Josef Hume.
; Josef Hume, den äldste ledamoten af en-
gelska underhuset, har nyligen aflidit. Han
var född 1777 i Montrose i Skottland, förlo-
rade sin far tidigt och uppfostrades i myc-
ket knappa vilkor. Bestämd till läkare gjorde
han siova studier i Edinburgh och erhöll 1799
en anställning som biträdande läkare vid ostin-
diska kompaniets krigsmarin. Efter sin an-
komst till Ostindien utmärkte han sig genom
sitt nit och sin verksamhet; han hade i ma
rattkriget 1802 under general Lake den lyc-
kan att genom sina kemiska insigter rädda
härens krutförråd, som hotade att förstöras
af fukt; befordrades till öfverläkare vid ett
infanteriregemente och användes för sin kän-
nedom om landets språk och sin allmänna
duglighet till tolk, paymaster, för hären och
ledamot ef krigskommissariatet. På dessa
platser förvärfvade han sig de grundliga in
sigter i militärförvaltningen som han seder-
mera såsom ledamot af underhusets krigsko-
mite med outtröttligt nit sökte att tillämpa.
Efter fredens återställande nedlade han sina
embeten, återvände med en genom träget ar-
bete samlad förmögenhet till England, gjorde
1809 en resa i sitt fädernesland, för att lära
i grund känna dess förhållanden, och företog
för samma ändamål 1810 och 1811 resor i
Spanien, Portugal, Turkiet, Grekland, Egyp-
ten och andra af söderns länder. År 1812
tog han första gången säte i parlamentet, dit
insatt af torypartiet som han då tillhörde.
Tories blefvo dock snart missnöjda med ho-
nom, då det visade sig att hans radikala åsig-
ter, isynnerhet i fråga om en reform af skol-
väsendet och andra sociala förbättringar, föga
öfverenstämde med deras. I följd deraf för-
blef Hume under sex års tid utesluten från
parlamentet, dit han först 1818 åter invaldes
som ledamot för Aberdeen. Undertiden ver-
kade han isynnerhet nitiskt som ledamot af
centralkomitån för utbredande af lankaster-
ska skolsystemet och sökte befordra wföran-
det af sparbanker. Upprepade försök attlåta
välja sig till medlem af direktionen för ostin-
diska kompaniet zslogo felt, då man fruktade
hans reformatoriska sträfvanden. Sedan 1818
förblef han med ett kort afbrott medlem af
underhuset, der han efter hvartannat repre-
senterade Middlesex, Kilkenny och slutligen
sin födelseo:t, Montrose. Äfven lyckades det
honom slutligen att bii vall till ledamot af
direktionen för ostindiska kompanist, och i
begge dessa funktioner utvecklade han en rast-
lös verksamhet a:t afskaffa missbruk af alla
s!2g, hvilket också i många fall, ehuru först
efter flera fruktlösa försök, slutligen lyckades
honom. Han talade i underhuset oftare och
längre än någon annan ledamot och lät al-
drig nedslå sig gerom yttringar af missnöje
med hans förelag. I många år stod han så
väl i ostindiska direktionen som i underhu-
set ensam i sina bemödanden att genomdrifva
afskaffandet af ostindiska kompaniets handels-
monopol. Likaså gick det hans först små-
ningom antagna förslag om genomgripande
reformer inom hären, flottan, fälttygmästare-
embetet, nästan alla civila embetsverk, stats-
kyrkan, de andliga domstolarne, civil- och
kriminallagstiftningen, beskattnings-, tull- och
kameralväsendet. Under alla förhållanden vi-
sade han sig som en konseqvent motståndare
till alla sinekurer och monopoler, och det lyc-
kades honom i många fall att göra slut på
desamma. En partiman i ordets egentliga