aldrig t och det s. k. uttdraget deraf följakt-
ligen icke eller existerat. Men ehuru obekantskapen
med personen å ena samt falska rykten i förening
med i dylika fall icke ovanliga åsigter, tycken och
reflexioner deröfver å andra sidan slutligen dikterat
de mot verkliga förhållandet och personeni fräga icke
alienast olämpliga utan ock emot bättre vetande yt-
terst sårande utfallen; så kan man omöjligen under-
trycka den ob-hagliga känslan och förtrytelsen att se
en oförvitlig, i alla afssenden hederlig man så oför-
tjent chikaneras; att i så uppenbar strid emot san-
ningen offentligen utropa en man i sioa verksamma-
ste är, såsom arbetsbruten, uttröttad, oduglig skol-
karl, som ej hör hvad vi (!) säga, eller höres af oss,
bristande lärdomsmeriter m. m., förtjenar sannerli-
gen det djupaste förakt, enär kändt är att den stlunda
utmärkte, omkring 40 år gammal, eger stadig helsa,
kraftig vilja i förening med obruten förmåga att med-
deia sig såväl frän predikstolen som i andra veten-
skapliga föredrag, vare sig andliga eller verldsliga.
Visserligen bör det erkännas att mannen har nägot
svag hörsel, men detta åter till en så ganska lindrig
och ringa grad at det förråder djup nedrighet att
deremot, och på sätt som skett, anmärka. De ähö-
rare, hvilka icke äro stendöfva, måste ovilkorligen höra
samt höra honom ock med sann och lefvande upp-
byggelse, nytia och nöje. Lika uppenbart är det också
att mannen — utan all affektation — har den oskatt-
bara lycanJatt tillvinna sig allas aktaing, kärlek och
förtroende, tom med honom komma i beröring — för-
delar hvilka han ock för sina lika grundliga som
mångsidiga kunskaper, sitt fromma, flärdfria och an-
spräkslösa väsende, i förening med sin exemplariskt
redliga och oegennyttiga vandel, så väl förtjenar.
Och hvem vet hvad de för den fjerde profpredikan-
tens kallande, icke röstande bergsmännen dermed
tänkte. Atskillige af dem hafva relationer med Lin-
desorten och under tiden säkert kommit i erfarenhet
af sanningen utaf hvad jag nu allt för litet, icke för.
mycket, yttrat om den aktningsvärde mannen.
Förutsatt således att han i underdånighet sökt, är
jag fullkomligen öfvertygad att — derest H. M. Ko-
nungen i nåder täckes belöna den sökandes förtjen-
ster medelst hans utnämnande till pastoratet i fräga —
det aldrig bättre kunde lyckas en församling att på:
en gång få både önskningar och behof uppfyllda.
U— i Febr. 1855. F. d. Lindesbergsbo.
Re
(Insändt.)
Huru förhåller det sig med vården på Kongl.
Garnisonssjukhuset?
Man föranledes till denna fråga genom följande
tilldragelse :
För nägra dagar sedan ankom ins. till en gästgif-
varegård i närheten af Södertelje. Under det han
uppehöll sig der, ankom äfven dit en annan resande,
en gammal militär, och som ins. bemärkte dennes
sjukliga utseende, och den stora svårighet hvarmed
ban förmådde stiga ur slädan, tillfrågade han ho-
nom om hans namn, hälsotillständ samt hvarifrär
han anlände. Den svage och af kölden skälfvande
mannen besvarade då frågan med: att han hette Löj
och tjenade som horporal vid Smålands husarer; at
han blifvit kommenderad till Stockholm för att öfver-
ara högtidligheterna vid Carl XIV Johans bysts af
äckning, men sjuknade i svår feber och blef intager
i garnisvnssjukhuset, der han alltsedan legat, men
lerifrån, såsom bättre, ehuru ännu svag, utskrifven
för att, enligt Önskan, och på statens bekostnad fe
Åter begifva sig till sin hemort i trakten af Jönkö-
ving. Hans beklädnad bestod uti husardolman (er
liten tröja af -den gamla uniformsmodellen), rid-
yxor sam en oefodrad slängkappa. Denna ytterst
ätta beklädnad, särdeles i det efter sjuklighet svaga
illståndet och i 22 graders köld, väckte ins:s både för-
råning och medlidande, helst mannen hade en så
äng väg att färdas; och på tillfrågan huru man på
jakhuset kunde våga tilläta hans afgäng i en sådan,
not kölden icke svarande rustning, genmältes ati
den nya doktorn ej brydde sig derom.
Förfrusen och skälfvande fortsatte emellertid man-
an sin väg på sena aftonen; huruvida han icke änyo
nder vägen fullkomligt insjuknar, eller ens med
ifvet anländer till sitt hem, förefaller ins. högst
vifvelaktigt.
Månne det icke bäde i moraliskt och disciplinär:
vänseende hade ålegat vederbörande läkare och befäl
kongl. garnisonssjukhuset att tillse det den om-
amn de sjukliga militären, så vida han nödvändigt
Näste fcesa till hemorten, blifvit utrustad med er
- läd 34 som motsvarade årstiden cch mannens
okl: krafter? Och hvad hade då varit lättare än
från Stockholms förräder anskaffa en varm och
ndamälsenlig päde inre och yttre mundering, hvil-
sen sedan genom chefs-embetets vid Smålands hu-
arer försorg blifvit tillvaratagne. Militär.
EO