STOCEHOLHN, den 19 April.
(Insändt.)
Biskop Reuterdahl.
Insändarens mening kan naturligtvis icke
vara att skrifva en nekrolog öfver doktor
Reuterdahl, eftersom han ännu lefver, men
några bidrag till hans bli vande personalier
orde dock-ej. vara utan värde för offentlig-
heten. Ins. ämnar här ej omtala hvarken hr
Reuterdahls färäldrar, hans skolgossetid eller
studenttid, hans konditioner såsom informa-
tor m. m. d., som, öm vi rätt erinra 0s8,
Snällposten i Malmö uppräknade bland hans
törtjenster, då han utnämdes. till ett;af statens
n gsta embeten såsom chef för ecklesiastik-
departementet. Ins. vill icke efis vidröra hans
teologiska skrifter den tid han bekände kig
till de-tysk-rationalistiska lärorna, ej heller
förneka Hans kyrkohistoriska lärdom, ehuru
insändaren, som sjelf icke är teolog, hört
personer, som anses besitta sådan lärdom,
ganska mycket draga i tvifvelsmål, huruvida
hr Reuterdahl rätteligen bör anses såsom de-
ras jemlike; åtminstone hvad skarpsinnig-
hetensbeträffar eller förmågan af sjelfständig
förskning. Ins. vill endast betrakta hr Reuter-
dahkb-såsom politisk person: i
Hån frågar då: hvad har deime man i detta
hänseende uträttat? Såsom riksdagsman kän-
ner man icke från honom något enda yttran-
dei de större samhällsfrågorna, som inner
håller något annat än upprepandet äf de mest
uthötta konservativa fraser. Såsom talare var
han långt under medelmåttan, och hans verk-
samhet i utskott och stånd lärer således in-
skränkt sig till egenskapen af en trogen och
slipad vapendragare eller adjutant åt fram-
Jidne erkebiskopen af Wingård, hvars ären-
den han alltid uträttade med berömlig lyd-
aktighet. Emellertid lyckades han, genom
denna sin befattning, att göra sig både känd
och fruktad inom presteståndet, och mången
tillskrifver dessa begge mäns frånvaro vid
förra -riksdagen, att åtminstone i några tå rha-
teriela frågor de liberala åsigterna kubde
vinna någon framgång inom det högvördiga
ståndet. Såsom erkebiskop Wingårds pöli-
tiske arfvinge och förklarade älskling, såmt
genom denna kanal förbunden med statsrådet
friherrå Palmstjernå, var det lätt förklarligt,
att hr Reuterdahl skulle ansås såsom en omist-
lig medlem af ett rättroget konservativt kabinett,
helst friherre Palmstjerna, hvilken förut tdrde
varit den, som under konung Carl Johan ge-
notmädrifvit biskop Heurlins utnämning till
statsråd, lärer gjort till vilkor för sitt inträde
i kofiseljen, att han skulle erhålla en prest
till kollega, genom hvilken presteståndet
kunde federbörligen ledas efter regeringens
peksticka, isynnerhet som man förutsåg, att
den svåge och sjuklige biskopen i Strenghäs,
soin var utsedd till Primas, i detta hänseende
svårligen skulle kunna ersätta den bortgångne
pkraftfulles erkepreläten. Således funnos till-
räckliga skäl för en så beskäffad regering
som vår nuvarande, att till inträde bland sig
kalla doktor Reuterdahl. Pressen — Afton-
bladet icke ens undantaget — emottog denna
olyckliga utnämning med alldeles för mycken
skohsamhet. Troligen med afseende derå, att
hr Reuterdahl är känd söm en mycket beskeälig
men till sitt enskilta lif och såsom lärare vid
universitetet varit både nitisk öchk mycket
hjelpsam emot fattiga seminarister, hoppådes
man kanske ett :han skulle hafva intresse för
och blifva verksam jemväl som minister, åt-
minstone oskadlig.
I afseende på den vigtiga skolfrågan, som
så länge väntat på sin lösning, erför man
också med tillfredsställelse utt, ett par må-
nader Efter tillträdet af embetet, hr Reuterdahl
18t K. M:t gifva honom befallning att, med
biträde äf gakkunnige män, ordna denna an-
gelägenhet genom uppgörande af de för läro-
verkens reglering nödiga förslag till skollag
och. skolstat med afseende på Rikets Ständers
Svid särskilta tillfällen yttrade önskningar och
fättade beslut. Tillfredsställelsen var dock
temligen kort, då man erfor att hr Reuterdahl
till sitt hufvudsakliga biträde kallat en skol-
lärare från Upsala, ensidigt tillgifven de gamla
undervisningsmetoderna. Också har resulta-
tet blifvit — intet, utan står denna fråga i
samma -oordnade skick nu som då hr R. emot-
tog sitt embete.
På enabanda sätt står frågan om förändring
i den föråldrade och odugliga kyrkolagen ochla-
garne rörande kyrkoväsendet samt kyrkostadgarne,
Hvartill åtskilliga frisintrade kommitterade re-
dan år 1846 afgåfvo förslag. Denna angelä-
genhet, ehuru ;den formelt anses tillhöra ju-
stitiedepartemeritets föredragning, borde väl
ändå företrädesvis ligga en nitisk minister för
kyrkoärenden om -hjertat?
Ej heller i någon annan vrå af sin vid-
sträckta verkvingskrets har oss veterligen hr
R. uträttat något det ringaste af betydenhet;
ty dit kan väl ej räknas, aft han på Rikets
Ständers förslag utfärdat en förklaring af vissa
s i folkskolestadgan och låtit utarbeta eft
nytt sammandrag af de författningar, som böra
uppläsas från predikstolarie; att han på hem-
ställan af Stockholms kommun bestämt ett
Mminimiantal ledamöter för att kunnaisocken-
stämma fatta beslut, rörande afgiftet m. m.,
samt för öfrigt reglerat något i prestekono-
mien angående prostetunnor, kyrkreparationer:
m. m. Den enda vigtiga författning som bär
hans namn är en ny försämrad, nästan okrist-
lig fattigvårdslag, som bland annat gör en arm
hustru med sina små barn förlustig rätt till
aa one— Ät ———— ——t—
ens
a aAa mA de L2dA fös ran dar anh han I