eftertryck och allvar, så framt hon ej vore
beröfvad den representativa form, hvilken Eng-
land har att tacka för sin blomstring och som
i alla tider utgjort dess stolthet och ära.
Ryska eller franska ministrar hafva visser-
ligen inga parlamentariska undersökningar att
frukta för; pressen och folkförsamlingarne
kunna icke passa på och kontrollerå deras
tjerst-utöfning; man får knappt tala om hura
det kommit till att tusende förlorat lifvet. Mi-
nistrar och generaler ombytas, afsättas och
utnämnas, utan att någon har rätt eller lof
att fråga hvarföre eller till hvad ändamål;
maktens innehafvare kunna prisas, och hvad
högsta uppsigteh finner oskadligt får talas om
— ingenting annat.
Såsom en motsats mot tystnadens och den
blinda undergifvenhetens system, mot den dik-
tatoriska våldsmaktens förintande oinskränkthet
står det lifgifvande parlamentariska systemet
af upplysning och redogörelse.
Till och med Englands parlamentarism i
inskränktare mening, dess parlament med sin
sammansättning, sitt partiväsen, sin arbets-
gång, sina valintriger, sin infösning och qvitt-
ning vid voteringar, är ett oruätligt företräde
framför den despotiska centralisationens tvångs-
tröjesystem.
England har mycket officielt hyckleri, men
det har äfven Nordamerisa. Detta ligger i
det officiella, som vill vara något särskildt
för sig, som har sin egen yttre anstrykning,
ger ett bestämdt intryck, skall tjena vissa än-
damål.
Men Englands parlamentarism, sammanfatt-
ningen af dess politiska inrättningar, af hvilka
parlamentet endast utgör en del, frambringar,
medelst offentligheten som den garanterar och
genom hvilken den finnes till, en grad af ge-
nomskinlighet som, äfven om den icke är
någon absolut klarhet, icke är någon naken
uppriktighet under glasklockan, likväl bildar
den mest skärande kontrast mot den tystlåtna
despotismens graflika hemlighetsmakeri.
Då ett folk icke sjelft vill, der hjelpa de
vackraste paragrafbyggnader på papperet till
ingenting. Om engelska folket vill, kan det
inom alla traditionella bräckligheter i sitt ari-
stokratiska parlamentsväsende röra. sig med
mer frihet, utveckla mer kraft och utan att
skrida till några plötsliga omstörtningar göra
större framsteg än någon annan nation i dess
grannskap. . -
Det egentliga folket, afskiljdt från aristo-
kratien, tager blott medelbarligen någon andel
i statsförvaltningen; aristokratien är regerin-
gen, nationen det kontrollerande, undersökande,
straffande, ingripande, böviljande eller vägrande
parlamentet. Aristokratien har så lång t:d bi-
behållit regeringen, emedan hon i dessa na-
tiohens parlamentariska rättigheter igenkänt och
respekterat sin egen makt.