undersäter. Kejsar Nikolaus I. DRAG UR HANS LEFNAD OCH REGERING (). VIL En blick på Finland under Nikolaus. Det gifves Ijoppast något ämne, hvars of fentliga behandlande i tryck i närvarande stun är af den ömtåliga art för den svenska pres sen, som Finland och de ryska kejsarnes sty relse af detta land efter skilsmessan frå! Sverge. Man må aldrig så mycket vinnlägg sig om att endast utforska sanningen, mai må aldrig så mycket bemöda sig att endas troget återgifva denna, man må derjemte äfve aldrig så mycket ledas af den renaste välvilj för Finland och dess invånare, man kan änd vara förvissad, att på andra sidan Östersjö! sanningen skall förklaras för lögn och des uttalande endast tillskrifvas de oädlaste be vekelsegrunder. Vi vilja icke här forska efter anledningarn; till den ytterliga ömtålighet, som man på viss håll i Finland röjer vid hvarje frisinnad be traktelse af de finska förhållandena, som Sverge offentligen anställes, ehuru vi visser ligen äfven derom hafva erfarit ett och annat Men förhållandet är nu en gång så; och de gifves till och med aktningsvärda personer som säga oss, att vi af undseende för denne ömtålighet borde snart sagdt afhålla oss frår att någonsin tala om Finland, eller att vi åt minstone borde tala derom så litet gom möjligt. Vi hafva icke kunnat öfvertyga oss, at ett sådant förfarande vore det rätta. Sålänge Sverge åtnjuter den tryckfrihet, som Finlanc tyvärr under kejsar Nikolaus blifvit fullstän digt beröfvadt, må det tillåtas svensken at äfven anse det land, der hans förfäder utsåt den första odlingens frön och under århundra:. den kämpat blodiga strider mot Sverges och Finlands gemensamma fiender, det land de Franzen och Runeberg föddes och förherrligade svenskt tungomål med det finska snillets skönaste skapelser, såsom någonting som är eller kan blifva föremål för mensklig kunskap. Vi tro oss hvarken missbruka der frihet vi i detta afseende lyckligtvis ega, elle: göra ett helt och hållet onyttigt arbete, nä vi vid behandlingen äfven af detta ämne fram. för allt gifva sanningen sin rätt. Viskola dock göra detta med all den skonsamhet för personliga förhållanden, som grannlagenheten bjuder. Kejsar Alexander hade, på det sätt vi sett, för sin del stadfästat Finlands så kallade konstitution, och ehuru obestämd och sväfvande den författning var, som storfurstendömet sålinda erhöll eller ansågs hafva erhållit, var det likväl alltid en dyrbar, en ovärderlig skatt i jemförelse med det träldomsok, hvarunder det egentliga Ryssland suckade. Kejsaren hade visserligen, sedan han vid landtdagen i Borgå kungjorde denna stadfästelse, hvilket icke hindrade honom att kort derefter fastställa ett reglemente för Finlands nya regeringskonselj, hvaruti ordet grundlagar eller konstitution icke ens förekommer, icke någonsin vidare täckts samrhankalla ständerna. Han hade ock utan ständernas medverkan både förändrat lagar och stiftat nya, äfvensom bjudit och befallt uti åtskilliga andra ämnen, öfver hvilka han enligt de af honom stadfästade grundlagarne icke skulle hafva egt att utån ständernas hörande förfoga. Men man hade dock under hans lifstid åtminstone haft hans löfte att bibehålla dessa författningar i sin fulla kraft, om också detta löfte icke just så noga hade blifvit hållet. Den svenska lagboken och den svenska lagskipningen hade också i grunden blifvit bibehållna, styrelsen hade hufvudsakligen fått föras af den regeringskonselj, sedan 1816 kallad senat, hvars ursprungliga ledamöter vid den första uppsättningen finnarne på landtdagen i Borgå hade sjelfve fått föreslå och kejsaren fortfarande hvart tredje år hade bekräftat i deras embeten, och på det hela taget hade Alexanders styrelse öfver Finland varit ett mildt regemente, jemfördt med det som eljest plägat utöfvas under czarernes spira. Alexander hade emellertid icke gifvit något löfte för sina efterkommande. Väl innehöll 1772 års regeringsform en försäkran af konung Gustaf III både för sig och hans vefterkommande, så födde som ofödde,, att efterlefva densamma och följa dess bokstafliga innehåll. och föreningsoch säkerhetsakten af 1789 innehöll likaledes en förklaring af samme konung, att den vore antagen för honom och hans efterträdare på svenska tronen, med tillägg af det orimliga stadgandet, att det aldrig skall tillåtas någon proposition eller försök göras till minsta ändring, uttydning eller rättelse uti bokstafliga innehållet deraf. Och en finsk författare, som skrifvit en liten bok om Finlands statsförfattning, har varit nog beskedlig att anse de ryske kejsarne, derigenom att de i allmänhet stadfästat hvad de kallat Finlands grundlagar, utan att likväl ens nämna dem; hafva tillika iklädt gig alla de förbindelser, som enligt desamma ålågo de svenske konungarne, och således äfven i och med detsamma hafva stadfästat dem för sig och sine efterkommande, så födde som