skall väl störta oss i nyå olyckor, kan jag
tro, med sin förbannade envishet!,
Sedan Philip först af försigtighet räknat
huru många man de voro, begåfvo de sig å väg.
De voro femton till antalet, hvar och en höll
med ena handen ett tändt vaxljus och med
den andra ett Nb ve I anseende till galle-
riets smala beskaffenhet måste de gå en i sen-
der, och denna långa rad vandrande ljus åstad-
kommo sedda på afstånd den mest pittoreska
anblick.
Snart utgrenade galleriet sig; den ena vägen
förde till bråddjupet hvarest Hartmann dött,
den andra följde en okänd riktning.
Truppen borde således dela sig på samma
vis, och halt gjordes för att öfverlägga derom;
men knappt hade de stannat, innan ett säll-
samt och svagt ehuru oupphörligt tilltagande
buller hördes ifrån gången framför bråddjupet.
Alla lyssnade uppmärksamt, det föreföll dem
som det dofva brusandet af ett aflägset vat-
tenfall.
Hvarifrån kommer detta buller? sade Phi-
lip; ;nyss hörde jag ingenting dylikt.
Hm! om det skulle båda en öfversväm-
ning! återtog Chavigny; unda sonat...
Nej, utropade Philip, det kan det icke
vara... de här gångarna äro icke utsatta för
öfversvämningar så som de hvilka ligga un-
der Paris mellersta del.
Ni måste likväl misstaga er, min herre,
utropade en stenbrytare förskräckt, ty vatt-
net kommer i galopp hitåt.n
Philip höjde sitt ljus för att kunna se län-
gre fram, men innan han hunnit göra sig reda
för någonting, Ööfversvämmade en oerhörd
smutsvåg hela galleriet; inom några sekunder
hade redan alla vatten öfver fotknölarne;
vågen steg allt högre och högre.
En panisk förskräckelse bemäktigade pig
polisagenterna ock arbetarne.