helsningsceremoni var förbi, ämnade han blan-
da sig i mängden, som med synbar nyfiken-
het betraktat honom, då en röst plötsligen ut-
ropade:
Ta mig fan är det icke lilla abb Cha-
vigny l
Abbå! utropade den orangeklädda kaval-
jeren och sträckte på sig med vrede. Sök
ni edra abber annorstädes !
Huru, hr de Chavigny? icke en gång...
in minoribus.
Icke en gång in minoribusl... den, gom
vågar gifva mig denna titel ännu en gång,
får genast göra bekantskap med min värja.
Er värja är ny, sade den skälmaktige
interlokutören, och har icke gjort många be-
kantskaper än!
Jagå, min herre, kom då, och jag vill be-
visa er att den i alla fall duger. ..
Philip, som igenkänt sin väns röst, skyn-
dade fort dit;
Ändtligen är du då här! utropade han,
jag har väntat dig med stor otålighet . . . Men
hvad är det frågan om? Jag tyckte mig höra
en ordvexling..
Chavigny stannade förlägen framför Philip.
Förlåt mig,, sade han, man- förolämpar
D
SMan kallar honom abbåer, återtog interlo-
kutören skrattande.
Ännu en: gång!. . Blixt och dunder! jag
skall väl en gång för alla tysta denne näs-
vise .. .
Godt abbe, jag är till er tjenst.s
Den person, som sålidigt uppväckt Chavig-
nys vrede, framträdde nu ändtligen ur skug-
gan; det var en lam, för sina qvicka infall
allmänt fruktad gubbe, som skämtfullt höjde
sin krycka mot dea lilla abbens dragna värja.
Alla de omkringstående utbrusto i skratt.
Chaviguy sjelf delade slutligen den allmänna