Jag tror att det är Gummerus.
Och det var i sjelfva verket han; när han
anlände till prestgården ropade han med en
ypperlig bas, passande till kommandoröst, till
dem som kring densamma varit nog djerfva
att.bilda spetsgård.
sUndan!
En del på hvilka ruset ännu ej verkat igen-
kände honom.
Den lee ta mig,, sade en, stror jag icke
det är magistern i Finström.n
När man ser huru ni burit er åt, kan man
verkligen tro att han redan verkställt den
saken, sade Gummerus.
Gummerus, känd öfver hela fasta Åland,
var älskad ar folket; instinkten sade allmo-
gen, att han var en i sann bemärkelse ädel
folkvän, och hans ord gingo sällan förlorade.
Han stannade och såg sig om; hans ögon
tycktes söka någon.
Jag saknar brofogden Anders Wadmanp,
sade han.
Ja, han har tågat till Godby.s
. sTågen j nu genast till edra hem. Veder-
fores det er rättvisa så borde ert förhål-
lande anmälas vid tingsrätten. Nu går jag
in till prosten för att taga reda på saken.v
sÄr det magister Gummerus som talar så ?
Ja, det är jag som talar så; tro icke att
jag är en folkuppviglare, då skulle jag illa
bekläda mitt dyra kall. Jag leder ett folk
som vill försvara sin jord för annor mans
inkräktning; och just på det att detta folk
icke skall begå våldsamheter har jag åtagit
mig att leda detsamma. Skingren er; sätten
er på den der höjden, och om i han försvun-
fiit då jag återkommer skall icke straffet ute-
blifva.
Gummerus inträdde nu i prostens rum an-
förande de sex bönderna som verkställt den
nyss omnämda visitationen i prestgården.