aldrig t och det s. k. uttdraget deraf följaktligen icke eller existerat. Men ehuru obekantskapen med personen å ena samt falska rykten i förening med i dylika fall icke ovanliga åsigter, tycken och reflexioner deröfver å andra sidan slutligen dikterat de mot verkliga förhållandet och personeni fräga icke alienast olämpliga utan ock emot bättre vetande ytterst sårande utfallen; så kan man omöjligen undertrycka den ob-hagliga känslan och förtrytelsen att se en oförvitlig, i alla afssenden hederlig man så oförtjent chikaneras; att i så uppenbar strid emot sanningen offentligen utropa en man i sioa verksammaste är, såsom arbetsbruten, uttröttad, oduglig skolkarl, som ej hör hvad vi (!) säga, eller höres af oss, bristande lärdomsmeriter m. m., förtjenar sannerligen det djupaste förakt, enär kändt är att den stlunda utmärkte, omkring 40 år gammal, eger stadig helsa, kraftig vilja i förening med obruten förmåga att meddeia sig såväl frän predikstolen som i andra vetenskapliga föredrag, vare sig andliga eller verldsliga. Visserligen bör det erkännas att mannen har nägot svag hörsel, men detta åter till en så ganska lindrig och ringa grad at det förråder djup nedrighet att deremot, och på sätt som skett, anmärka. De ähörare, hvilka icke äro stendöfva, måste ovilkorligen höra samt höra honom ock med sann och lefvande uppbyggelse, nytia och nöje. Lika uppenbart är det också att mannen — utan all affektation — har den oskattbara lycanJatt tillvinna sig allas aktaing, kärlek och förtroende, tom med honom komma i beröring — fördelar hvilka han ock för sina lika grundliga som mångsidiga kunskaper, sitt fromma, flärdfria och anspräkslösa väsende, i förening med sin exemplariskt redliga och oegennyttiga vandel, så väl förtjenar. Och hvem vet hvad de för den fjerde profpredikantens kallande, icke röstande bergsmännen dermed tänkte. Atskillige af dem hafva relationer med Lindesorten och under tiden säkert kommit i erfarenhet af sanningen utaf hvad jag nu allt för litet, icke för. mycket, yttrat om den aktningsvärde mannen. Förutsatt således att han i underdånighet sökt, är jag fullkomligen öfvertygad att — derest H. M. Konungen i nåder täckes belöna den sökandes förtjenster medelst hans utnämnande till pastoratet i fräga — det aldrig bättre kunde lyckas en församling att på: en gång få både önskningar och behof uppfyllda. U— i Febr. 1855. F. d. Lindesbergsbo. Re (Insändt.) Huru förhåller det sig med vården på Kongl. Garnisonssjukhuset? Man föranledes till denna fråga genom följande tilldragelse : För nägra dagar sedan ankom ins. till en gästgifvaregård i närheten af Södertelje. Under det han uppehöll sig der, ankom äfven dit en annan resande, en gammal militär, och som ins. bemärkte dennes sjukliga utseende, och den stora svårighet hvarmed ban förmådde stiga ur slädan, tillfrågade han honom om hans namn, hälsotillständ samt hvarifrär han anlände. Den svage och af kölden skälfvande mannen besvarade då frågan med: att han hette Löj och tjenade som horporal vid Smålands husarer; at han blifvit kommenderad till Stockholm för att öfverara högtidligheterna vid Carl XIV Johans bysts af äckning, men sjuknade i svår feber och blef intager i garnisvnssjukhuset, der han alltsedan legat, men lerifrån, såsom bättre, ehuru ännu svag, utskrifven för att, enligt Önskan, och på statens bekostnad fe Åter begifva sig till sin hemort i trakten af Jönköving. Hans beklädnad bestod uti husardolman (er liten tröja af -den gamla uniformsmodellen), ridyxor sam en oefodrad slängkappa. Denna ytterst ätta beklädnad, särdeles i det efter sjuklighet svaga illståndet och i 22 graders köld, väckte ins:s både förråning och medlidande, helst mannen hade en så äng väg att färdas; och på tillfrågan huru man på jakhuset kunde våga tilläta hans afgäng i en sådan, not kölden icke svarande rustning, genmältes ati den nya doktorn ej brydde sig derom. Förfrusen och skälfvande fortsatte emellertid manan sin väg på sena aftonen; huruvida han icke änyo nder vägen fullkomligt insjuknar, eller ens med ifvet anländer till sitt hem, förefaller ins. högst vifvelaktigt. Månne det icke bäde i moraliskt och disciplinär: vänseende hade ålegat vederbörande läkare och befäl kongl. garnisonssjukhuset att tillse det den omamn de sjukliga militären, så vida han nödvändigt Näste fcesa till hemorten, blifvit utrustad med er läd 34 som motsvarade årstiden cch mannens okl: krafter? Och hvad hade då varit lättare än från Stockholms förräder anskaffa en varm och ndamälsenlig päde inre och yttre mundering, hvilsen sedan genom chefs-embetets vid Smålands huarer försorg blifvit tillvaratagne. Militär. EO