ses öfverensstämma med konungens person-
liga öfvertygelseom hvad som i detta ärende
är det rätta. Icke eller synes det oss vara
välbetänkt att i år stifta en lag, hvars ome-
delbara afskaffande med fullkomlig visshet
kommer att af talrika röster yrkas och ifrigt
bearbetas vid den riksdag, som måhända förr
än man nu tror kan varda sammankallad, och
i en tidpunkt då vår kyrkolagstiftning mer än
någon annan tyckes vara i behof af en om-
fattande revision. Ty äfven om lagen uti nu
itrågavarande punkter är ofullkomlig och tve-
tydig, så lärer det väl vara vida bättre att
låta denna tvetydighet qvarstå i ännu ett el-
ler två år, än att stifta en ny lag som, om
den än undanrödjer tvetydigheten (hvilket
den dessutom efter vår tanka, biträdd af många
repre-sentanter vid riksdagen och aftvenneleda-
möter i högsta domstolen, icke gör) likvälfär till
sin princip förkastlig och helt och hållet stri-
dande mot den gudomliga fördragsamhetsanda
som utgör protestantismens egentliga känne-
märke och skiljer den från katolisismens ob-
skuranta formler. Och i sanning vore det eget
nog om den lutherska svenska regeringen
uti det nittonde seklet skulle genom lag sank-
tionera ungefär samma intoleranta begrepp
som påfven, så att, under det den sednare
dekreterar såsom ett kätteri, hemfallet under
evig fördömelse, att icke tro på en från vatika-
nen proklamerad dogm om jungfru Marias
obefläckade aflelse, den fria protestantiska
kyrkan i Sverige utfärdar ett slags bannlys-
ning för alla dem, som icke vilja tro på den
undergörande kraften hos de statens tjenare
som kallas prester och dessas uteslutande rätt
att upptaga medlemmar i Kristi allmänneliga
kyrka eller utdela Hans nådemedel.