STOCKZOLM, den 7 April . Från insändaren i tisdagsbladet hafva vi anyo mottagit en artikel, för hvilken vi icke velat vägra plats, ehuru vi måste allvarligen seservera oss mot de hårda ord han ej drar i betänkande att begagna mot regeringen, äfwen förutsatt att neutralitetens upprätthållande munder alla omständigheter från början varit hennes afgjorda önskan. Hvilken regering önskar ej att kunna förfoga öfver så stora :anslag som möjligt, isynnerhet för militärväsendet, och att vår regering begagnade sig af de särdeles lämpliga tidsförhållandena för att begära dem, får väl ej läggas henne allt ör mycket till last? Vi kunna ej tala om löftesbrott när aldrig något löfte eller någon garanti varit gifven. Har regeringen utfästat :sig att begagna det förhöjda mindre kreditiwet till ett krig mot Ryssland, eller hafva kronans rådgifvare fällt något enda uttryck, hvaraf en sådan slutsats angående dess afsigter med någon bestämdhet kunde dragas? Har ej tvärtom riksdagens majoritet med fullt och oinskränkt bifall kastat millionerna i regeringens händer såsom ett entusiastiskt förtroendevotum? Huru var det i sjelfva borgareståndet, der, trots protesterna från en betydlig minoritet, de ledande krafterna med den mest flödande vältalighet, med rörande appeller till firande af försoningsfester, med retorikens alla hjelpmedel, sköto på och hjelpte till att skaffa regeringen det nya kreditivet utan alla förbehåll, och med imponerande bevisning ådagalade att neutraliteten måste försvaras mot hvilkendera sidan som helst? Skulle regeringen ej ta emot med fulla händer hvad riksdagen, och särdeles det eljest så njugga borgarståndet, med fulla händer äflades att gifva henne, och ej med särdeles tillfredsställelse tillgodogöra sig tacksägelser och andra sanktioner för sin neutralitetspölitik? Detta hvad angår regeringens förmenta förbindelser, — -som aldrig äro gifnas Vi kunna derföre icke heller så strängt som insändaren bedöma regeringen, om hon önskat att ett ögonblick före fredsunderhandlingarnes afslutande kraftigt hos nationen inskärpaden öfvertygelsen att, i fall freden icke vinnes, det är för Sverge bäst att vara ifrån allsammans! Hade Sverge förleden; sommar slutit sig till. vestmakterna, då hade dess röst möjligtvis och sannolikt haft en bestämmande vigt för hela krigets förande. Men sedan dess hafva de allierade regeringarne ej skött affärerna alltför lysande, och deras anordningar hafva hittills på ett afgörande sätt tillintetgjort frukterna af deras armåers lysande tapperhet. Det torde ännu ej vara slut på de tragiska sagorna från Sebastopol, och sjelfva Napoleon torde inom sig ej så alldeles ogerna se att han kän få fred snart sagdt till hvad pris som helst. Endast långsamt och gradvis hafva de i diplomatiens hemligheter oinvigde kunnat komma till en sådan insigt, men för regeringarnes vidsträcktare blick och bättre underrättade agenter, torde den saken hafva varit klar för längesedan. Man kan också med skäl fråga sig, med hvad rätt Europa kunnat hoppas på Rysslands allvarsamma förödmjukande under sitt närvarande styrelsesystem, som just i ozarväldet har sitt kraftigaste stöd och sjelfva sin lifsprincip. Men vi vilja ej uppehålla oss längre vid dessa frågor eller nu försöka deras besvarande, utan lemna, efter våra skyldiga reservationer, ordet åt vår insändare: Till Redaktionen af Aftonbladet. Då tit. ansett den i tisdagsbladet införda insända artikeln angående Sverges ställning till vestmakterna m. m. värd den uppmärksamhet, att tit. till svar derå egnat en ganska utförlig och ledande uppsats för sistl. torsdag, torde det tillåtas insändaren att yttra ännu några ord i detta vigtiga ämne. Således vill insändaren erkänna att sedan han erfarit den stora belåtenhet som i officiella bladet — hvilket han vanligen icke läser och ej heller läst, då han nedskref sin uppsats — blifvit yttrad med Svenska Tidningens ifrågavarande art kel, ja, de loford som der egnats åt dennas politik, ett stort stöd fallit undan för insändarens säkert af den stora mängden läsare i Svea land delade förhoppning, att en dylik för svenska öron både missljudande och förhatlig opinionsyttring tillkommit utan högvederbörlig inspiration, och endast utgjorde . ett uttryck af önskningarne och föreställningssätten hos det ringhaltiga partiet här i landet, som underhåller Sv. Tidningen, samt detta partis bemödanden att, kosta hvad det vill, undvika en brytning med absolutismens förlofvade land Ryssland. Han ser sig således, ehuru med verklig sorg, nödsakad antaga, hvad hans svenska hjerta i det längsta velat betvifla, eller att vår regering önskar att, under hvilka förhållanden som helst, bibehålla neutraliteten, och att för att bemantla denna afsigt Sv. Tidningen blifvit auktoriserad att så mycket som möjligt nedsätta våra militära krafter. Det var då en sådan politik, som skulle utgöra belöningen för dea snart sagdt entusiastiska beredvillighet, hvarmed Rikets Ständer vid den förflutna riksdagen slösade millioner på regeringen för att ordna vårt försvarsväsende och rusta till ett krig i europeisk och ändå mer i svensk anda? Detta skulle då ha varit ordet till gåtan i den häftiga striden om tillökningen af det mindre kreditivet och orsaken hvarför man så envist motsatte sig att genom någon offentlig antydning från tegeringens sida gifva en pledge för Sverges Ulifvande politik i kampen mot Östern? De försäkringar, som enskildt i nåder lemnades åt ledamöter i borgareståndet angående den