vore. det roligare att jollra grannlåter med unga fruar midt för de åsnorna mänonernas näsor, det förstås... men hvar sak har sin tid, och nu har eldpustningstiden kommit ! Hitåt, abbe, ropade Pierre, som fyllt smältugnen med stenkol. Chavigny var orörlig och svarade ej. Ja så, min gunstige herre, det är på det viset! sade smeden med thordönsstämma. Han störtade fram mot Chavigny, hvilken ofrivilligt darrade vid hans ankomst. Med ett tag fattade han den lille abben i kragen och bar honom, oaktadt dennes starka motstånd, fram till elden, hvarest han uppställde honom, Ett tjockt, svart, vid blåsbälgen fästadt tåg stacks i hans hand, hvilket den oblidkelige Pierre tvingade honom att jemnt och regelbundet draga på. . jlJust så här,, sade han, och fattade med sin jernhand omkring den lille abbens fina handled. Jag ger dig fem minuter till lärotid. Dermed släppte han abbens fingrar för att se huru han bar sig åt på egen hand; denne stannade tvärt. Jag tror, ta mig fan, att du är trilsk, återtog smeden och tryckte med ny styrka Chavignys spensliga arm. Den stackars abbens drag sammandrogos af smärta ; tårar strömmade ur hans ögon, men icke desto mindre drog han med konvulsivisk rörelse på tåget. : Se så der skall det vara, nu är jag nöjdx, sade Pierre och återgick till sitt arbete. Åh, jag visste nog jag, att han skulle taga sig ut med saken, återtog Bonnard grinande; käre abbå, ni till och med ufverträffar mina förhoppningar, ni sköter verkligen blåsbälgen med en så stor talent, som om ni alTig gjort annat i hela ert lif!..; ja, så är det, kunskaper och förstånd hjelpa oss fram