eftertryck och allvar, så framt hon ej vore beröfvad den representativa form, hvilken England har att tacka för sin blomstring och som i alla tider utgjort dess stolthet och ära. Ryska eller franska ministrar hafva visserligen inga parlamentariska undersökningar att frukta för; pressen och folkförsamlingarne kunna icke passa på och kontrollerå deras tjerst-utöfning; man får knappt tala om hura det kommit till att tusende förlorat lifvet. Ministrar och generaler ombytas, afsättas och utnämnas, utan att någon har rätt eller lof att fråga hvarföre eller till hvad ändamål; maktens innehafvare kunna prisas, och hvad högsta uppsigteh finner oskadligt får talas om — ingenting annat. Såsom en motsats mot tystnadens och den blinda undergifvenhetens system, mot den diktatoriska våldsmaktens förintande oinskränkthet står det lifgifvande parlamentariska systemet af upplysning och redogörelse. Till och med Englands parlamentarism i inskränktare mening, dess parlament med sin sammansättning, sitt partiväsen, sin arbetsgång, sina valintriger, sin infösning och qvittning vid voteringar, är ett oruätligt företräde framför den despotiska centralisationens tvångströjesystem. England har mycket officielt hyckleri, men det har äfven Nordamerisa. Detta ligger i det officiella, som vill vara något särskildt för sig, som har sin egen yttre anstrykning, ger ett bestämdt intryck, skall tjena vissa ändamål. Men Englands parlamentarism, sammanfattningen af dess politiska inrättningar, af hvilka parlamentet endast utgör en del, frambringar, medelst offentligheten som den garanterar och genom hvilken den finnes till, en grad af genomskinlighet som, äfven om den icke är någon absolut klarhet, icke är någon naken uppriktighet under glasklockan, likväl bildar den mest skärande kontrast mot den tystlåtna despotismens graflika hemlighetsmakeri. Då ett folk icke sjelft vill, der hjelpa de vackraste paragrafbyggnader på papperet till ingenting. Om engelska folket vill, kan det inom alla traditionella bräckligheter i sitt aristokratiska parlamentsväsende röra. sig med mer frihet, utveckla mer kraft och utan att skrida till några plötsliga omstörtningar göra större framsteg än någon annan nation i dess grannskap. . Det egentliga folket, afskiljdt från aristokratien, tager blott medelbarligen någon andel i statsförvaltningen; aristokratien är regeringen, nationen det kontrollerande, undersökande, straffande, ingripande, böviljande eller vägrande parlamentet. Aristokratien har så lång t:d bibehållit regeringen, emedan hon i dessa natiohens parlamentariska rättigheter igenkänt och respekterat sin egen makt.