osket hade under den strängt rättvise Fre-
drik I. Hela verlden känner den frimodig-
het, :hvarmed en mjölnare, som hade sin vä-
derqvärn invid Sanssouci och som Fredrik II
med maktspråk ville expropriera, lugnt sva-
rade konungen: Deraf blir det ingenting så
länge vi ha en kaämmarrätt i Berlin,. :Under-
såten i ett land) der ett sådant motstånd var
möjligt, kutide lyfta sitt hufvud något stoltare
och tyckå sig vara något bättre, än de många
tyska småsultanernas undersåter.
Men denna preussiska stolthet var likväl
ännu beklagligtvis långt skild från ett fritt
folks sanna politiska sjelfmedvetande. Det
visade sig efter Fredrik den stores död, när
samma nation kröp i stoftet för hans efter-
trädares gunstlingar och mätresser.
Vidare utvecklas i det förträffliga arbetet,
huru den anda, som syntes lifva Fredrik den
stores folk, endast var en lånad återglans af hans
anda som med denna åter måste försvinna.
Detta folk, eldadt och Jledt af sin konungs
mäktiga snille, har uträttat stora saker, men
dock nästan endast såsom verktyg för en
främmande vilja, icke som en sjelfständigt
verkande organism af krafter; såsom en väl
disciplinerad här, som raskt och punktligt
utför sin anförares befallningar, icke såsom
en nation som af eget beslut och genom fri
verksamhet: täflar och kämpar med andra
nationer.
Då fria och - politiskt myndiga folk finna
sin stolthet deri, att genom egen kraft ha
blifvit stora, och endast betrakta sina regenter
såsom bevarare och förvaltare af hvad de för-
värfvat, kände Fredrik II:s undersåter blott sin
konungs storhet och läto vid hvarje tillfälle
andra känna densamma.
Så utvecklade sig hos preussiska folket
detta egendomliga royalistiskå drag, som det
till en del; bibehållit sig allt intill den nyaste
tiden, denna böjelse att ha sina herrskare att
tacka för allt, sig sjelf för intet, en egen-
domlighet som är förklarlig genom preussiska
statens historia och dess regenters. personlig-
heter. Fredrik den store uppfattade sjelf med
sin. skarpa blick denna skuggsida i det af
honom till högsta föllkomlighet utbildade po-
litiska, systemet af guvernemental allmakt och
sträng militärisk lydnad. Jag är trött att
herrskä, öfver slafvar! utropade han kort före
sin död..
Detta grunddrag, som, sålunda karakterise-
rar det preussiska folkets anda i förra århun-
dradet, finnes som sagdt ännu qvar, och det
framträder beklagligtvis alltför mycket i kri:
ser sådana som den närvarande. Och likväl
har detta folk 1813, när frihetens elektriska
gnistor hade. antändt alla hjertan, uträttat
stora och märkliga ting. Vid den tiden gjorde
det sig icke förtjent af den bittert sarkastiska
anmärkning som jag häromdagen hörde af en
främmande diplomat: Preussen har ingen
historia, det har blott en biografi, och detär
Fredrik den stores biografi!
När skall i fråga om den: europeiska frihe-
tens nuvarande fiende den stora händelse,
den allmänna hänförelse inträda, som rycker
med sig regeringar och regerade och ger
Preussen tillfälle att foga ett tredje kapitel till
sin historia och åter intaga sin plats bland
nationerna?
Dertili .behöfvas inga stora män. Bliicher
var ingen stor man. Byron sade om honom
i n uppsvallning af poetisk vrede: Napo-
leons fall länder honom icke till den ringaste
ära; det är ungefär detsamma som när en
menniska stapplar på en sten,. Men om
Bliicher icke var någon stor man, så hade
han dock ett patriotiskt hjerta och en jern-
vilja i utförandet af sina fosterländska beslut.
När skall den sol uppgå, som åter hos oss
bringar till mognad sädaha män och belyser
den nya uppståndelsedagen för Preussen?
E.