osket hade under den strängt rättvise Fredrik I. Hela verlden känner den frimodighet, :hvarmed en mjölnare, som hade sin väderqvärn invid Sanssouci och som Fredrik II med maktspråk ville expropriera, lugnt svarade konungen: Deraf blir det ingenting så länge vi ha en kaämmarrätt i Berlin,. :Undersåten i ett land) der ett sådant motstånd var möjligt, kutide lyfta sitt hufvud något stoltare och tyckå sig vara något bättre, än de många tyska småsultanernas undersåter. Men denna preussiska stolthet var likväl ännu beklagligtvis långt skild från ett fritt folks sanna politiska sjelfmedvetande. Det visade sig efter Fredrik den stores död, när samma nation kröp i stoftet för hans efterträdares gunstlingar och mätresser. Vidare utvecklas i det förträffliga arbetet, huru den anda, som syntes lifva Fredrik den stores folk, endast var en lånad återglans af hans anda som med denna åter måste försvinna. Detta folk, eldadt och Jledt af sin konungs mäktiga snille, har uträttat stora saker, men dock nästan endast såsom verktyg för en främmande vilja, icke som en sjelfständigt verkande organism af krafter; såsom en väl disciplinerad här, som raskt och punktligt utför sin anförares befallningar, icke såsom en nation som af eget beslut och genom fri verksamhet: täflar och kämpar med andra nationer. Då fria och politiskt myndiga folk finna sin stolthet deri, att genom egen kraft ha blifvit stora, och endast betrakta sina regenter såsom bevarare och förvaltare af hvad de förvärfvat, kände Fredrik II:s undersåter blott sin konungs storhet och läto vid hvarje tillfälle andra känna densamma. Så utvecklade sig hos preussiska folket detta egendomliga royalistiskå drag, som det till en del; bibehållit sig allt intill den nyaste tiden, denna böjelse att ha sina herrskare att tacka för allt, sig sjelf för intet, en egendomlighet som är förklarlig genom preussiska statens historia och dess regenters. personligheter. Fredrik den store uppfattade sjelf med sin. skarpa blick denna skuggsida i det af honom till högsta föllkomlighet utbildade politiska, systemet af guvernemental allmakt och sträng militärisk lydnad. Jag är trött att herrskä, öfver slafvar! utropade han kort före sin död.. Detta grunddrag, som, sålunda karakteriserar det preussiska folkets anda i förra århundradet, finnes som sagdt ännu qvar, och det framträder beklagligtvis alltför mycket i kri: ser sådana som den närvarande. Och likväl har detta folk 1813, när frihetens elektriska gnistor hade. antändt alla hjertan, uträttat stora och märkliga ting. Vid den tiden gjorde det sig icke förtjent af den bittert sarkastiska anmärkning som jag häromdagen hörde af en främmande diplomat: Preussen har ingen historia, det har blott en biografi, och detär Fredrik den stores biografi! När skall i fråga om den: europeiska frihetens nuvarande fiende den stora händelse, den allmänna hänförelse inträda, som rycker med sig regeringar och regerade och ger Preussen tillfälle att foga ett tredje kapitel till sin historia och åter intaga sin plats bland nationerna? Dertili .behöfvas inga stora män. Bliicher var ingen stor man. Byron sade om honom i n uppsvallning af poetisk vrede: Napoleons fall länder honom icke till den ringaste ära; det är ungefär detsamma som när en menniska stapplar på en sten,. Men om Bliicher icke var någon stor man, så hade han dock ett patriotiskt hjerta och en jernvilja i utförandet af sina fosterländska beslut. När skall den sol uppgå, som åter hos oss bringar till mognad sädaha män och belyser den nya uppståndelsedagen för Preussen? E.