tillhör det att betrakta saken ur en högre
både politisk och religiös synpunkt, och se.
dan numera ecklesiastikministrarne regelmes-
sigt sökas i de kyrkohistoriska katedrarne, så
borde Kongl. Maj:ts regering ej vara i okun-
nighet om hvad religionsförföljelser och tvångs-
lagar i alla tider uträttat, om vår ordning
någonsin varit annat än en mensklig ordning,
och om ej det varit just de som protesterat
mot tyranniet af en s. k. kyrklig ordning,
hvilka vid flera tidpunkter i verldshistorien
räddat religionen, bildningen och den med-
borgerliga friheten. - Vid ett konseljbord, der
det numera icke får saknas teologieprofesso-
rer, borde man ej vara i okunnighet, att den
stadga som man vill göra till vår ordning,
icke finnes i något annat kristligt land i verl-
den, utom måhända i det heliga Ryssland.
Författaren indelar lagens motståndare i tre
klasser: enfaldigt fromme, som tro att kyrkan
kan bestå utan ordning; lösligt liberale, som,
dårade af hängifvenhet för främmande ord-
ning, önska upplösa hvilka band som helst;
eller fege, som ängslas för hvarje kraftigt steg
till skydd för bestående ordning,. Vi lyck-
önska författaren till den påkomna kraftig-
hetspa:oxysmen, ehuru dylika kraftyttringar
ofta i grunden uppenbara just en motsatt
egenskap, och särskildt synes oss den närva-
rande hafva sin grund i en djup misströstan om
den inneboende styrkan af den ordning, hvil-
ken äfven vi anse för den naturliga och rik-
tiga, att presten är företrädesvis ordets för-
kunnare och sakramenternas utdelare. För-
fattaren tycks i grund förtvifla om det sven-
ska presteståndets egen förmåga att hålla sig
i fortfarande besittning af dessa attributioner,
såvida ej vår ordning lånar dem sitt biträde
af böter, fjerdingsmän och fånggevaldiger.
För vår del måste vi väl resignera oss att ef-
ter vanligheten räknas till dessa lösligt libe-
rala, som vilja upplösa hvilka band som
helstb, efter som vi icke hittills kunnat öf-
vertyga oss att några jernband förslå att
binda samveten, och som dåras af hän-
gifvenhet för främmande ordning., efter
som vi trott oss märka att alla de stora
civi iserande krafterna, som sprängt hedendo-
mens, blotandets, träldomens och barbariets
bestående ordning, och bland dessa krafter
sjelfva kristendomen och den Lutherska re-
formationen, icke varit i norden inhemska utan
blifvit oss tillförda från mera odlade länder,
Vi tro äfven i närvarande fall att dessa länders
exempel skulle hafva varit helsosammare än
t. ex. czarväldets, och vi kunna ej undertrycka
våra farhågor, att i fall den nya lagen verk-
ligen vunnit Kongl. Maj:ts bekräftelse, den
kommer att medföra högst beklagansvärda
följder ej blott för kyrkans utan för hela sam-
hällets lugn, och att den, i stället att under-
trycka, blir ett medel att ytterligare befordra
dessa separatistiska rörelser i fäderneslandet,
hvilkas tillvaro vi, lika väl som den officielle
artikelförfattaren, måste uppriktigt beklaga.
Märkligt är, att deh åsigt vi 1 detta afse-
ende uttryckt äfven varit delad af dem som
eljest icke med 0ss tänka lika i ; olitiska och
andra ämnen. Svenska Tidningen har städse
på det varmaste motsatt sig den nya lagen,
och hela den öfriga pressen, så vidt vi kun-
nat erfara, har arbetat i enahanda syftning,
med undantag endast af den delderaf, som, huru
cynisk och verkligt, samhällsupplösandei öfrigt
dess tendens må vara, dock alltid siagit sig
till riddare för trostvånget och den krassa
högkyrkligheten. Äfven påtryckningen af
den allmänna opinionen genom petitionerna,
med deras tusentals namn, bland hvilka vi
hört att det finnes sådana som Richerts och
andra mäns hvilka hafva någon vigt i våg-
skålen, måtte hafva känts utomordentligt be-
svärlig, efter som man funnit nödigt tillgripa
len ovanliga utvägen af ett formligt officielt
örsvar för den beslutade eller tillämnade åt-
värden. Vi kunna ej betrakta detta försvar
wonorlunda än såsom en bekännelse af med-
vetandet om sakens svaghet.