Patria bestått, utom i saknaden af läkarehjelp;, deri; ati
hon haft för liten hjelp och tillsyn i det enskilda
rum hvari hon låg, så att hon mest fått hjelpa sig
sjelf, då mannen ej vår hos henne. Då sköterskan
någon gång kom in till henne var det blott på en
knapp vändning och mycket svårt var det för öfrigt
att få henne in: .
Då nu inga vidare upplysningar af parterna äska-
des af pröfessor Santesson, fick han från rätten af-
lägsna sig.
Hr Mellbin förklarade, att han ännu ej kunde yttra
sig om nedläggandet af Liljeblads mål förr än skö-
terskan på lasarettet blifvit vid domstolen afhörd.
Förhöret med Döhle började nu angäende de två
första instämda målen. Men hon förklarade sig icke
minnas något. I fråga om hustru Söderberg kunde
hon t. ex. ej eriörX sig att denna begärt läkare.
Ordföranden fäste flera gånger hennes uppmärksam-
het på den omständigheten, att hon sjelf i polisen
erkänt att hustru Söderberg begärt läkarehjelp, och
att hon till och med vid detta tillfälle i polisen be-
skrifvit arten af hustru Söderbergs lidande, samt att
hon äfven inför rådhusrätten förut åberopat och vid-
hållit dessa sina uppgifter vid polisen; men det
hjelpte ej: hon förblef dervid att hon icke mindes
nägot. — Den föregående rättegångsdagar omtalade
elaka lukten från hustru Söderbergs säng begärde
man nu att hon mätte förklara, om denna lukt till-
ifventyrs kunde ha härledt sig af någon osnygghet i
sängen, då sängarne, enligt förut afhörda vittnens
utsago, sällan blifvit ordentligt ombäddade. Men
Döhle mindes intet; hon menade att man brukat
ordentligt bädda, men specielt rörande hustru Söder-
berg erinrade hon sig hvarken det ena eller det an-
ira. Ieke visste hon om hon klagat öfver ryggverk,
aj heller om hon klagat öfver att ha fått ringa efter
bjelp utan att sköterskorna tillkommit, och ej heller er-
inrade hon sig nägot annat. Den uppgifna stanken
vid Söderbergs säng ville hon emellertid bestrida ha
förefunnits.
Professor Retzius anmärkte att det så kallade af-
slaget en eller annan gång kan hafva stinkande
lukt, men härvid inföll Söderberg att hennes afslag
afstannat redan tredje dagen, då hon började känna
sytbptomerna åf sjukdomen.
I fråga om hustru Samuelsson var precis samma
rhållande. När det äskades upplysningar af Döhle
med anledning af de uppgifter, som af parterna eller
vittnena blifvit gjorda rörande omständigheter som
voro besvärande för vården å Pro Patria, så mindes
hon intet. Hvad hon erkänt i polisen och i början
vishållit vid domstolen hade nu fallit henne alldeles
ur minnet.
Ordföranden förehöll henne upprepade gånger det
vesynnerliga i ett sådant förhållande, och synnerligen
xärandernas rättegångsbiträde framhöll denna om-
ständighet samt fäste uppmärksamheten på det otroli-
sa att hon nu skulle minnas sämre än förut, då likväl
doktor Blachet intygat att hon återvunnit sin fulla
själskraft; men hon vidhöll sin minneslöshet.
Professor Retzius anmärkte att äfven han måste
erkänna det förefalla besynnerligt att hon nu vore så
minnesslö, men tillade att detta visat sig först under
rättegången sedan hon fått ett anfall af fallandesot.
Hr Hjertström förbehöll sig att till en annan dag
få inkomma med skriftlig uppgift på en mängd frå-
zor till Döhle, hvilka borde af protokollerna i målet
föranledas, alldenstund ombudet ansåg sin hufvud-
mans, hustru Söderbergs talan vara så öm och sam-
hällsvigtig, att den borde handhafvas med all den
stränghet och samvetsgranhet som lagskipningens
mångfaldiga maktmedel medgifva eller fordra. Dock
förklarade han, på fråga af ordföranden om det-
a skulle innefatta något klander af domstolens
sätt att föra ransakningen, att detta ingalunda vore
hans mening.
En särskild episod inträffade i förhandlingen; då
hr Beckman, under uppgift att hans Hufvudman, enar
intet skulle hafva förekommit besvärande räöt honom,
möjligen kunde finna sig befogad till rekonventions-
talan, begärde få veta af Samuelsson hvem som gif-
vit denne penningar för att ersätta angifvarne i målet.
Samuelsson förklarade att han ej af någon bekommit
det ringaste för denna sak; och hr Hjertström ut-
talade sin ytterliga förvåning deröfver ätt hr Beck-
man kunde vilja anspela på någon slags befogenhet
för hr Retzius till rekonventionstalan, då hr Hjert-
ström ansåg så besvärande omständigheter hafva blif-
vit mot hr Retzius ådagalagda, att kärande parterna
utan tvifvel med fullt lugn kunde afvakta en sådan
rekonventionstalan. Hr Beckman förklarade sig anse
detta yttrande af hr Hjertström för så enfaldigt
att det ej förtjenade bemötas, och hr Hjertström bu-
gade sig under anmärkning, att den åsigten fick stå
för Beckmans räkning:
Målet blef uppskjutet till om fjorton dagar, då
parterna, deribland äfven Liljeblad, borde sig åter
vid rätten inställa.
— Smedsmästaren A. Edberg, en medelålders man,
bade efter annons blifvit förlofvad med en mamsell Sofia
Larsson, äfven hunnen öfver ungdomsäldern, och af
hennes förmyndare före bröllopet lyftat henne tillhöriga
oågra tusen riksdaler. Dessa penningar hade han
förvarade i sin chiffonier; men före vigseln tog bru-
den dem derur och stoppade dem i sin kjolsäck samt
gick derefter i brudstol. Sedan fick mannen aldrig
ällbaka penningarne.
Med anledning häraf äro nu dessa makar, hvilkas
sktenskap ännu ej är ett år gammalt, vederparter
inför rädhusrättens 3:dje afdelning.
I början vägrades åhörarne tillträde till förhandiin-
sen, men sednaste rättegångsdagen handlades målet
otentligt.
Mannen anklagar hustrun för det hon satt sig i
besittning af penningarne och förskingrat dem, för
det hon från honom sedan tagit äfven andra medel,
för det hon dels straxt efter bröllopet förlupit haset
och varit borta flera dagar, samt kommit hem ätföljd
af herrar, dels slutligen alldeles derifrån blifvit borta.
Hustrun pästår att mannen misshandlat kenne.
För männen uppträder kommissionären Jakobsson
säsom ombud; hustrun är sjelf tillstädes inför rätta,
biträdd i rättegången af vies häradshöfding Ceder-
felt.
Då saken sednast förevar afbörde3s 4 vittaen; bland
hvilka 2 hade intet af vigt att berätta; men 2 andra
kunde deremot lemna ätskilliga upplysningar. Af
desia Kade det ena vittnet tjenät Såsom piga
bos Edberg före giftermålet och äfven Kågon
tid sedermera, och det andra var moder ät denna
iga.
: Af dessa vittnen uppgafs vid domito!en, ait husirn
Edberg berättat, att hon ingått giftermå!st blott för
att åtkomma sina penningar; att hon uppmanat pigan
att fortsätta med hushållningen, emedan hon sjelf
gar lika oknanig i att sköta ett hu:håll, som i att
tala latin; att hon sagt sig hafva ur ehiffootier.
lådan tagit 6500 rdr rgs, af hvilka hon skänkt 2000
rdr rgs till en slägtinge och insatt på säkert ställe
återstäende 3009 rdr bko; att hon sökt öfvertala pigan
att locks marnenr att lägga sig i samma säng med pi
gan, så att Han, hustru Elberg, mätte Kanda me
vittnen öfverraska dem och sålunda få honom bunder
vid hborsbrott, för hvilket hon lofvat rikligh trätt:
pigan; att hon i mannens fränvaro ur hans rockäicke
vid eut sadaare tillfälle til!gripii penningar; ätt hor
sträxt efter bröllopet varit borta frin husetit:e dygn
utan att det varit bekavt hvarest hon uppehållit sig
och attchon bemkommit. åtföljd af ksriar; at ho:
sagt sig nog Hafva den som skulle bjeipa henue
åts kissskt——————O Me — EE OR RRE