vore. det roligare att jollra grannlåter med
unga fruar midt för de åsnorna mänonernas
näsor, det förstås... men hvar sak har sin
tid, och nu har eldpustningstiden kommit !
Hitåt, abbe, ropade Pierre, som fyllt smält-
ugnen med stenkol.
Chavigny var orörlig och svarade ej.
Ja så, min gunstige herre, det är på det
viset! sade smeden med thordönsstämma.
Han störtade fram mot Chavigny, hvilken
ofrivilligt darrade vid hans ankomst. Med
ett tag fattade han den lille abben i kragen
och bar honom, oaktadt dennes starka mot-
stånd, fram till elden, hvarest han uppställde
honom, Ett tjockt, svart, vid blåsbälgen
fästadt tåg stacks i hans hand, hvilket den
oblidkelige Pierre tvingade honom att jemnt
och regelbundet draga på. .
jlJust så här,, sade han, och fattade med
sin jernhand omkring den lille abbens fina
handled. Jag ger dig fem minuter till läro-
tid.
Dermed släppte han abbens fingrar för att
se huru han bar sig åt på egen hand; denne
stannade tvärt.
Jag tror, ta mig fan, att du är trilsk,
återtog smeden och tryckte med ny styrka
Chavignys spensliga arm.
Den stackars abbens drag sammandrogos af
smärta ; tårar strömmade ur hans ögon, men
icke desto mindre drog han med konvulsi-
visk rörelse på tåget. :
Se så der skall det vara, nu är jag nöjdx,
sade Pierre och återgick till sitt arbete.
Åh, jag visste nog jag, att han skulle
taga sig ut med saken, återtog Bonnard gri-
nande; käre abbå, ni till och med ufverträffar
mina förhoppningar, ni sköter verkligen blås-
bälgen med en så stor talent, som om ni al-
Tig gjort annat i hela ert lif!..; ja, så är
det, kunskaper och förstånd hjelpa oss fram