MAJDAGARNE PÅ ÅLAND 1808.
Historisk novell
AF
PILGRIMEN ).
Huru sällsynt var det icke för trettio af fyra-
tio år tillbaka att någon enskild man tog en
verksam del i politiska angelägenheter. Pres-
sen iakttog den största försigtighet. Ingen
vågade officielt uttala en åsigt; landtadeln be-
sökte väl riksdagarne, men någon talare bland
densamma uppstod sällan; det var endast den
fallne man vågade angripa; den som makten
egde tog sig alltid väl ut på hvad plats den
än innehade, En politikus i de obemärktare
Kretsarne var något oerhördt, och uppträdde:
någon gång en sådan, fattades hans vänner
och anhöriga af en panisk förskräckelse, Olof
Hambreus var en man af den tidens skrot
och korn och han kunde ej tänka sig möj-
ligheten af hvad hans syster nu berättat ho-
nora.
Hennes tålamod, af hvilket hon ej hade gär-
deles stort förråd, var nu uttömdt; med en
vresig ton yttrade hon slutligen:
Nå, efter du ej tror mig så vill jag rätt
önska att du sjelf må få förvissa dig derom.,
Hon hade knappast uttalat dessa ord förrän
ett häftigt oväsen lät höra sig.
Hvad är det här? sade prosten, steg upp
och gick till fönstret. Hela gården var upp-
fylld af folk. Jag tror,, sade Hhan, med
ett större ev än han i sjelfva verket egde,
att du får din önskan uppfylld.
Det är väl ännu osanning, kan jag tröp,
sade hon, under det handen darfade så att
hon knappt kunde taga i låset.
Se A. B, n:o 91—96.