af en för närvarande åtminstone inom vissa stift helt och hållet saknad kontroll öfver vederbörande pastorer — en åtgärd, som otvifvelaktist vida verksammare än hvilka strafflagar som helst skulle leda till förekommande af separatistiska rörelser och törvillelser, hvilka på de aldra flesta ställen säkerligen från början haft sin upprinnelse från presterskapets sätt att sköta eller rättare att vanvårda sitt embete; ty der själasörjaren verkligen behandlar sina får såsom den gode herden, der han verkligen är en rättänkande, upplyst och from andans man, der vinner han ock folkets kärlek och fulla förtroende, och der uppkomma ej heller de schismer i religiöst hänseende, hvilka beklagligen nu på så många ställen visa sig; der behöfver man ej heller frukta för !äsareprester och kringvandrande apostlar. Men så länge prelaturen betraktar sig hufvudsakligen såsom en myndighet att hålla en okunnig allmoge i styr, och i sin högfärd tror sig vara långt öfver församlingen och tillsatt såsom dennas tuktomästare, i stället för dess lärare i Kristi mening och anda, så länge skall man förgäfves söka medel att vinna frid och enighet, eller förekomma att folket sätter mera tro till andans makt, hos främmande lärare, hvilka förstå att mera lämpa sig efter dess xandliga behof, och för hvilkas verldsliga regemente de icke behöfva darra såsom för länsmannens eller polisgevaldigerns.