tillhör det att betrakta saken ur en högre både politisk och religiös synpunkt, och se. dan numera ecklesiastikministrarne regelmessigt sökas i de kyrkohistoriska katedrarne, så borde Kongl. Maj:ts regering ej vara i okunnighet om hvad religionsförföljelser och tvångslagar i alla tider uträttat, om vår ordning någonsin varit annat än en mensklig ordning, och om ej det varit just de som protesterat mot tyranniet af en s. k. kyrklig ordning, hvilka vid flera tidpunkter i verldshistorien räddat religionen, bildningen och den medborgerliga friheten. Vid ett konseljbord, der det numera icke får saknas teologieprofessorer, borde man ej vara i okunnighet, att den stadga som man vill göra till vår ordning, icke finnes i något annat kristligt land i verlden, utom måhända i det heliga Ryssland. Författaren indelar lagens motståndare i tre klasser: enfaldigt fromme, som tro att kyrkan kan bestå utan ordning; lösligt liberale, som, dårade af hängifvenhet för främmande ordning, önska upplösa hvilka band som helst; eller fege, som ängslas för hvarje kraftigt steg till skydd för bestående ordning,. Vi lyckönska författaren till den påkomna kraftighetspa:oxysmen, ehuru dylika kraftyttringar ofta i grunden uppenbara just en motsatt egenskap, och särskildt synes oss den närvarande hafva sin grund i en djup misströstan om den inneboende styrkan af den ordning, hvilken äfven vi anse för den naturliga och riktiga, att presten är företrädesvis ordets förkunnare och sakramenternas utdelare. Författaren tycks i grund förtvifla om det svenska presteståndets egen förmåga att hålla sig i fortfarande besittning af dessa attributioner, såvida ej vår ordning lånar dem sitt biträde af böter, fjerdingsmän och fånggevaldiger. För vår del måste vi väl resignera oss att efter vanligheten räknas till dessa lösligt liberala, som vilja upplösa hvilka band som helstb, efter som vi icke hittills kunnat öfvertyga oss att några jernband förslå att binda samveten, och som dåras af hängifvenhet för främmande ordning., efter som vi trott oss märka att alla de stora civi iserande krafterna, som sprängt hedendomens, blotandets, träldomens och barbariets bestående ordning, och bland dessa krafter sjelfva kristendomen och den Lutherska reformationen, icke varit i norden inhemska utan blifvit oss tillförda från mera odlade länder, Vi tro äfven i närvarande fall att dessa länders exempel skulle hafva varit helsosammare än t. ex. czarväldets, och vi kunna ej undertrycka våra farhågor, att i fall den nya lagen verkligen vunnit Kongl. Maj:ts bekräftelse, den kommer att medföra högst beklagansvärda följder ej blott för kyrkans utan för hela samhällets lugn, och att den, i stället att undertrycka, blir ett medel att ytterligare befordra dessa separatistiska rörelser i fäderneslandet, hvilkas tillvaro vi, lika väl som den officielle artikelförfattaren, måste uppriktigt beklaga. Märkligt är, att deh åsigt vi 1 detta afseende uttryckt äfven varit delad af dem som eljest icke med 0ss tänka lika i ; olitiska och andra ämnen. Svenska Tidningen har städse på det varmaste motsatt sig den nya lagen, och hela den öfriga pressen, så vidt vi kunnat erfara, har arbetat i enahanda syftning, med undantag endast af den delderaf, som, huru cynisk och verkligt, samhällsupplösandei öfrigt dess tendens må vara, dock alltid siagit sig till riddare för trostvånget och den krassa högkyrkligheten. Äfven påtryckningen af den allmänna opinionen genom petitionerna, med deras tusentals namn, bland hvilka vi hört att det finnes sådana som Richerts och andra mäns hvilka hafva någon vigt i vågskålen, måtte hafva känts utomordentligt besvärlig, efter som man funnit nödigt tillgripa len ovanliga utvägen af ett formligt officielt örsvar för den beslutade eller tillämnade åtvärden. Vi kunna ej betrakta detta försvar wonorlunda än såsom en bekännelse af medvetandet om sakens svaghet.