ses öfverensstämma med konungens personliga öfvertygelseom hvad som i detta ärende är det rätta. Icke eller synes det oss vara välbetänkt att i år stifta en lag, hvars omedelbara afskaffande med fullkomlig visshet kommer att af talrika röster yrkas och ifrigt bearbetas vid den riksdag, som måhända förr än man nu tror kan varda sammankallad, och i en tidpunkt då vår kyrkolagstiftning mer än någon annan tyckes vara i behof af en omfattande revision. Ty äfven om lagen uti nu itrågavarande punkter är ofullkomlig och tvetydig, så lärer det väl vara vida bättre att låta denna tvetydighet qvarstå i ännu ett eller två år, än att stifta en ny lag som, om den än undanrödjer tvetydigheten (hvilket den dessutom efter vår tanka, biträdd af många repre-sentanter vid riksdagen och aftvenneledamöter i högsta domstolen, icke gör) likvälfär till sin princip förkastlig och helt och hållet stridande mot den gudomliga fördragsamhetsanda som utgör protestantismens egentliga kännemärke och skiljer den från katolisismens obskuranta formler. Och i sanning vore det eget nog om den lutherska svenska regeringen uti det nittonde seklet skulle genom lag sanktionera ungefär samma intoleranta begrepp som påfven, så att, under det den sednare dekreterar såsom ett kätteri, hemfallet under evig fördömelse, att icke tro på en från vatikanen proklamerad dogm om jungfru Marias obefläckade aflelse, den fria protestantiska kyrkan i Sverige utfärdar ett slags bannlysning för alla dem, som icke vilja tro på den undergörande kraften hos de statens tjenare som kallas prester och dessas uteslutande rätt att upptaga medlemmar i Kristi allmänneliga kyrka eller utdela Hans nådemedel.