Article Image
STOCKHOLM, den 19 Febr. . Högsta domstolen har nyligen till pröfning för :-haft underd. besvär af icke mindre än trenne landshöfdingar, en ordinarie landssekreterare och en ordinarie landskamrerare jemte tvenne tillförordnade tjenstemän i sistnämnde grader öfver ett kammarrättens utslag rörande en ofta omtalad balans, hvartill förre länsbokhållaren i Göteborgs och Bohus län Langlet gjort sig skyldig för till honom uanordnade medel för understöd vid utflyttningar till följd af laga skiften. För denna balans hade nemligen kammarrätten dömt icke blott landskamreraren och hans vikarie i första rummet, utan äfven de mellan 1836—1848 fungerande landshöfdingarne i berörde län äfvensom landssekreteraren derstädes och hans substitut för en kortare tid, skyldige till ersättning åt kronan, i den mån anordningarne af de ifrågavarande medlen egt rum med deras resp. underskrifter. Vår afsigt är icke här att specielt redogöra för denna vidlyftiga akt, helst högsta domstolen funnit kammarrättens utslag lagligen grundadt och således, lika med denna rätt, tillerkänt kronan ersättning af de tjenstemän som underlåtit att behörigen kontrollera de gjorda anordningarnes riktighet innan de undertecknades. Vi vilja endast i korthet nämna att balansen tillkommit på det sätt, att, sedan länsbokhållaren Langlet redan år 1836 fått sig aflandskamreraren Holmgren anförtrodd förberedande handläggningen af de ärenden som angingo anordnande af beviljad utflyttningshjelp till följd af laga skiften, äfvensom att utskrifva anordningar å sådana: understöd, så hade Langlet dervid företagit sig att, i ändamål att utbekomma medlen, utskrifva anordningar på utflyttningshjelp, dels flera gånger till en och samma understödstagare, dels till personer som, enligt den af generallandtmäterikontoret för hvarje är uppgjorda, såsom grund för anordningarne till K. M:s befallningshafvande öfverlemnade, förteckning på vederbörande understödstagare, äcke varit till utflyttningsbidrag berättigade, hvarefter och sedan sådana anordningar blifvit af landskamreraren kontrasignerade och med jandshöfdingens underskrift försedda, Langlet åå landtränteriet emot falska qvittenser upp:mrit medlen till ett sammanlagdt belopp af 17,907 rdr, hvilket grofva bedrägeri fortgick under loppet af elfva år utan att anmärkas eller observeras hvarken af landskamreraren, landträntmästaren, hrr landshöfdingar eller landssekreteraren. Sedan emellertid högsta domstolen pröfvat saken och dervid dömt landskamereraren Holmgren till ett års suspension samt en ersätning af 7980 rdr 15 sk.; t. f. landskamereraren Pettersson att ersätta 6163 rdr 3 sk. 6 rst.; landshöfdingen Edenhjelm 4141 rdr 13 sk. Å rst.; general Löwenhjelm 3849 rdr 4 sk.; landshöfdingen Fåhreus 1266 rdr 32 sk.; Jandskamereraren Engblom 8409 rdr 42 sk. 6rst., allt bko; samt t. f. landssekr. Brundin 174 rdr 16 sk., så har en af de landshöfdingar, som träffats af denrk ersättningsskyldighet, likväl endast till nyssnämnde belopp af 3849 rdr 4sk., hr zenerallöjtnanten grefve Löwenhjelm, inzått till K. M:t med underdånig ansökning att af gunst och nåd få ersättningen eftergifven; varande samma ansökning öfverlemnad till föredragning inför konungen genom finansdepartementet, på hvars pröfning den nu är beroende. Fiävad som dock märkbarare än sjeliva nådansökningen från en så rik, stolt och förnäm man, som hr grefve Löwenbjelm, erbjuder sig såsom föremål för allmän uppmärksamhet, äro de skäl hr grefven i sin underd. bosvärsoch böneskrift anfört. för sitt anspråk ;å befrielse från ansvar. I denna skrift uppsväller hr grefven nemligen .den allmänna sats, att det ej kan vara en landshöfdings skyldighet att granska alla handlingar som honom föreläggas till underskrift, emedan för en sådan granskning finnes honom till biträde förordaade ansvarige landssekreterare och landskamererare, som föredraga målen och till hvilkas refererande och verkställda annotationer landshöfdingarne måste ega att förlita gig vid bedömandet af förekommande ärenden. Jag vet mig,, säger hr grefven, icke ahafva af någon understödstagare emottagit insökning om medlens utfående, utan hafva de alla inlemnat sina ansökningshandlingar till landskontoret, hvarefter landskamereraren föredragit ärendena, anordningarne blifvit å landskontoret utskrifna samt framlagda till landshöfdingens underskrift. Har nu landsskamereraren låtit narra sig att föredraga. fal.ska handlingar, synes detta rättvisligen böra pvlifva hans ensak.. Ja, hr grefven går så längt, att han förklarar den af kammarrätten i detta mål gjorda tydning af författningarne, hvarigenom landshöfdingen ansetts pligtig att ansvara för sina åtgärder i dessa hänseenden, både sadvokatorisk och :olämplig,. . Och har ar grefven vidare. såsom nådeskäl anfört, att han vore fullkomligt öfvertygad det-han ej, ;atan åsidosättande af de högre och meral maktpåliggande värf hans embete omfattade, kunnat egna sin tid till dylika detaljer. Emot dessa skefva resonnemanger kunde man visserligen skrifva en hel bok, men vi itnöja oss med att citera kammarrättens af vögsta domstolen gillade, helt korta domskäl; nemligen att då landshöfdingen ensam eger! beslutande rätt i alla till länsstyrelsen hörande ärenden och följaktligen äfven i an

19 februari 1855, sida 2

Thumbnail