eller 1cke har någon rätt att nedsätta och utvälja en lagkomite. Skulle stortbinget icke ha denna rätt, så vore det ju från regeringens ståndpunkt en motsägelse atttala om en sanktion eller icke-sanktion af ett dylikt beslut; ty detta skulle ju då vara ettså stort ingrepp i de kungliga prerogativerna, att det a!drig från regeringens sida kunde vara tal om att sanktionera detsamma. Storthinget har nu från 1815 till 1830 nedsatt de för landet mest hetydelsefulla lagkomiteer; det har sålunda i lång tid utöfvat denna rätt med godkännande från konungamaktens sida. De kongl. approbationer, som blifvit lemnade besluten härom och mot hvilka det icke kunnat falla storthinget in att protestera, då det var fullkomligt i sin ordning att den verkställande makten pro forma gaf sin sanktion åt hvad den lagstiftande inom sin verksamhets område förordnade, äro sålunda — om de nödvändigt skola tagas med i räkningen — ett lång. starkare prejudikat för att storthinget har denna rätt, än de kunna innebära något: bevis för motsatsen. Då departementet betraktar lagars utarbetande såsom en helt och hållet administrativ angelägenhet,, så tål detta predikat någon inskränkning i ett land der representationen har en så vidsträckt lagstiftningsrätt som i Norge. Jet synes der ligga den lagstiftande församlingen ganska nära att sörja för förarbetena till le lagar som skola behandlas, liksom den lättast torde kunna utse män som utarbeta lagförslag, öfverensstämmande med den riktning, i hvilken hela lagutvecklingen går. Storthinget ingriper derigenom alls icke uti den verkställande maktens sfer, utan håller sg inom sin funktions, lagstiftningens, område. Hrr Lövenskjolds och Vogts votum är affattadt i en ton af uppriktighet och rättframnet i uttrycken, som tydligen ådagalägger att dessa båda veteraner till en stor del lefva i intrycken från sin ungdom och första mannaålder, och icke synnerligen hunnit införlifva sig med andan af den stats institutioner, hvars högt uppsatte tjenare de äro. Konungen, mena de, har ensam rätt och initiativ i detta fall. Han ensam får bedöma om det finnes anledning att låta anställa några undersökningar eller vidtaga några anstalter. Han har att lägga grundvalen; han har att fastställa utsträckningen och gifva instruktioner samt att välja de män som skola begagnas,. Någon skulle lätt af tonen i detta votum kunna draga den slutsatsen attnämnde båda:herrar skulle vara färdiga att på storthinget såsom lagstiftningsmyndighet lämpa det uttryck de fälla om den första af storthinget nedsatta lagkomitån, att den var en utvext,, hvars upprättande föregick i ett formlöst ögonblick och. som väl. sednare blifvit stadfästad af konungamakten, men blott emedan den nu en gång var till och hölls vid lif, så länge tills den utan konflikt mellan statsmakterna kunde tillintetgöras, utan tvifvel från regeringens sida med den önskan och det hopp, att någon dylik utvext icke mera måtte uppskjuta. Hvad nu komitåns ledamöter angår, så kunna vi ej annat finna ä att de handlat fullkomligt riktigt och visat politisk takt, då de enhälligt och utan diskussion beslutat fortsätta sina arbeten. Långt ifrån att, såzom Svenska Tidningen antyder, ha beträdt någon revolutionär bana och stört samhällsordningen, ha de visat tillbörlig aktning för: landets lagliga institutioner. M:n bör hålla dem räkning derför, att de ej velat uppkasta sig såsom domare mellan de båda statsmakterna. Detta skulle de gjort om de till följd af den kongl, resolutionen upplöst komitån. Såsom embetsmän sortera de under regeringen, och hvad regeringen inom detta område pålägger dem äro de pligtiga att efterkomma. Såsom norska medborgare ha de af landets högsta lagstiftande myndighet erhållit ett uppdräg i och för en lagstiftningsangelägenhet, som de åtagit sig och äro pligtiga att fullborda. Det tillör icke dem att afgöra om Storthinget haft rätt att åläzga dem detta; de måste underkänna sin rätt att fatta något beslut härom, och öfverlemna detta åt framtida afgörande i laglig ordning. Långt ifrån att härigenom ha glömt landets lagar och sin värdighet ha de härigenom visat sig minnas bådadera ganska väl. Att folkgunstbegäret i detta hänseende kunnat ha något inflytande är så mycket orim-! tigare, som en dylik politisk fråga som denna, af formel natur, aldrig kan egna sig till någon agitation eller med lifliga intresse omfattas af den större allmänheten. Svenska Tidningen har ej kunnat underlåta att vid behandlingen af denna sak i förbigående göra ett utfall mot norska grundlagen, hvars vestämmelse om regeringens blott suspensiva veto naturligtvis måste illa smaka byråkratien och aristokratien här hemma. Under Carl Johans tid gjordes fruktlösa ansträngningar att få bort denna förargliga paragraf i Norges grundlag; det är dessa ansträngningar, för hvilka man i Norge inbillade sig att svenska nationen hyste några sympatier, som till en stor del bidragit att underhålla misstroendet mot Sverge ooh hindra närmandet mellan de båda rikena. Dylika utgjutelser, som dem S; T. framkommit med i denna artikel, äro icke särdeles egnade att aflägsna detta misstroende. Vi ha en gång hört en af Norges utmärktaste vetenskapsmän yttra: Det är förlåtligt om vi ha någon fruktan för de svenska statsinstitutionerna och deras möjliga inverkan på vårt statsskick och våra förhållanden. Den högmodiga svenska adeln (vi citera ordagrannt) inger oss någon skrämsel; i afseende på vårt sinnelag mot den svenska medelklassen har man deremoti Sverge ingen anledning att klaga.n Att en dylik tanke om en indirekt svensk inverkan på konungens beslut i den ifrågavarande frågan äfven nu framträdt i Norge kan man finna af följande yttranie i en norsk tidning : Under ea så mild och godmodig konung som Oscar, i hvars nekande hvar och en ser att hans innersta öfvertygelse om det helas väl endast fär sitt uttryck, skall väl icke heller den upplysta: folkfriheten ha någonting att befara. Men tiderna äro föränderliga och så visst som det måste yttra inflytande på ss. Far RR CR TR Sc gr g DD HE och fe er ör IR OA Ar