STOCKHOLM, den 19 Febr.
. Högsta domstolen har nyligen till pröfning
för :-haft underd. besvär af icke mindre än
trenne landshöfdingar, en ordinarie lands-
sekreterare och en ordinarie landskamrerare
jemte tvenne tillförordnade tjenstemän i sist-
nämnde grader öfver ett kammarrättens utslag
rörande en ofta omtalad balans, hvartill förre
länsbokhållaren i Göteborgs och Bohus län
Langlet gjort sig skyldig för till honom u-
anordnade medel för understöd vid utflytt-
ningar till följd af laga skiften. För denna
balans hade nemligen kammarrätten dömt icke
blott landskamreraren och hans vikarie i första
rummet, utan äfven de mellan 1836—1848
fungerande landshöfdingarne i berörde län
äfvensom landssekreteraren derstädes och hans
substitut för en kortare tid, skyldige till er-
sättning åt kronan, i den mån anordningarne
af de ifrågavarande medlen egt rum med de-
ras resp. underskrifter. Vår afsigt är icke
här att specielt redogöra för denna vidlyftiga
akt, helst högsta domstolen funnit kammar-
rättens utslag lagligen grundadt och således,
lika med denna rätt, tillerkänt kronan ersätt-
ning af de tjenstemän som underlåtit att be-
hörigen kontrollera de gjorda anordningarnes
riktighet innan de undertecknades. Vi vilja
endast i korthet nämna att balansen tillkom-
mit på det sätt, att, sedan länsbokhållaren
Langlet redan år 1836 fått sig aflandskamreraren
Holmgren anförtrodd förberedande handlägg-
ningen af de ärenden som angingo anordnande
af beviljad utflyttningshjelp till följd af laga
skiften, äfvensom att utskrifva anordningar å
sådana: understöd, så hade Langlet dervid
företagit sig att, i ändamål att utbekomma
medlen, utskrifva anordningar på utflyttnings-
hjelp, dels flera gånger till en och samma un-
derstödstagare, dels till personer som, enligt
den af generallandtmäterikontoret för hvarje
är uppgjorda, såsom grund för anordningarne
till K. M:s befallningshafvande öfverlemnade,
förteckning på vederbörande understödstagare,
äcke varit till utflyttningsbidrag berättigade,
hvarefter och sedan sådana anordningar blifvit
af landskamreraren kontrasignerade och med
jandshöfdingens underskrift försedda, Langlet
åå landtränteriet emot falska qvittenser upp-
:mrit medlen till ett sammanlagdt belopp af
17,907 rdr, hvilket grofva bedrägeri fortgick
under loppet af elfva år utan att anmärkas
eller observeras hvarken af landskamreraren,
landträntmästaren, hrr landshöfdingar eller
landssekreteraren. -
Sedan emellertid högsta domstolen pröfvat
saken och dervid dömt landskamereraren Holm-
gren till ett års suspension samt en ersätning
af 7980 rdr 15 sk.; t. f. landskamereraren
Pettersson att ersätta 6163 rdr 3 sk. 6 rst.;
landshöfdingen Edenhjelm 4141 rdr 13 sk. Å rst.;
general Löwenhjelm 3849 rdr 4 sk.; landshöfdin-
gen Fåhreus 1266 rdr 32 sk.; Jandskamerera-
ren Engblom 8409 rdr 42 sk. 6rst., allt bko;
samt t. f. landssekr. Brundin 174 rdr 16 sk.,
så har en af de landshöfdingar, som träffats
af denrk ersättningsskyldighet, likväl endast
till nyssnämnde belopp af 3849 rdr 4sk., hr
zenerallöjtnanten grefve Löwenhjelm, inzått till
K. M:t med underdånig ansökning att af gunst
och nåd få ersättningen eftergifven; varande
samma ansökning öfverlemnad till föredrag-
ning inför konungen genom finansdeparte-
mentet, på hvars pröfning den nu är beroende.
Fiävad som dock märkbarare än sjeliva nåd-
ansökningen från en så rik, stolt och förnäm
man, som hr grefve Löwenbjelm, erbjuder
sig såsom föremål för allmän uppmärksamhet,
äro de skäl hr grefven i sin underd. bosvärs-
och böneskrift anfört. för sitt anspråk ;å be-
frielse från ansvar. I denna skrift uppsväller
hr grefven nemligen .den allmänna sats, att
det ej kan vara en landshöfdings skyldighet
att granska alla handlingar som honom före-
läggas till underskrift, emedan för en sådan
granskning finnes honom till biträde förord-
aade ansvarige landssekreterare och lands-
kamererare, som föredraga målen och till
hvilkas refererande och verkställda annota-
tioner landshöfdingarne måste ega att förlita
gig vid bedömandet af förekommande ären-
den. Jag vet mig,, säger hr grefven, icke
ahafva af någon understödstagare emottagit
insökning om medlens utfående, utan hafva
de alla inlemnat sina ansökningshandlingar
till landskontoret, hvarefter landskamereraren
föredragit ärendena, anordningarne blifvit å
landskontoret utskrifna samt framlagda till
landshöfdingens underskrift. Har nu lands-
skamereraren låtit narra sig att föredraga. fal-
.ska handlingar, synes detta rättvisligen böra
pvlifva hans ensak.. Ja, hr grefven går så
längt, att han förklarar den af kammarrätten
i detta mål gjorda tydning af författningarne,
hvarigenom landshöfdingen ansetts pligtig att
ansvara för sina åtgärder i dessa hänseenden,
både sadvokatorisk och :olämplig,. . Och har
ar grefven vidare. såsom nådeskäl anfört, att
han vore fullkomligt öfvertygad det-han ej,
;atan åsidosättande af de högre och meral
maktpåliggande värf hans embete omfattade,
kunnat egna sin tid till dylika detaljer.
Emot dessa skefva resonnemanger kunde
man visserligen skrifva en hel bok, men vi
itnöja oss med att citera kammarrättens af
vögsta domstolen gillade, helt korta domskäl;
nemligen att då landshöfdingen ensam eger!
beslutande rätt i alla till länsstyrelsen hö-
rande ärenden och följaktligen äfven i an-