genom att tillförsäkra denFatt dess befordran är lika viss som året — att den endast behöfver lefva för att vara viss på att komma fram i verlden. Huru kan staten räkna på att bli väl tjenad — förtjenar den ens att Sr väl tjenad? — om för dess skull utvecklad energi och talent så systematiskt :och öppet beröfvas sin rättmätiga belöning? Men man säger oss, för detandra, att ändlös afundsjuka och otrefnad skulle bli följden, om befordran följde någon annan grund än åldern, att departementscheferna sjelfva måste ifrigt undanbedja sig en sådan förändring som den vi föreslå, och framför allt frukta de svårigheter och obehag hvari de skulle invecklas genom ett system som kastade på dem ansvarigheten att bland sina underlydande tjenstemän utse den som vore mest förtjent af befordran. Detta är utan tvifvel till stor del också sannt. Statens tjenare töras ej oförskräckt göra sin skyldigbet mot det allmänna, allmänheten finner sig i denna brist på mod, och statens tjenst får följaktligen sitta emellan. Allmänheten fortfar att betjenas af ,män med hvarken duglighet eller arbetsförmåga, emedan den af fruktan att stöta dessa, ej vill uppmutran dem som ega begge dessa egenskaper. Men fråga vi, hur tillgår det i andra yrken? Blir den inskränkta kontoristen på en köpmans kontor ursinnig derför att hans kamrat, som är värd tre gånger så mycket som han, befordras före honom? Eller om han blir det, bryr sig köpmannen om hans förbittring? Naturligtvis icke. Köpmannen blir väl tjenad; han vinner anseende och rikedomar. Eller uppstår så mycken afundsjuka bland eleverna i våra juridiska skolor derför att den skicklige blir utnämnd till advokat och den inskränkte och sorglöse ej blir det? Eller väljer en advokat sina biträden, eller en patient sina läkare, eller en jernvägsentreprenör sina arbetare efter tur och anciennitet af fruktan att väcka split och osämja mellan medsökande? Vi misstänka, att faran för att uppväcka en sådan bland statens embetsmän är mycket öfverdrifven. Naturligtvis skulle nu, då befordran efter anciennitet så länge varit regel, mycken sviken förväntan och någon rättmätig harm väckas genom dess plötsliga öfvergifvande, emedan naturliga och förespeglade förhoppningar. derigenom skulle omintetgöråas. Om man hade skäl att misstänka favoritism, skulle naturligtvis afund och harm följa, men om endast. den. verkligen skicklige och öfverlägsne sättes öfver de. andras. hufvuden, tro vi att bifallet skulle bli allmänt; ty de som arbeta tillsammans veta lika väl som deras chef hvem ibland dem förtjenar befodran. Den slutliga fråga när dock ej, skola de som förbigås bli förtörnade titan skall sannolikheten af denna barm få .motväga det allmännas intressen? Önskar staten att bli väl tjenad? att få sitt arbete väl gjordt? att vinna. och behålla i sin tjenst. de skickliga, de energiska. och de pålitliga? Om den det gör, måste den göra dem rättvisa, den måste belöna dem efter deras arbete och. förmåga. Om den ej gör detta, skola förtjensten och talangen söka sig ett fält, der de bättre uppskattas och frikostigare belönas. När dessa två grundsatser-af en duglighets pröfning vid inträdet i tjensten och befordran efter förtjenst blifvit antagna, skall i och med detsamma mycket blifvit gjordt för att rensa och höja den civila förvaltningen. Slöheten skall bli helt och hållet utesluten; den aktningsvärda medelmåttan skall: bekläda dessa medelplatser och bibehålla denna: permanents ställning, för hvilken den är passande; och öfverlägsen energi och talang skola uppstiga till ytan som sig bör: Hvar och en -skall småningom intaga sin naturliga plats. Men nåsonting mer än detta. erfordras om staten verkligen ämnar inträda på den tora verldsmarknaden såsom medspekulant på den taang och förtjenst som der väntar att bli tagen i anspråk. Om den fast beslutat att ej längre låta sig nöja med deras tjenster, som slå sig in på embetsmannabanan som en nödallsutväg, emedan deras helsa, deras arbetsörmåga eller deras skicklighet skulle vara otillräckliga för mer mödosamma och ansträngande sysselsättningar; om den harmas öfver skammen att nödgas fylla sina embeten med oersoner som antingen misslyckats eller skulle löpa fara att misslyckas i andra yrken och sysselsättningar; om den önskar och afser att vinna för sin tjenst eliten af nationens unga alanger och karakterer — och landet borde jenas af sina skickligaste söner och en del i less styrelse vara högsta målet för deras äreystnad — då måste staten bjuda mer än den mu gör för deras tjenster. Den måste framvålla rikare lockelser; den måste lofva bättre flöning; den måste ge tillfällen till utmärelse; den måste i korthet erbjuda priser för len ärelystne och den duglige. Om den fortar att som nu endast ge en knapp lön, långam befordran och säker obemärkthet, kan len endast erhålla medelmåt.ans tjenster. Inen, som är i stånd att tjena sitt land väl, kall vilja mottaga en syssla som ger mindre ön än en skrifvaresyssla på ett köpmanskonor — der han i tjugu år måste vänta på en antändig inkomst — der obemärktheten är hans. ott för alltid. För vanliga tjenster gif vanig lön, åt en måttlig förmåga måttlig ersätting; men bjud hög utmärkelse och hög inomst för poster som fordra hög förmåga, och emna dessa poster öppna åt hvarje civil embetsnan som bevisat sin duglighet att sköta dem. såt statens tjenst bli ett yike, i hvilket en nan med snille och arbetsförmåga kan vinna ika högt pris som om: han baftsamma egen-