ughneten 1 det nuvarande Kriget.n
högtidsdag.
(Forts. fr. mändagsbladet).
Hr Edlund afgaf redogörelse för fysikens
framsteg. .
Regnault har anställt noggranna undersökningar öf-
ver värmekapaciteten och elasticiteten vid olika tem-
peratur hos de ängor, hvilka företrädesvis kunna kom-
ma i fråga att användas för frambringandet af me-
kanisk kraft, och funnit att flera af dessa vätskor un-
dergå en oväntad förändring i afseende på sin äng-
bildande förmåga, om de en längre tid bringas till
kokning under starkt tryck. Denna föränderlighet
torde möjligen komma att försvåra deras användning
för frambringandet af mekanisk kraft.
I sammanhang härmed har Regnault behandlat en
annan för teorien om gasformiga kroppar vigtig frå-
ga, nemligen huruvida elasticiteten hos ängor, som
äro blandade med permanenta gaser, är lika stor,
som då samma ängor bildas uti tomrum. Hans un-
dersökningar häröfver ådagalägga, att elasticiteten i
förra fallet är betydligt mindre än i det sednare, men
bevisa tillika att detta härrör af den kondensation,
som förorsakas af de fasta kroppar, med hvilka ån-
gån är i beröring. Dei är tydligt att denna koaden-
sation äfven visar sig verksam, då ångan uppstiger i
tomrummet; men ångbildningen är i detta fall så ha-
stig, att kondensationen icke utöfvar något märkbart
inflytande på ängans täthet.
Brewster och John Herschel hafva för flera är till-
baka observerat några enskilda fall af ett märkvär-
digt ljusfenomen, hvilket på de tre sista åren blifvit
fallständigare studeradt af Stokes. Brewster fann
först, att när en stark sträle af ofärgadt solljus ge-
oomgick en alkoholslösning af det gröna färgämnet
hos blad, så syntes strålens väg genom vätskan be-
tecknad af en rödfärgad strimma, som tydligt skiljde
sig från lösningens gröna färg. Den röda färgen i
vätskan uppträdde oväntadt, om man tager i betrak-
tande att den infallande strålen var hvit och att lös-
ningen hade en grön färg. Herschel gjorde nägra år
sednare en dylik iakttagelse med en svag lösning af
svafvelsyradt chinin. Denna vätska synes vara fårg-
lös och genomskinlig som vatten; emellertid observe-
rar man en blåaktig färg inom sjelfva vätskan, om
denna belyses af dagsljus. Denna färgnyance visar
sig dock endast nära intill den yta, genom hvilken
ljuset inträder i vätskan. Det ljus, som genomgått
ena sådan lösning af svafvelsyradt chinin, har förlorat
förmågan att vid en ny genomgäng af en dylik lös-
ning ästadkomma någon blå färg. Genom en häröf-
ver anställd omfattande undersökning har Stokes fun-
nit att dessa fenomener gruuda sig derpä, att ljuset
vid genomgången af vissa lösningar får förmågan att
uppkalla ljusstrålar af mindre brytbarhet. Dessa lös-
ningar kunna således, under den infallande strälens
verkan, betraktas säsom ljuskällor, från hvilka vibra-
tioner utgå, som i den infallande strälen icke före-
fnnas. Detta fenomen visar sig äfven vid ljusets re-
fiexion på ytan af vissa kroppar. Det är bekant att
utanför den violetta färgen i solspekurum förefinnas
strälar, hvilka aro omärkliga för ögat, men som icke
destomindre gifva sin närvaro tillkänna genom den
starka kemiska verkan de basitta. Dessa så kallade
kemiska strålar eller strälar af osynligt ljus ega äf-
ven förmågan att framkalla ljussorter af mindre bryt-
barhet, då de genomgå någon af de nämda lösnin-
garne, och blifva derigenom lysande och således märk-
bara för ögat. I en lösning af svafvelsyradt chinin
är det hufvudsakligen dessa strålar som förorsaka den
observerade blå färgen. Nytt bevis för de kemiska
strälarnes verksamhet i detta hänseende lemnar ett
af Becquerel under sistlidet år anstäldt försök. Om
man på en hvit skärm skrifver några karakterer med
en lösning af svafvelsyradt chinin, sä blifva dessa
synliga med en svag blå färg, om skårmen upplyses
med lågan ifrån brinnande svafrel;-deremot äro de
fullkomligt omärkliga i vanligt dagsljus eller vid be-
lysning med solsirålar. Detta förhållande förklaras
deraf, att ljuset från brinnande svafvel innehäller en
stor mängd kemiska strålar, hvilka vid sin reflexion
på den nämda lösningen framkalla strälar af mindre
brytbarhet, som för ögat äro synliga.
Faraday hsr undersökt några märkvärdiga elektri-
:ka företeelser, hvilka visa sig, då galvaniska ström-
mar genomgå långa metallträdar, som äro beklädda
med något isolerande öfverdrag och nedlagda i vat-
en elier under jordytan. Försöken anställdes med
sn med guttapercha öfverklädd kopparträd af 100 en-
gelska mils längd och med en stapel af 360 elemen-
er. Den med guttapercha bekladda koppariråden
aedsänktes helt och hållet i vatten med undantag af
dess bäda ändar, af hvilka den ena förbands med en
aänslig galvanometer och den andra lemnades fri och
isolerad. Om nu stapelns ena pol sattes i beröring
med jorden, och den andra förenades med galva-
sometern, så tillkännagaf denna satt elektricitet in.
strömmade från stapeln i den långa koppartråden,
naktadt denna blott med sin ena ända stod i ledande
förbindelse med stapelns poler. Om man straxt der-
på borttog stapela och i stället satte galvanometern i
omedelbar förening med jordledningen, så varseblefs
en galvanisk ström, som gick ur tråden i jorden.
essa försök varierades på flera olika sätt och gäfvo
alltid sawmma resultat, så snart ledningstråden var
sedsänkt i vatten ; hvaremot inga af de beskrifna fe-
somenerna visade sig, om tråden var upphängd i
taften.
Sina öfriga försök anställde Faraday med de un
derjordiska telegraftrådar som förbinda ILondor med
Manchester. Dessa ledningstrådar äro flera till an-
alet och utgöra en sammanräknad längd af 1500 en-
selska mil. Den första af dessa ledningsträdar för-
bands i Manchester med den andra träden; denna
sednare förenades i Lonion med den tredje; denna
ster i Manchester med den fjerde, 0. 8. v., så att
om den första tråden i London sattes i förbindelse
aed den ena polen på en stapel, under det att sta-
pelns andra pol äfvensom den sista från Manchester
sokommande tråden hvar för sig förenades med jor-
den, så mäste den elektriska strömmen successift ge-
aomgå alla telegraftrådarne efter hvarandra. Om
man nu insatte en galvanometer emellan stapelns po!
och första träden, en annan- emellan den andra och
tredje tråden, en tredje galvanometer emellan der
fjerde och femte, 0.:s. v., sä varseblef man, då sta
peln sattes i verksamhet, atv den första galvanome:
ern gaf ett utslag i samma ögonblick som strömmen
började, men ati deremot de följande i samma mår
sednare afficierades, som de voro längre aflägsnade
frän stapelns: pol. Tidsskilnaden emellan den förstes
och tredjes utslag uppgick till ungefär två sekunder.
Om stapeln blott et; ögonblick var i verksamhet, så
hade den . första galisanometernålen redan återvändi
till hvila, då den snåra började röra sig. Dessa fö
reteelser kunde icke förmärkas.- då försöken anställ