andar och galopperande bord. Men den stränga vetenskapen, som icke blindvis snappar efter underverk, atan städse söker sanningen, låter emellertid icke afspisa. sig så lätt, och den skulle kanske redan hafva kastat Niams-historien i skräpvrån, så frarit icke (föratom en mängd andra mer och mindre trovärdiga intyg för gxisterandet af nämde sällsamma ras) en från vår landsman dr Häbsch; höspitalsläkare i Konstantinopel, till en här (Paris) utkommande tidning insänd artikel hade kastat ett nytt ljus öfver denha högst intressanta fråga. Emellertid, innan vi gå att meddela våra lässre är Häbsch uppsåts, vilja vi förutskicka några historiska uppgifter beträffande den ifrågavarande rasen. Den första underrättelsen om densamma daterar sig från år 1677. Då försäkrade Jaa Struys, en holländsk resande, att han i Afrika sett en menniska som vår försedd med en mer än 1 fot lång svans. En sädan notis kunde man naturligtvis icke tillerkånna särdåles trovärdighet; ty först och främst var det ju icke äfgjordt; huruvida det der öfvår I fot långa appendixet verkligen var en svans, d. v. s. en förlängning af ryggraden; och vidare bevisade ett dylikt på en enda individ observeradt fenomen i sjelfva verket rakt ingenting för tillvaron af en hel stam af en så begkaffad rmennisköras. Man kunde betrakta det åf Jan Struys iakttagna fenomenet som ett enstaka fall, som en abnrormitet, och slutligen kunde man öfvethufvud draga hela saken i tvifvelsmål. — Ett vida vigtigare intyg lemnades af en marsbut från Kåschena, en stad i Centralnigritien. Denne marsabut påstod att emellan golfen vic Benin och Abbyssinieb bodde besvansade menniskoätare, som kallades Niam Niarbis. Detta intyg lemnår oss redan, medeist de lokala uppgifterna, en viss stödjepunkt: Men de första underrättelser af verklig vigt om denna ras hafva vi från da Couret. Han såg sjelf år 1842 i Mekka en neger från Centralafrika, som var försedd med en verklig svåns. Vid samma tid hade flera arabiska och nubiska dschelabs (slafbandläre) noggrannt och öfverensstämmande beskrifvit för honom den trakt i Centralafrika, der alla infödingar voro utrustade med nämde :egendomliga förlängning af ryggraden. I en afhbandling, som deå 20 Aug. 1849 upplästes i vetenskapsakademiens session, beskrifver du Couret nämde individer på följande sätt: Mindre än de öfrige negrerna, uppnå de sällan en längd af mer än 5 fot, De äro i allmänhet missgestaltade och magra och tyckas hafva föga fysisk kraft. Armarne äro långå och smala; händer och fötter längre och plattare än hos andrå menniskoraser. De hafva en bred, ansenligt förläögd underkak; framstående kindknotor; ed låg bakåtlutande panna; länga, fala öron; små, svarta, lysande, ytterst rörliga ögon; en tjock, bred näsa; stor mun; spetsiga, starka, mycket hvita tänder och tjocka, valkiga läppar. Det alltid korta bhäret ä krosigt, men hvarken sirdeles tjockt eller ulligt. Mei hvad som framförallt skiljer denna ras frän alla ant dra, är den yttre förlängningen af ryggraden; deonå förlängning bildar hos hvarje så väl manligt som gqvinligt individ en svans af 2—3 tums längd. Svansed på den af. du Couret omtalte hegern var högst rörlig. — Med dessa och med de af Arnault och Vayssiereb vetenskapsakademien gjorda meddelan.en, äfvensom med den af mr Röthet SHericourt till orientaliska sällskapdt insända afbandlihg kan förenas en ganskå intressant brosehyr af mr Francis de Castelnau öfver samma ämne. Då nemligen denne resande för nägrå är sedan befann sig i Bahia, föll han på den tanken, att af negerslafvarne, som till stort antal finnas i denn stad, söka insamla upplysningar om de ännu okändå fegionerna af Afrikas fastland. sEn af desta slafvar) vid namn Mabarimah eller Mantel, berättar Cat stelnau, hade gjort ganska mänga resor och var särdeles utmärkt för sin intelligens. Mina naturhisto riska studier satte mig i stånd att noga pröfva och jemföra hans uppgifter, och jag fann dem alltid terst noggranna. Denne slaf lemnade nu om Ni Niams, eller det besvansade menniskoslaget, som han på det bestämdaste försäkrade sig hafva sett, följan! de, af du Couret i hans broschyr offentliggjorda un! derrättelser : Manuel hade åtföljt stammen haoussas, under sultanens af Kano befäl, på en expedition mot Niam Niams. En dag stötte man på en trupp al nämnde stam. De lågo och sofvo i solskenet. I största tysthet närmade sig haoussas och dödade dem till sista man. De hade samtligen svansar af 40 centi? metres längd och 2 å 3 centimetres tjocklek. Nämnde organ var utan bår och fattades icke heller på de qvinnor, dem man fann bland de slagne. De liknade de öfriga negrerna och voro helt och hället nakna! Några dagar derefter stötte expeditionen på flera an! dra små hopar, dem: det icke gick bättre. En af dessa grupper satt just vid sin mältid; som bestod af menniskokött. Tre menniskohufvuden hängde på långa, i marken nedslagna pålar, för att rostas vid elden; Mannel ätföljde förtrupperna och såg många af dessa Niam Niams dödas; hanhade undersökt flerå lik; han hade tagit mätt af den omtaita organen, och sade sig icke kunna hysa det ringaste tvifvel om till varon af en så beskaffad menniskoras. Största delen af Niam Niamsx, forifar Castelnau, lefva i bergshålor; nägra bland dem bygga sig dock ett slags eländiga halmhyddor. De hafva en ganskå svart ansigtsfärg och krusigt hår. De tatuera sig icke och äro ett skönt menniskoslas. Deras höfding bad om nåd; men sultanen af Kano befallte att allå fångarne skulle nedgöras, emedan de voro besvansade) och ingen skulle vilja köpa sädana slafvar. — Andrå negrer berätta liknande omständigheter. Så omtalar en neger från Adamah: (öster om Niam Niams om! råde), hvilken blef tillfångatagen af haoussas och förd till Boochek, en af deras städer, att icke blott alla invänare i Boochek känna till den besvansade rasen, utan att han: äfven sjelf sett nägra individer deribland: Det var barn frän 8—10 är, dem expeditionstrup: perna medfört såsom föremäl för nyfikenbeten. Han vidrörde det ifrågavarande organet, och säger att det hade ett fingers: längd och tjocklek. — En annan; som deltagit i kriget mot Niam Niams och dödat flera af dem, pästår att jasradens förlängning är olika, allt efter individens ålder, och att det omtalta organet är glatt och svart samt dess rörelse icke un! derkastad viljan, hvarföre Niam Niams måste sticka detsamma genom ett häl på det säte, der de vilja sätta sig. (Slutet följer.) Telegrafrapporter. oHamburg den 21 April; kl. 1, s! e. m. Wien den 21. Vid kongressens sammanträde i torsdags framlade vestmakternas ombud de