andar och galopperande bord. Men den stränga ve-
tenskapen, som icke blindvis snappar efter underverk,
atan städse söker sanningen, låter emellertid icke
afspisa. sig så lätt, och den skulle kanske redan hafva
kastat Niams-historien i skräpvrån, så frarit icke (för-
atom en mängd andra mer och mindre trovärdiga
intyg för gxisterandet af nämde sällsamma ras) en
från vår landsman dr Häbsch; höspitalsläkare i Kon-
stantinopel, till en här (Paris) utkommande tidning
insänd artikel hade kastat ett nytt ljus öfver denha
högst intressanta fråga.
Emellertid, innan vi gå att meddela våra lässre är
Häbsch uppsåts, vilja vi förutskicka några historiska
uppgifter beträffande den ifrågavarande rasen.
Den första underrättelsen om densamma daterar sig
från år 1677. Då försäkrade Jaa Struys, en holländsk
resande, att han i Afrika sett en menniska som vår
försedd med en mer än 1 fot lång svans. En sädan
notis kunde man naturligtvis icke tillerkånna särdå-
les trovärdighet; ty först och främst var det ju icke
äfgjordt; huruvida det der öfvår I fot långa appen-
dixet verkligen var en svans, d. v. s. en förlängning
af ryggraden; och vidare bevisade ett dylikt på en
enda individ observeradt fenomen i sjelfva verket rakt
ingenting för tillvaron af en hel stam af en så be-
gkaffad rmennisköras. Man kunde betrakta det åf
Jan Struys iakttagna fenomenet som ett enstaka fall,
som en abnrormitet, och slutligen kunde man öfvet-
hufvud draga hela saken i tvifvelsmål. — Ett vida
vigtigare intyg lemnades af en marsbut från Kå-
schena, en stad i Centralnigritien. Denne marsabut
påstod att emellan golfen vic Benin och Abbyssinieb
bodde besvansade menniskoätare, som kallades Niam
Niarbis. Detta intyg lemnår oss redan, medeist de
lokala uppgifterna, en viss stödjepunkt: Men de för-
sta underrättelser af verklig vigt om denna ras hafva
vi från da Couret. Han såg sjelf år 1842 i Mekka
en neger från Centralafrika, som var försedd med en
verklig svåns. Vid samma tid hade flera arabiska
och nubiska dschelabs (slafbandläre) noggrannt och
öfverensstämmande beskrifvit för honom den trakt i
Centralafrika, der alla infödingar voro utrustade med
nämde :egendomliga förlängning af ryggraden. I en
afhbandling, som deå 20 Aug. 1849 upplästes i veten-
skapsakademiens session, beskrifver du Couret nämde
individer på följande sätt: Mindre än de öfrige
negrerna, uppnå de sällan en längd af mer än 5 fot,
De äro i allmänhet missgestaltade och magra och
tyckas hafva föga fysisk kraft. Armarne äro långå
och smala; händer och fötter längre och plattare än
hos andrå menniskoraser. De hafva en bred, ansen-
ligt förläögd underkak; framstående kindknotor; ed
låg bakåtlutande panna; länga, fala öron; små, svarta,
lysande, ytterst rörliga ögon; en tjock, bred näsa;
stor mun; spetsiga, starka, mycket hvita tänder och
tjocka, valkiga läppar. Det alltid korta bhäret ä
krosigt, men hvarken sirdeles tjockt eller ulligt. Mei
hvad som framförallt skiljer denna ras frän alla ant
dra, är den yttre förlängningen af ryggraden; deonå
förlängning bildar hos hvarje så väl manligt som gqvin-
ligt individ en svans af 2—3 tums längd. Svansed
på den af. du Couret omtalte hegern var högst rörlig.
— Med dessa och med de af Arnault och Vayssiereb
vetenskapsakademien gjorda meddelan.en, äfvensom
med den af mr Röthet SHericourt till orientaliska
sällskapdt insända afbandlihg kan förenas en ganskå
intressant brosehyr af mr Francis de Castelnau öfver
samma ämne. Då nemligen denne resande för nägrå
är sedan befann sig i Bahia, föll han på den tanken,
att af negerslafvarne, som till stort antal finnas i denn
stad, söka insamla upplysningar om de ännu okändå
fegionerna af Afrikas fastland. sEn af desta slafvar)
vid namn Mabarimah eller Mantel, berättar Cat
stelnau, hade gjort ganska mänga resor och var sär-
deles utmärkt för sin intelligens. Mina naturhisto
riska studier satte mig i stånd att noga pröfva och
jemföra hans uppgifter, och jag fann dem alltid
terst noggranna. Denne slaf lemnade nu om Ni
Niams, eller det besvansade menniskoslaget, som han
på det bestämdaste försäkrade sig hafva sett, följan!
de, af du Couret i hans broschyr offentliggjorda un!
derrättelser : Manuel hade åtföljt stammen haoussas,
under sultanens af Kano befäl, på en expedition mot
Niam Niams. En dag stötte man på en trupp al
nämnde stam. De lågo och sofvo i solskenet. I
största tysthet närmade sig haoussas och dödade dem
till sista man. De hade samtligen svansar af 40 centi?
metres längd och 2 å 3 centimetres tjocklek. Nämnde
organ var utan bår och fattades icke heller på de
qvinnor, dem man fann bland de slagne. De liknade
de öfriga negrerna och voro helt och hället nakna!
Några dagar derefter stötte expeditionen på flera an!
dra små hopar, dem: det icke gick bättre. En af
dessa grupper satt just vid sin mältid; som bestod af
menniskokött. Tre menniskohufvuden hängde på
långa, i marken nedslagna pålar, för att rostas vid
elden; Mannel ätföljde förtrupperna och såg många
af dessa Niam Niams dödas; hanhade undersökt flerå
lik; han hade tagit mätt af den omtaita organen, och
sade sig icke kunna hysa det ringaste tvifvel om till
varon af en så beskaffad menniskoras.
Största delen af Niam Niamsx, forifar Castelnau,
lefva i bergshålor; nägra bland dem bygga sig dock
ett slags eländiga halmhyddor. De hafva en ganskå
svart ansigtsfärg och krusigt hår. De tatuera sig
icke och äro ett skönt menniskoslas. Deras höfding
bad om nåd; men sultanen af Kano befallte att allå
fångarne skulle nedgöras, emedan de voro besvansade)
och ingen skulle vilja köpa sädana slafvar. — Andrå
negrer berätta liknande omständigheter. Så omtalar
en neger från Adamah: (öster om Niam Niams om!
råde), hvilken blef tillfångatagen af haoussas och förd
till Boochek, en af deras städer, att icke blott alla
invänare i Boochek känna till den besvansade rasen,
utan att han: äfven sjelf sett nägra individer deribland:
Det var barn frän 8—10 är, dem expeditionstrup:
perna medfört såsom föremäl för nyfikenbeten. Han
vidrörde det ifrågavarande organet, och säger att det
hade ett fingers: längd och tjocklek. — En annan;
som deltagit i kriget mot Niam Niams och dödat
flera af dem, pästår att jasradens förlängning är
olika, allt efter individens ålder, och att det omtalta
organet är glatt och svart samt dess rörelse icke un!
derkastad viljan, hvarföre Niam Niams måste sticka
detsamma genom ett häl på det säte, der de vilja
sätta sig. (Slutet följer.)
Telegrafrapporter.
oHamburg den 21 April; kl. 1, s! e. m.
Wien den 21. Vid kongressens sammanträde
i torsdags framlade vestmakternas ombud de-