vilja inleda Sverge på samma bana som en
obändig kung gjorde det 1808; och Sverge
uthärdade likväl då, på egna krafter och med
det obetydliga understöd England lemnade,
mera än ett helt års oafbrutet fälttåg, på en
gång emot Danmark och Ryssland, hvilket
sednare då icke: var bekrigadt ifrån något an-
nat håll, utan tvärtom i närmaste förbund
med Frankrike, som ifrån Seeland äfven ho-
tade med ett infall. öfver Skåne, för att bringa
besluten i Erfurt i verkställighet, När man
härtill lägger huru planlöst kriget fördes,
hvilka brister af alla slag det hade att be-
kämpa, så måste man finna, att jemförelsen
mellan krafterna då och nu obestridligen ut-
faller till det närvarandes fördel.
För att gå ännu längre tillbaka vilja vi
nämna Sverges anfall mot Ryssland på fyra-
tiotalet, till sin utgång olyckligt derföre, att
det till tidpunkten äfvensom till anfallskraf-
terna var lättsinnigt beräknadt och illa fördt
samt derföre att det icke egde understöd från
något håll.
Om 1788 års krig emot Ryssland kan man
säga detsamma, då tiden äfven då var illa
vald, ty Ryssland var endast inveckladt i ett
obetydligt krig emot Porten; den dåvarande
stämningen i Frankrike lemnade icke hopp
om något biträde, och England var icke heller
krigiskt sinnadt emot Ryssland och under-
stödde Sverge endast med fegert snack. Detta
oaktadt förmådde Sverge, vida sämre krigs-
rustadt än det nu befinner sig, bestå under
trenne skarpa fälttåg, och slutligen att genom
ett segrande sjöslag, icke genom den så kal-
lade stora örlogsflottan, hvilken likväl vid
krigets början hade varit verkligt stor, utan
genom den så kallade lilla, eller genom ar-
måns flotta, som vid tillfället var stor, för-
värfva sig en hederlig fred, utan att förlora
det ringaste af sitt område.
Artikeln H. menar, att Sverges klokhet bju-
der att icke deltaga i det nu pågående kriget
förr än detta har antagit sådana dimensioner,
att Sverges fördelar blifva på dess utgång Dbe-
roende.
Huru vill man att dimensionerna skola
kunna vidgas, då vi, likasom de öfriga
makterna i Europa, blott bjuda på neutralitet,
då stormakten Österrike, under krigsrustnin-
gar, som fullt svarat emot krigskostnaderna,
då det under hågkomsten af czarväldets sed-
naste bandräckning synes för ett möjligen illa
förstådt enskildt intresse hafva glömt Johan
Sobieskis och dess polackars hjelp vid en ej
mindre öfverhängande fara?
Är det en omöjlighet att, om Skandina-
vien, om Norden, hvilken i den nu pågående
europeiska frågan ligger denna närmast, i
stället att söka ögonb!ickets skydd under neu-
tralitetsförklaringar, hade rent uttalat den öf-
vertygelsen, att tidpunkten vore kommen att
inom det europeiska statsförbundet åter upp-
rätta Nordens, genom det adertonde århun-
dradets svenska konungars illa beräknade po-
litik och okloka tillställningar sjunkna an-
seende och vigt; — är det en omöjlighet, att
om ett sådant språk varit fördt ifrån Norden,
Tyskland kunnat kommit att allvarsammare
lyssna till den nordanflägt, hvars rökt för nå-
gra sekler tillbaka kallade det till känsla af
sitt andliga värde och till äfskuddandet af
sina bojor? Och månhe ej både Preussen
och Österrike härigenom kunnat kommit att
besluta sig till ett annat handlingssätt, då
stora händelser ej sällan bafva utgått från
smärre tilldragelser? Men vi veta ingenting.
Det är hos oss blott regeringen och de tolf
vise männen i hemliga utskottet, som fått del
af de politiska förhandlingarne.
Riksens Ständer hafva i underdånighet tac-
kat för neutraliteten, men deraf följer icke
att vi tro sköla, att de dertill haft någon
grundad anledning; och vi erkänna oss höra
till dem, som åtminstone till sådana frågor
våga lämpa den svenska filosotens thes, att
tro är detsamma som att icke tänka.
Det har förekommit oss som en besynner-
lig föreställning, om man ansett vestmakterna
bordt anhålla om vår hjelp, då det oveder-
sägligen är vi som -behöfva deras. Vi känna
ej underhandlingarne om neutraliteten, vi
känna ej utur hvilka riktigt djupt tänkta sven-
ska, eller rättare sagdt skandinaviska åsigter
våra politiska förhållanden blifvit inför vest-
makterna skildrade. Vi veta ej om de der-
ifrån kunnat draga några beräkningar om vår.
medverkan, eller om de blott bibringat dem
medlidande, öfver vår vanmäktiga belägenhet.
Vi återupprepa, att vi veta ingenting. Vi
erkänna att svenska folket, på grund:af. sin
statsförfattving, icke eger någon rättighet att.
i afseende å den yttre politiken veta: någon-
ting; men ännu står oss, Gudi lof; uti vår
grundlag: qvar rättigheten att fritt yttra oss
öfver föremål för mensklig forskning; och att
vår tryckfrihetsförfattning har egenskap af
grundlag.
Vestmakternas uppoffringar för: den. stora
europeiska frågan hafva -redan visat sig nära
nog omätliga. Att de icke burit: större-fruk-
ter kan obetingadt tillskrifvas det öfriga Eu-,
ropas förhalande: politik.
vad Skandinavien i-vår tanka gerna hade
kunnat erbjudit: vore ifrån. båda rikena. till-
sammans, först :och- främst vårt lands; förträff-
liga läge som operationsbasis och som stödje-
unkt, samt. dertill,50,000, man landttrupper
jemte allt hvad af;kanonbåtar och.transport
medel kan förefinnas. Artikeln bestriderAf-
tonbladets Bats, att Sverges. ära: är för stor att
mot.. kontraktsmessigt . utlofvad vinst göra, krige
mn nt EEE ES RE RER RE
genast utfördes... Medan Salomon Hartmann
uppställde stenbrytarne och en del af polis-
agenterna. kring, Tombe-Issoire, (drog. Philip
sjelf försorg om. att. en annan afdelning omgaf.