genom att tillförsäkra denFatt dess befordran
är lika viss som året — att den endast be-
höfver lefva för att vara viss på att komma
fram i verlden. Huru kan staten räkna på
att bli väl tjenad — förtjenar den ens att Sr
väl tjenad? — om för dess skull utvecklad
energi och talent så systematiskt :och öppet
beröfvas sin rättmätiga belöning?
Men man säger oss, för detandra, att änd-
lös afundsjuka och otrefnad skulle bli följden,
om befordran följde någon annan grund än
åldern, att departementscheferna sjelfva måste
ifrigt undanbedja sig en sådan förändring som
den vi föreslå, och framför allt frukta de svå-
righeter och obehag hvari de skulle invecklas
genom ett system som kastade på dem an-
svarigheten att bland sina underlydande tjen-
stemän utse den som vore mest förtjent af be-
fordran.
Detta är utan tvifvel till stor del också sannt.
Statens tjenare töras ej oförskräckt göra sin
skyldigbet mot det allmänna, allmänheten fin-
ner sig i denna brist på mod, och statens
tjenst får följaktligen sitta emellan. Allmän-
heten fortfar att betjenas af ,män med hvarken
duglighet eller arbetsförmåga, emedan den af
fruktan att stöta dessa, ej vill uppmutran dem
som ega begge dessa egenskaper. Men fråga
vi, hur tillgår det i andra yrken? Blir den
inskränkta kontoristen på en köpmans kontor
ursinnig derför att hans kamrat, som är värd
tre gånger så mycket som han, befordras före
honom? Eller om han blir det, bryr sig köp-
mannen om hans förbittring? Naturligtvis icke.
Köpmannen blir väl tjenad; han vinner an-
seende och rikedomar. Eller uppstår så myc-
ken afundsjuka bland eleverna i våra juridi-
ska skolor derför att den skicklige blir ut-
nämnd till advokat och den inskränkte och
sorglöse ej blir det? Eller väljer en advokat
sina biträden, eller en patient sina läkare, el-
ler en jernvägsentreprenör sina arbetare efter
tur och anciennitet af fruktan att väcka split
och osämja mellan medsökande? Vi miss-
tänka, att faran för att uppväcka en sådan
bland statens embetsmän är mycket öfverdrif-
ven. Naturligtvis skulle nu, då befordran ef-
ter anciennitet så länge varit regel, mycken
sviken förväntan och någon rättmätig harm
väckas genom dess plötsliga öfvergifvande,
emedan naturliga och förespeglade förhopp-
ningar. derigenom skulle omintetgöråas. Om
man hade skäl att misstänka - favoritism,
skulle naturligtvis afund och harm följa, men
om endast. den. verkligen skicklige och öfver-
lägsne sättes öfver de. andras. hufvuden, tro
vi att bifallet skulle bli allmänt; ty de som
arbeta tillsammans veta lika väl som deras
chef hvem ibland dem förtjenar befodran.
Den slutliga fråga när dock ej, skola de
som förbigås bli förtörnade titan skall san-
nolikheten af denna barm få .motväga det
allmännas intressen? Önskar staten att bli
väl tjenad? att få sitt arbete väl gjordt? att
vinna. och behålla i sin tjenst. de skickliga,
de energiska. och de pålitliga? Om den det
gör, måste den göra dem rättvisa, den måste
belöna dem efter deras arbete och. förmåga.
Om den ej gör detta, skola förtjensten och
talangen söka sig ett fält, der de bättre upp-
skattas och frikostigare belönas.
När dessa två grundsatser-af en duglighets
pröfning vid inträdet i tjensten och befordran
efter förtjenst blifvit antagna, skall i och med
detsamma mycket blifvit gjordt för att rensa
och höja den civila förvaltningen. Slöheten
skall bli helt och hållet utesluten; den akt-
ningsvärda medelmåttan skall: bekläda dessa
medelplatser och bibehålla denna: permanents
ställning, för hvilken den är passande; och
öfverlägsen energi och talang skola uppstiga till
ytan som sig bör: Hvar och en -skall små-
ningom intaga sin naturliga plats. Men nå-
sonting mer än detta. erfordras om staten
verkligen ämnar inträda på den tora verlds-
marknaden såsom medspekulant på den ta-
ang och förtjenst som der väntar att bli ta-
gen i anspråk. - Om den fast beslutat att ej
längre låta sig nöja med deras tjenster, som
slå sig in på embetsmannabanan som en nöd-
allsutväg, emedan deras helsa, deras arbets-
örmåga eller deras skicklighet skulle vara
otillräckliga för mer mödosamma och ansträn-
gande sysselsättningar; om den harmas öfver
skammen att nödgas fylla sina embeten med
oersoner som antingen misslyckats eller skulle
löpa fara att misslyckas i andra yrken och
sysselsättningar; om den önskar och afser att
vinna för sin tjenst eliten af nationens unga
alanger och karakterer — och landet borde
jenas af sina skickligaste söner och en del i
less styrelse vara högsta målet för deras äre-
ystnad — då måste staten bjuda mer än den
mu gör för deras tjenster. Den måste fram-
vålla rikare lockelser; den måste lofva bättre
flöning; den måste ge tillfällen till utmär-
else; den måste i korthet erbjuda priser för
len ärelystne och den duglige. Om den fort-
ar att som nu endast ge en knapp lön, lång-
am befordran och säker obemärkthet, kan
len endast erhålla medelmåt.ans tjenster. In-
en, som är i stånd att tjena sitt land väl,
kall vilja mottaga en syssla som ger mindre
ön än en skrifvaresyssla på ett köpmanskon-
or — der han i tjugu år måste vänta på en an-
tändig inkomst — der obemärktheten är hans.
ott för alltid. För vanliga tjenster gif van-
ig lön, åt en måttlig förmåga måttlig ersätt-
ing; men bjud hög utmärkelse och hög in-
omst för poster som fordra hög förmåga, och
emna dessa poster öppna åt hvarje civil embets-
nan som bevisat sin duglighet att sköta dem.
såt statens tjenst bli ett yike, i hvilket en
nan med snille och arbetsförmåga kan vinna
ika högt pris som om: han baftsamma egen--