tillbjelp kunna meddela sig med henne. Emellertid
häller man på i nlalset Capnletti att bortgifia Giu-
lietta. Förskräckt och i yttersta bryderi hvad beslut
hon skall fatta, vänder bon sig som vanligt till den
gode munken och uppsöker honom i hans biktstol
under. en religiös förevändning. Sedan de länge
rådslagit tillsammans, bief det öfvereoskommet att
munken skulle skicka Julia ett visst pulfver som hade
kraft att insöfva och göra skendöd, om man blandade
det i vin eller något annat fluidam. Och Julia, bu-
ren till Capnlettska familjegrafven, som fanns i mun-
kens kyrka, skulle under natten bortföras derifrån
och förklädd föras till Roxeö, som man förut ge-
nom ett sändebud underrättat om allt.
Skendöden, begrafningen — allt gick efter önskan;
men innan munkens budskap träffar Romeo, mottager
denne från ett annat håll underrättelse om Julias död.
Han lemnar skyndsamt Mantua, och följd af en tje-
nare kommer han till Verona just i den stund man
sluter stadsporten om aftonen efter Julias begrafning.
I djupa natten och utan att inträda i staden, begif-
ver han sig genast med sin tjenare till kyrkan San
Francesco, der han visste att hans älskade hvilade;
och sedan han öppnat hennes g af, som var utanför
kyrkan, gjuter han rikliga och bittra tärar öfver det
tillbedda liket. Besegrad af sin smärta och icke
längre. i stånd. att fördraga lifvet, dödar han sig vid
hennes sida förmedelst ett gift som han för detta
ändamål bar på sig. Man begriper den goda mun-
kens förtviflan och förskräckelse när han tillbakavän-
der till kyrkogården för att hemta Julia derifrän, och
päträffare Romeo död och hans tjenare vanmäktig.
Då stunden var kommen och pulvret hade gjort ver-
kan, vaknade Julia och öfverraskades högligen att finna
Romeo bredvid sig; men då hon af munken och tje-
naren blef underrättad om förhållandet, kände hon en
så våldsam och djup smärta att hon uppgaf andan
vid sin Romeos bröst utan att kunna uttala ett ord.
Om morgonen. kringspriddes historien i staden. Så
snart hr Bariolomeo della Scala blef underrättad om
den, begaf han sig med ett stort följe adelsmän till
San Francesco, betraktade liken med djup rrelse och
lät munken och tjenaren berätta historien från punkt
till punkt. Han befallde derpå att föranstalta en ståt-
lig begrafoing åt de begge älskande. Denna sorg-
fest bevistades af de bege familjerna Capuletti och
Montecchi. De båda makarnes lik jordfästades vid
hvarandras sida; deras monument har jag sjelf ofta
besökt. .
Ännu i dag visar man i Verona Romeos och Julias
graf, äfvensom Capulettis palats; den förra, en granit
sten. af omkring sex fots längd, är urholkad och tje-
nar som reservoir för en fontän; det sednare är ett
stort varomagasin. Men Shakespeares snille bar för-
säkrat odödlighet för alla tider åt dessa offer för em
Sdel och olycklig kärlek. (Sn. P.)
— Den blifvande kanalen öfver nåset vid
Suez, till förbindande af Medelhafvet med
Röda hafvet. Vicekonungen af Egypten har,
som bekant, nyligen befullmäktigat en hr von Lesseps
att bilda ett sällskap för genomgräfvande af landtun-
gan vid Suez och byggande af en kanal som skall
förena Medel- och Röda hafven. I detta storartade
företag måste alla nationer vara intresserade, då
nämnde kanal kommer att förkorta vägen mel-
lan Europa och Ostindien till hälften af hvad den
varit förut och öppna nya utsigter för alla länders
handel. I alla tider bafvå handelsförbindelser egt
rum mellan Europa och Ostindien, men sjelfva vägen
för dem har varit olika, allt efter som det eller det
folket företrädesvis baft i sin band skeppsfarten och
handeln på de olika verldshafven. Sedan uppfinnin-
gen af kompassen gjorde det lätt att kringsegla Goda-
hoppsudden, hafva portugisare, holländare, fransmän
och engelsmän föredragit denna väg till Ostindien
framför hvarje annan. Förslaget att förkorta den-
samma genom en kanal öfver näset vid Suez förtje-
nar obetirgadt bifall. Redan de gamle herrskarne i
Egypten och alla deras efterträdare hafva med mer
eller mindre lyckligt resultat egnat detta företag sin
uppmärksamhet, Då Bonaparte i spetsen för expe-
ditionen till Egypten väl satt sin fot på detta land,
lät han sig genast angeläget vara att upptäcka spå-
ren efter den gamla kanalen. Af forntidens skrift-
ställare vet man, att de åiskillige furstar, som sökt
åstadkomma en förbindelse mellan de bäda hafven,
först begagnade sig af- Nilen som en mellanlänk, då
de i den Sugziska öknens djupa och lättrörliga sand
funno ett nästan oöfverstigligt hinder mot en direkt
genomgräfning. Detta hinder kan nu mera, till följd
af vetenskapens framsteg, anses nästan alldeles för- :
svunnet, Y
Den gamla kanalen, som gick från Röda hafvet
in i Nilen, fossa regum (konungarnes kanal) kal-
lad, ledde, på Faraonernas, de persiske konungarnes
och Ptolemeerhas tid, in i den Pelusiska Nilarmen
nära vid Bubastis. Romarne under Hadrianus och
araberna under Omar ansågo nödigt att gifva åt ka-
nalen en annan riktning. Enligt mr Le Pöres (direk-
torn för den med egyptiska expeditionen förenade
ingeniörafdelningen) memoirer hade man vid ko-l:
nungarnes kanal att märka 4 särskilda afdelningar,
hvilka, inberäknad vägen öfver sjöarne, utgjorde till-
sammans 33 geografiska mil. Enligt Herodots upp-
gift utgjorde vägen på kanalen 4 dagsresor. Till
följd häraf skulle på hvarje dagsresa endast komma l:
8 geogr. mil. Detta läter icke besynnerligt, då man
besinnar att på nämnde tid nästan endast äror och :
sällan segel begagnades vid sjöfarten. Beträf-
fande kanalens bredd, hafva de gamle skriftställarne
olika uppgifter. Herodot berättar att den var bred
nog att rymma två treroddarskepp som lågo på tvä-
ren med förstäf mot förstäf. Strabo uppger bredden
till omkring 150 fot, Plinius till 100. Dessa olika .
uppgifter låta lätt förklara sig, då man antager attj:
kanalen, som gick genom högst olika beskaffad ter-
räng, omöjligt kunde hafva samma profil öfverailt.
Beträffande djupet få vi antaga, att det ätminstone
till början af arabiska herraväldets tid var tillräck-
ligt nog att låta kanalen befaras äfven af fartyg son
gingo på hafvet. Araberna tyckas blott hafva be:a-
rit den med mindre farkoster.
Ända till år 622cefter Kristus finna vi underrät
telserna oms förbindelserna mellan de begge bafven
mycket otillförlitliga och i många hänseenden mot-
sägande hvarandra. De bestämda uppgifter, som man
i detta ämne finner hos Makrisi och El Makin,
sätta det emellertid utom allt tvifvel att kanalen verk-
ligen existerat. At dessa arabiska skriftställare er-
fara vi, att en i närheten af Fostat från Nilen ut-
gående och i fossa regum (hvilken kalifen Omar
äter låtit utgräfva) inlöpande kanal utgjorde en för-
bindelse mellan Medel- och Röda halven. Denna ka-
nal, som öfver ett århundrade, neml. från är 644 till
år 767, var segelbar, fick småningom förfalla, för-
modligen emedan de arabiske herrskarne ogerna sägo :
att den begagnades till ett öfverdrifvet och för lan-
det skadligt utförande af dess produkter. Kalifen
Abu Gafarel Mansur lät igenkasta kanalen vid dess
utlopp i Röda: hafvet, för att sämedelst afskära en
rebell, som ville upphäfva sig till herrskare i Mekka,
tillförseln af lifsmedel. Äfven turkarne hafva funde-
rat på att äterställa denna vigtiga vattenkommuni-
kation. Med de mäktiga hjelpmedel vetenskapen i
våra dagar gifver vid handen, blir det lätt att be-
segra alla hinder som kunna möta ettsädant företag.
Den nu projekterade förbindelsen mellan de bäda
hafven säges skola bringas till stånd utan nägot be-1-
gagnande af Nilen som mellanlänk. Näset vid Suez
skall genomgräfvas på dess smalaste ställe, i nästan
rak riktning. Vid sjön Timeahs stränder skall en
rymlig hamn anläggas, och vattenvägarne från Pelu-
sium samt från Suez till så väl Röda- som Medel-
hafvet skola göras farbara för de största skepp. På
detta sätt ämnar man undanrödja de hinder, som na-
turen upprest mot en lätt kommunikation mellan
Europa och Ostindien, och nu omsider ästadkomma
ett jetteverk, med hvars utförande Napoleon säkerli-
gen icke skulle försummat öka sitt namns ära, hade
icke tvingande omständigheter påskyndat hans äter-
vändande till Europa. j