tilltalade den unga grefvinnan aldrig med någon annan
titel än Ers Kejserliga Höghet; och i Pisa, dit hon
begaf sig frän Livorno, ställdö hertigen af Toscana
till hennes förfogande ett palats och en bolfstat, vär-
diga en kejserlig prinsessa. — Oaktadt den lysande
: omkastningen i hennes ställning, förblef Elisabeths
karakter densamma. Hon var mild och stilla som
förut; ett drag af svärmod upphöjde ännu mer hen-
I nes behag, och hvar och en som kom i bennes när-
het blef liksom förtrollad af den unga qvinnan. Men
grefven började snart ledsna vid denna komedi och
önskade derför så fort som möjligt fullborda sitt päå-
begynta verk. — Det var i Mars 1775, då en afdel-
asiog af ryska flottan låg i viken vid Livorno. Vid
middagen kos det grefliga paret föll talet på mari-
nen, och man yttrade den önskan att göra ett besök
omktori på den under amiral Greighs befäl stöende
-yska eskadern, en önskan som lifligt delades af Eli-
sabetih, hvilken ännu icke sett nägot ryskt örlogsfar-
yg. I sällskap med sin gemäl och engelske konsuln
begaf hoa sig i vagn till hamnen, dit ryktet om hen-
268 ankomst redan hade samlat en mängd skädelytana.
En präktig slup väntade vid stranden; Elisabeth be-
steg den jemte konsulns familj; och det öfriga säll-
skapet, hvaribland Orlow, följde efter i två andra
lupar. Hafvet var lugnt, och intet moln fördunk-
lade den djupbläa himlea. Då Elisabeth nalkades
amiralskeppet, gafs derifrån den öfliga saluten, och
laggan hissades. Från relingen nedfirades en beqväm
änstol, på hvilken grefvinnan praktiserades ombord.
lad och munter beträdde den ungs lyckliga makan
let stätliga skeppet. Det var det gista glada ögon-
plicket i hennes lif. — I stället att utbrista i ett ju-
belrop, iakttog det i leder uppställda manskapet en
ijup, olycksbädande tystnad. En officer steg frari,
srep Elisabeth om banden och lade henne i bojor;
len olyckliga nedsjönk vanmäktig på däcket; aoki-
set lyftades; och skeppet satte sig i rörelse. Åskå-
larne på stranden stodo ett ögonblick som förstenade
7id denna syn, men derpå störtade sig allt hvad lif och
anda hade i bätarne, för att rädda den som vunnit
allas hjertån. Fruktlöst bemödande! Kauoniereroa
stödö med brinnande luntor vid sina pjeser, och det
a talande skäl förmädde folket att vända om till
stranden innan det blef för sent. Den regerande
ursten begärde upprättelse för den hans bamn till
ogade skymfen; men Ryssland blef honom svaret
kyldigt. — I Petersburg gällde Elisabeth Taraka
a0w för en förryckt Sfventyrerska. En gesandtrap
oort innehåller följande, något ofullständiga notis: —
sMoskwa, den 8 Mars 1775. Vice amiral Grieghs
:skader har inlupit till Kronstadt och medhade om
bord den bery tade äfventyrerskan, så kallade ryska
prinsessan, hvilken, som bekant, grefve Orlow lät
sripå i Livorno, Man anser landstrykerskan va:
A tokig. För två är sedan skref Hon ett ut:
förligt bref till grefve Panin, i hvilket bon pä:
stod. x sig vara en dotter af schack Nadir (!)
ch nämnde ätskilliga ryska provinser, på hvilka hon
dorde ansvråk. Före sin afresa från Rom lyfte hon
hos åtskilliga bankirer en summa af 20,000 scudi i
atiändska vexlar. Det tycks som man hade för af-
sigt att sätta henne i kloster, sedan man först er-
hållit nödiga upplysningar i åtskilliga punkters
Detta blef likväl icke händelsen, utan Elisabeth in-
sattes i ett af fäst ingen Schlässelburgs underjordiska
fängelser, der hon också dog den 25 Febr. 1776.
Nägra påstå, ehuru förmodligen oriktigt, att hon du-
sat under för knutriskan, andra äter att bon drunk-
aät vid en öfversvämning af Neva, hvars vågor brötö
sig in i den olyckligas fängelse. General Sacken
berättar den 27 Febr. sistnämde år: Den förryckta
3 k. prinsessan Elisabeth har för två dagar sedan i
en sjukdom aflidit på Schlösselburg. Ehura hennes
död, såsom vi inhemtat af en ganska tillförlitlig källa,
varit alldeles naturlig, så kommer den dock troligen
att gifva anledning till en mängd falska rykten och
förmodanden. — Orlow slutade sitt lif som vansin-
aig. En för ungefär 20 år sedan afliden galicisk
adelsman, en lika aktad som trovärdig personlighet,
berättar, att han en gång under sitt vistande i Karls-
bad, i en af parkens aflägsnaste gängar mötte en
lång mager man med ett verkligen afskräckande ut-
seende. Han kom emot honom med hastiga, osäkra
steg och började att alideles oombedd meddela honom
sin lefnadshistoria på ett språk som tydligen förrådde
att han var vansinnig, och dervid han sökte urskulda
ig med hänseende till månget brott, mängen bemsk
serniog. Hvad han yttrade var till största delen obe-
sripligt; men så mycket visade sig dock klart, att
len talaade var grefve Orlow. Peter IIls, ropade
han, måste rödjas ur vägen; detvaren politisk nöd-
rändighetn. Hvarje ögonblick kom han tillbaka till
en scen (den hån målade med en gräslig sanning),
1å en ung skön Gviona drunknade i Nevas vågor,
hvilka . banat sig väg in i hennes fängelse; och nu
mälade sig vansinnet i den berättandes osäkra, rul-
ande ögon, och hela hans kropp skälfde; för denna
gerning blott visste han icke att finna nägot ord till
aitt urskuldande. Det var naturligt att galiciern, vid
aästa sammanträffande med den hemske mannen, tog
ill flykten för honom som för ett spöke. Orlow blef,
som sagdt, alldeles vansinnig, tills slutligen döden
yckte honom ur hans själs natt och förde honom till
ie regioner der han skulle afiägga räkenskap för sitt
förflutna lif. )
Den förste, som i tryck offentliggjorde prinsessan
Elisabeths historia, var Archenholz i sist arbete Eng-
and cch Italien,. Uti Italien var han sjelf ögoa-
vittne till den olyckliga czardotterns väldsamma bort-
förande, hvilket ohyggliga uppträde äfven omtalai i
let bekanta verket Ryska gunstlingars. Liknande
n0derrättelser finner man också uti Memoires 58-
sråtes sur PItalie och i Casteras Catharina II:s lef-
aadshistoriar. Ehuru i detta sednare verk finnas
nåBga öfverdrifter, så är det dock hvad hofintrigerna
beträffar fullkomligt tillförlitligt. Denne författare
påstär, att Elisabeth icke var dotter af Schuwalow,
1ås Af Rasumowski, hvilken man allmänt trodde
- . bemlighet vigd med Elisabeth.
) Tydligen förvexlar författaren bär Alexis Orlow med håns
bror Gregor Orlov, Catharinas bekante gunstling. Dedne
blef. verkligen mot slutet af sitt lif (han dog 4783) vån
sinnig. Alexis deremot, som uåder kejsar Pauls regering
måsto lemna Ryssland, lefde efter Alexanders tronbeslig
ning på briljant fot i Moöskwa och kommenderade Kort
före sin död den mot fransmännen uppbådade landstoretin.
HANDELS-UNDERRÅTTELSER.