblicket lärer vara mer brådtom in med alla våra öfriga krigsrustningar tillsammantaget.