af beväringen, de yngre, ingående klasserna, bestämda att vara bataljonernas reserv; så länge armån ej är fördelad i vissa armåkårer, och hvarje underafdelning af densamma vet till hvilken armekår den hörer; så länge ej hvarje sådan armåsår eger sin chef, denneg stab, nödig tross, sjukvård, depöter och reserver, så länge kan man äfven med skäl säga, att landet är utan armåorganisation för kriget och utan ordnad beväring. Huru ofta och vältaligt hafva ej, ända sedan begynnelsen af vårt nya statsskisk, ädla fosterlandsvänner höjt sina stämmor för åstadkommande af ett verkligt nationalförsvar; men huru hafva de blifvit bemötta från maktens sida? En folkbeväpning, — anförtro folket vapen, — den tanken har städse i våra maktegandes ögon varit liktydig med högförräderi. Den tänker oredigt och illa, som först tänker i fiendens åsyn, säger vår store Eh rensvärd, och lyckligt det land, hvars administrativa myndigheter ej glömt denna sanning Vi tro slutligen, att f. d. generalstabs-officern, så väl vid denna punkt som vid den följande: Utan tillräcklig artilleriutrustning, ej noga skiljt taktik från strategi; — ty vi för vår del hafva fattat Sv. Tidningens yttrande så, att det ingalunda afsåge sjelfva kanonernas antal utan den egentliga materiella utrustningen. Vi tro att Sv. T. mera afsett qvalitet än qvantitet, ehuru adjektivet tillräcklig visst pekar åt den sednare; men ehuru vi det tro, och ehuru vi ej vilja underskrifva f. d. generalstabsofficerns yttrande, att ingen annan väsentlig brist för att kunna gå 1 fält förefinnes än å hästar,, instämma vi dock fullkomligen i hans omdöme, att någon så beskaffad brist i vår artilleriutrustning icke finnes, som skulle kunna tjena till giltigt skäl för oss att sky krig,, om politiska förhållanden göra det för oss nödigt eller fördelaktigt. Vi tro äfven, att ett krig skulle blifva för vår militära utbildning i alla möjliga afseenden af oberäknelig nytta, emedan vi först då sanningsenligt skulle erfara hvad vi og och hvad vi sakna, samt i hvad tillstånd och af hvad beskaffenhet det är som vi ega, Hval f. d. generalstabsofficern anför emot Sv. Tidningens utan kommissariatn, deruti instämma vi fullkomligt; deremot ej så alldeles uti hans resonnement öfver satsen utan tillräckligt befäls, emedan vår tanke är, hvad vi äfven ofvanföre anfört, att då ett lands krigshär endast är till för landets försvar och för kriget, den äfven bör vara så organiserad och öfvad, att den hvarje stund kan användas till sin bestämmelse, utan att då underkastas några förändringar, rättelser och tillägg, de der störande inverka på hela krigsmaschinen, ej minst i det fall att de liksom låta soldaten ana, det han under kriget har andra pligter att fylla än under freden. Vi sluta för denna gång våra icke af klandersjuka utan varm tillgifvenhet för konung och fosterland dikterade rader. Vi hafva ej med hvad vi yttrat velat säga att vi, om nationens ära eller afseendet på dess framtida välfärd sådant fordrar och regentens vishet anser tiden dertill inne, icke när som helst skulle kunna uppträda såsom en värdig bundsförvandt vid sidan af de makter, som nu kämpa för Europas frihet från moskovitiskt förtryck; men vi hafva velat fästa uppmärksamheten derpå, och lägga vigt dervid, att om brister inom vårt krigsväsende finnas, de ingalunda och uteslutande uppkommit, som Sv. Tidningen påstår, genom brist af anslag utan genom brist af plan till och förmåga vid deras användande. Likaså hafva vi ansett oss böra inlägga ett ord till protest mot sådana modlösa äsigter, att man, när brister och felaktigheter, hvilka ingen anat, kommit i dagen, skulle derföre genast kasta yxan i sjön och gifva allt förloradt. Den maktpåliggande uppenbarelse af tillståndet inom vårt krigsväsende, som genom Svenska Tidningen kommit i dagen, bör tvärtom blifva den kraftigaste uppmaning för svenska folket och dess representanter, att med allvar arbeta på en förändring i det system, som från rikedag till riksdag slukar så betydliga summor, utan att uppfylla ändamålen hvarför de affordras det tungt beskattade folket; förändring i befordringsväsendet, så att skicklighet och förmåga att fylla en vigtig tjenst i mnågon liten grad tages i betraktande vid dess tillsättning, och ej uteslutande börd, relationer, favoritskap och hofinflytelser; förändring äfven i kontrollerna, så att folket må få veta om deras medel blitva använda att fylla verkliga behof, eller under slöjan af krigsförvaltningens ogenomträngliga hemlighet bortplottras på tanklösa och derföre misslyckade experimenter. Den sanna fosterlandskärleken består ej i att på första vink kasta ut ofantliga summor utan att det ringaste bekymra sig om huru de användas, utan fast mer i ett samvetsgrannt pröfvande af behofven och ett sorgfälligt tillseende, att hvad som beviljas äfven användes så, att det uppfyller det dermed afsedda ändamålet. Svenska Tidningens artikel af den 30 sistlidne Mars innehåller i detta afseende de tänkvärdaste lärdomar för våra framtida ständer och deras revisorer. — Vid hofvet anlades i går den 26 April