eller 1cke har någon rätt att nedsätta och ut-
välja en lagkomite. Skulle stortbinget icke
ha denna rätt, så vore det ju från regeringens
ståndpunkt en motsägelse atttala om en sank-
tion eller icke-sanktion af ett dylikt beslut;
ty detta skulle ju då vara ettså stort ingrepp
i de kungliga prerogativerna, att det a!drig
från regeringens sida kunde vara tal om att
sanktionera detsamma. Storthinget har nu
från 1815 till 1830 nedsatt de för landet mest
hetydelsefulla lagkomiteer; det har sålunda i
lång tid utöfvat denna rätt med godkännande
från konungamaktens sida. De kongl. ap-
probationer, som blifvit lemnade besluten här-
om och mot hvilka det icke kunnat falla
storthinget in att protestera, då det var full-
komligt i sin ordning att den verkställande
makten pro forma gaf sin sanktion åt hvad
den lagstiftande inom sin verksamhets om-
råde förordnade, äro sålunda — om de nöd-
vändigt skola tagas med i räkningen — ett
lång. starkare prejudikat för att storthinget
har denna rätt, än de kunna innebära något:
bevis för motsatsen.
Då departementet betraktar lagars utarbe-
tande såsom en helt och hållet administrativ
angelägenhet,, så tål detta predikat någon in-
skränkning i ett land der representationen har
en så vidsträckt lagstiftningsrätt som i Norge.
Jet synes der ligga den lagstiftande försam-
lingen ganska nära att sörja för förarbetena
till le lagar som skola behandlas, liksom den
lättast torde kunna utse män som utarbeta
lagförslag, öfverensstämmande med den rikt-
ning, i hvilken hela lagutvecklingen går.
Storthinget ingriper derigenom alls icke uti
den verkställande maktens sfer, utan håller
sg inom sin funktions, lagstiftningens, om-
råde.
Hrr Lövenskjolds och Vogts votum är af-
fattadt i en ton af uppriktighet och rättfram-
net i uttrycken, som tydligen ådagalägger att
dessa båda veteraner till en stor del lefva i
intrycken från sin ungdom och första manna-
ålder, och icke synnerligen hunnit införlifva
sig med andan af den stats institutioner, hvars
högt uppsatte tjenare de äro. Konungen,
mena de, har ensam rätt och initiativ i detta
fall. Han ensam får bedöma om det finnes
anledning att låta anställa några undersöknin-
gar eller vidtaga några anstalter. Han har
att lägga grundvalen; han har att fastställa
utsträckningen och gifva instruktioner samt
att välja de män som skola begagnas,. Nå-
gon skulle lätt af tonen i detta votum kunna
draga den slutsatsen att- nämnde båda:herrar
skulle vara färdiga att på storthinget såsom
lagstiftningsmyndighet lämpa det uttryck de
fälla om den första af storthinget nedsatta
lagkomitån, att den var en utvext,, hvars
upprättande föregick i ett formlöst ögonblick
och. som väl. sednare blifvit stadfästad af
konungamakten, men blott emedan den nu en
gång var till och hölls vid lif, så länge tills
den utan konflikt mellan statsmakterna kunde
tillintetgöras, utan tvifvel från regeringens
sida med den önskan och det hopp, att nå-
gon dylik utvext icke mera måtte uppskjuta.
Hvad nu komitåns ledamöter angår, så kunna
vi ej annat finna ä att de handlat fullkom-
ligt riktigt och visat politisk takt, då de en-
hälligt och utan diskussion beslutat fortsätta
sina arbeten. Långt ifrån att, såzom Svenska
Tidningen antyder, ha beträdt någon revolu-
tionär bana och stört samhällsordningen, ha
de visat tillbörlig aktning för: landets lagliga
institutioner. M:n bör hålla dem räkning der-
för, att de ej velat uppkasta sig såsom do-
mare mellan de båda statsmakterna. Detta
skulle de gjort om de till följd af den kongl,
resolutionen upplöst komitån. Såsom embets-
män sortera de under regeringen, och hvad
regeringen inom detta område pålägger dem
äro de pligtiga att efterkomma. Såsom nor-
ska medborgare ha de af landets högsta lag-
stiftande myndighet erhållit ett uppdräg i och
för en lagstiftningsangelägenhet, som de åtagit
sig och äro pligtiga att fullborda. Det till-
ör icke dem att afgöra om Storthinget haft
rätt att åläzga dem detta; de måste under-
känna sin rätt att fatta något beslut härom,
och öfverlemna detta åt framtida afgörande i
laglig ordning. Långt ifrån att härigenom ha
glömt landets lagar och sin värdighet ha de
härigenom visat sig minnas bådadera ganska
väl. Att folkgunstbegäret i detta hänseende
kunnat ha något inflytande är så mycket orim-!
tigare, som en dylik politisk fråga som denna,
af formel natur, aldrig kan egna sig till nå-
gon agitation eller med lifliga intresse omfat-
tas af den större allmänheten.
Svenska Tidningen har ej kunnat under-
låta att vid behandlingen af denna sak i för-
bigående göra ett utfall mot norska grundla-
gen, hvars vestämmelse om regeringens blott
suspensiva veto naturligtvis måste illa smaka
byråkratien och aristokratien här hemma. Un-
der Carl Johans tid gjordes fruktlösa an-
strängningar att få bort denna förargliga pa-
ragraf i Norges grundlag; det är dessa an-
strängningar, för hvilka man i Norge inbil-
lade sig att svenska nationen hyste några
sympatier, som till en stor del bidragit att
underhålla misstroendet mot Sverge ooh hin-
dra närmandet mellan de båda rikena. Dyli-
ka utgjutelser, som dem S; T. framkommit
med i denna artikel, äro icke särdeles egnade
att aflägsna detta misstroende. Vi ha en gång
hört en af Norges utmärktaste vetenskapsmän
yttra: Det är förlåtligt om vi ha någon fruk-
tan för de svenska statsinstitutionerna och de-
ras möjliga inverkan på vårt statsskick och
våra förhållanden. Den högmodiga svenska
adeln (vi citera ordagrannt) inger oss någon
skrämsel; i afseende på vårt sinnelag mot
den svenska medelklassen har man deremoti
Sverge ingen anledning att klaga.n
Att en dylik tanke om en indirekt svensk
inverkan på konungens beslut i den ifrågava-
rande frågan äfven nu framträdt i Norge kan
man finna af följande yttranie i en norsk
tidning :
Under ea så mild och godmodig konung som
Oscar, i hvars nekande hvar och en ser att hans in-
nersta öfvertygelse om det helas väl endast fär sitt
uttryck, skall väl icke heller den upplysta: folkfrihe-
ten ha någonting att befara. Men tiderna äro förän-
derliga och så visst som det måste yttra inflytande på
ss. Far RR CR TR
Sc gr g
DD HE
och fe er ör IR OA Ar