STOCKHOLM, den 22 Febr. Utrikes Korrespondens-artikel. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 9 Febr. 1855. Under det general Wedel i Paris fullföljer underhandlingarne som hafva till sitt skenbara och offieiella ändamål att afsluta en särskild traktat med Preussen, räknar sig det ryska partiet i vårt land icke för slaget och gör de största bemödanden för att neutralisera verkan af denna underhandling, i fall deticke skulle lyckas dem att helt och hållet göra den omintet. Detta parti har i sådant ändamål påfunnit en utväg som är bekändig nog, men för att göra den någorlunda klar för alla dem som icke hafva reda på alla diplomatiska spetsfundigheter, måste jag gå tillbaka till en hastig öfversigt af hvad som passerat några veckor tillbaka. Sedan Decemberfördraget blifvit d. 15 December tillkännagifvet för Preussen, inbjödo dess undertecknare, enligt 6 artikeln deri, Preussen att dertill ansluta sig. Preussen sva-. rade i sin depesch af d. 19 December, som hr von Usedom fick i uppdrag att öfverföra till Paris, eller söm åtminstone afskickades samma vag han reste, att Preussen var beredt att underteckna ett lika beskaffadt fördrag, ett fördrag som skulle hafva saroma anti-ryska tendenser. Hvad fördraget af den 2 December anginge, säger berlinerkabinettet, så kunde det ej underteckna detsamma, emedan detta fördrag har en österrikisk karakter och till och med genom artiklarne 1 och 2 erinrar om de vexlade noterna af den 8 Augusti och det österrikiskt-turkiska fördraget af d. 14 Juni 1854, akter hvilka enligt Preussens förmenande icke särskildt angå någon annan än Österrike. Denna preussiska depesch af den 19 December gjorde temligen mycket väsen i den diplomatiska verlden. Man fann den, såsom den var, anti-rysk till syftningen och skickligt redigerad i afseende på formen. Vid denna tidpunkt voro vestmakterna föga böjda att afsluta en särskild traktat med Preussen. Österrike synes hafva lagt hinder i vägen derför, och Frankrike, såradt af Preussens skenbart speciella beskickning till London, hvilken syntes gifva England ett bestämdt företräde, förklarade sig deröfver temligen lifligt i hr Drouyn de Lhuys cirkulär i slutet af December till franska sändebuden vid främmande hof. Han sade att ett särskildt fördrag ej var möjligt under andra vilkor än om det erbjöd mer än Decemberfördraget. Detta var måhända ett fel å vestmakternas sida, ty om de hade tagit Preussen omedelbarligen på orden, skulle de hafva beredt Preussen en långt större förlägenhet och sluppit att genom sin sednare undfallenhet ådraga sig utseende af att gå ifrån sitt först antagna rogram. Emellertid fick man snart i Berlin på förtrolig väg veta att en omkastning egt rum i vestmakternas tänkesätt, och att man ämnade uppfordra Berlinerkabivettet att förklara sig rörande de grunder på hvilka det önskade att det särskilda fördraget skulle byggas. För att nu undvika en kategorisk uppfordring begagnade sig Preussen af Wienerkonferensen, såsom man kallat den, af den 28 December, för att reklamera sitt upptagande i konferensen, på grund af sin ställning såsom stormakt och medundertecknare af Julifördraget 1841. Det var öfvergången till ett nytt de obotfärdigas förhinder, som det inflytelserika partiet önskade uppställa mot antaandet af de förutsedda och fruktade anbuden i vestmakternas sida. Är det sanntatt Ryssland beklagat sig öfver noten af den 19 December och att depeschen af samma datum l var första steget till ett ryggande? Detta är hvad ingen kan bestämdt intyga, och för egen del tvekar jag att sätta tro dertill. Den preussiska reklamationen jag talar om var hufvudföremålet för depeschen af den 5 Januari, till svar på Österrikes den 24 December framställda fordran på mobilisering, och hvilken: depesch Preussen meddelade Parisoch Londonskabinetterna. Det är denna depesch somq. man, med eller utan rätt, påstått vara inspirerad af Ryssland. I alla fall blef Preussens återvändande riktning till neutraliteten mer och mer synbar. I sin sista depesch af den 21 Januari till Paris och London, hvilken endast är en utveckling och en bekräftelse på den af den 5 Januari, fordrar denna makt uttryckligt såsom ett oundgängligt vilkor för ett separatfördrag, att Preussen till en början får tillträde till Wienerkonferenserna eller andra underhandlingar, som kunde hafva freden till ändamål. Detta vilkor ansågs i första ögonblicket af vestmakterna såsom en orimlighet, och under det regeringen i sin moderata fraktion utan tvifvel hoppades att i detta afseende besegra Englands och Frankrikes motstånd, räknade det ryska partiet bestämdt på att uppställandet af det ifrågavarande vilkoret skulle komma hela separatfördraget att stranda. t4 Men nu får man helt plötsligen höra att vestmakterna äro beredvilliga att uppoffra formfrågan, och att de mer än någonsin insisterade på att få veta om Preussen har allvar med sin önskan att ingå ett särskildt fördrag. Franska utrikesministern har utförligt förklarat sig öfver denna punkt i sina noter af den 26 och 29 Januari. Hvad var nu att göra? Huru skall ryska partiet parera stöten af detta medgifvande, som hotar att definitift lösslita Berlin från S:t Petersburg? MA PM Uh mr