måtte vara, att i anmärkningsartikeln icke ens
upptogos eller vidrördes konstförvandter-e
Svenssons och Molins i de afgifna vittnesmå-
len gjorda uppgifter, att samtlige konstaplarne
hade förfördelat Ekbom; att de genast efter
dörrens öppnande af Ekbom, och under det
han, som befann sig i bara linnet, äter lagt
sig i sin säng, genast rusade in; att Jäderin
på Ekboms tillsägelse att ingen finge gå in
der, emedan han oclr ingen annan hyrde rum-
men, yttrat — till rummens egare (!): Det
angår er icke, jag går hvart jag vill; att kon-
staplarne sedan skuffat Ekbom 0. s. v. Allt
detta utelemnades, för att icke göra sig skyl-
dig till någon skymt af partiskhet, hvilken
åtminstone ej borde kunna misstänkas då an-
märkningarne uteslutande grundades på polis-
konstaplarnes vittnesmål. — Insändaren kan för
öfrigt försäkra, att han icke i sin lifstid sett
eller känner hr Ekbom.
Det är ingalunda för dennes skull personli-
gen, som anmärkningarne nedskrifvits, utan
för att få omdömet stadgadt öfver sjelfva
rättsfrågan, utan hänsigt till personens
Men i detta afseende synes det ännu nödigt
att fästa sig vid den fråga, som försvars-
insändaren framställt, huruvida en offentlig
myndighet kan och bör stå maktlös vid en-
skild persons trotsiga försök att hämma lag-
skipningens gång och hans tredska att ställa
sig domstols beslut till efterrättelse,. Härpå
drager man icke i betänkande att lika med
försvarsinsändaren svara, att den offentliga
myndigheten ingalunda bör stå maktlös åc., och
lyckligtvis är detta redan anmärkt uti den
förra artikeln. Skilnaden är blott, att man å
ena sidan förutsätter att den offentliga rayn-
digheten icke öfverskrider sin lagliga befo-
genhet. I det förevarande fallet deremot stå,
om man så får uttrycka sig, frågan och sva-
ret icke i samma casus, eller med andra ord,
det är svårt att se på hvad sätt frågan är
tillämplig, då Ekbom var alldeles främmande
för den lagskipningens gång eller det dom-
stolsbeslut, som hade satt hr Jäderin och hans
följeslagare i rörelse.
Det är i alla fall tillfredsställande att se,
det försvarsartikeln, som bär prägeln af offi-
ciel egenskap, söker ett stöd för polisagenter-
nas handlingssätt uteslutande i det antagan-
det, att Rosenschöld ansågs ega sin bo-
stad hos Ekbom. Ehuru detta i insändarens
tanke icke ursäktar deras handlingssätt sedan
det blifvit upplyst att hr Jäderin icke gått dit
af den orsaken, och deremot visste hvarest
Rosenschöld bodde, samt sedan han fått till
svar att Rosenschöld ej fanns på stället, så
innefattar det dock indirekt ett tillfredsstäl-
lande medgifvande, att polismakten icke har
rätt att, för hvilken uppgifven orsak som helst
eller under en blott förevändning, tränga in i
andras hus, utan att legitimera sitt ärende.
För öfrigt har det icke af anmärkningarnes
författare blifvit satt i fråga, att hemfriden i
hufvudstaden i allmänhet blifvit störd af po-
lisen, så mycket mindre, som redan förra gån-
en anmärktes att hos denna myndighet mer-
endels ådagalägges en större humanitet nu än
tillförene; och att den jemväl i det afseendet
göker hålla strängare hand än förr öfver sin
betjening, bör till dess loford erkännas. Men
detta är likväl icke fullt tillräckligt för att
fälla sitt omdöme i det förevarande fallet, och
dessutom kunna, man vet icke när eller huru,
sålana förhållanden inträffa, der det blir af
vigt att hafva stadgadt, huruvida den större
eller mindre graden af humanitet som utöfvas,
skall få bero endast af myndighetens godtycke,
eller om lagliga rättigheter emot möjliga miss-
bruk af denna makt finnas att åberopa. Vi
äro öfvertygade att försvarsartikelns författare
är så human, att han icke bestrider detta såsom
grundsats, fastän han trott sig böra emot an-
märkningarne i sistlidne måndagens Afton-
blad framställa de invändningar som varit fö-
remål för denna replik.