HH H.44343:737344 AA RNA
men jag tycker att ni icke skall kunna dö
lugnt med ett sådant der -brott på samvetet.
Martha, vred sig konvulsiviskt i sängen,
men svarade ej.
Dansösen var också tyst, hon syntes trött
och modfälld öfver sina fåfänga försök; Efter
en stunds hvila återtog hon:
Gudmor lilla! . . er envishet bevisar att ni
icke talat sanning . . . jag besvär er. ..,
Begynner du: nu igen... du har far dins
dåliga ; hjerta . det rå jag alltid sagt; jag
orkot icke . .. nå, hvad vill:du fråga mig -.-.
Bag i..
ar vill fråga er, svarade Sylvia lång-
samt med. särskild tonvigt på -hvarje ord, om
det är sannt-att Medard gjort: sig skyldig till
ett afskyvärdt brott emot en afdånad gvin-
nal ...
En sakta rörelse -förmärktes bland åhörarne.
Sylvia utsträckte sin arm för att anbefalla
uppmärksamhet och tystnad.
Martha vred sig på sin usla bädd, som om
hon ville slitajsig undan sitt samvetes tortyr.
Välan dål.. nej.. svarade hon slåtli-
gen med, tydlig röst, Men hvad angår det
dig? .. hvad har du, en lindanserska från
boulevardbarackerna, att göra med den sa-
ken? .. Om du också ville tala om det, skulle
ingen. tro digt .s. nej; nej... Medard kan
icke . . . det är ett barn, som bara förstår att
döda, förstöra och hämnas... jag hittade på
historien. för att förödmjuka det lilla, för-
näma trollet. .. Säg, är du nöjd nu... och
låter dn mig få dö i ro sen du ändtligen
narrat sanningen ur mig?
Thårese kunde ej lägga band på sin glädje;
den utbröt i snyftningar, och höga rop.
Min- fat I min mor!.s. utropade bon, om-
famnen er dotter, . . hon, är ännu er värdig. . .
O, min .Gud! .. min Gud!. att hafva lidit så
oerhördt. för en sanning. Och Philip, hvar