måtte vara, att i anmärkningsartikeln icke ens upptogos eller vidrördes konstförvandter-e Svenssons och Molins i de afgifna vittnesmålen gjorda uppgifter, att samtlige konstaplarne hade förfördelat Ekbom; att de genast efter dörrens öppnande af Ekbom, och under det han, som befann sig i bara linnet, äter lagt sig i sin säng, genast rusade in; att Jäderin på Ekboms tillsägelse att ingen finge gå in der, emedan han oclr ingen annan hyrde rummen, yttrat — till rummens egare (!): Det angår er icke, jag går hvart jag vill; att konstaplarne sedan skuffat Ekbom 0. s. v. Allt detta utelemnades, för att icke göra sig skyldig till någon skymt af partiskhet, hvilken åtminstone ej borde kunna misstänkas då anmärkningarne uteslutande grundades på poliskonstaplarnes vittnesmål. — Insändaren kan för öfrigt försäkra, att han icke i sin lifstid sett eller känner hr Ekbom. Det är ingalunda för dennes skull personligen, som anmärkningarne nedskrifvits, utan för att få omdömet stadgadt öfver sjelfva rättsfrågan, utan hänsigt till personens Men i detta afseende synes det ännu nödigt att fästa sig vid den fråga, som försvarsinsändaren framställt, huruvida en offentlig myndighet kan och bör stå maktlös vid enskild persons trotsiga försök att hämma lagskipningens gång och hans tredska att ställa sig domstols beslut till efterrättelse,. Härpå drager man icke i betänkande att lika med försvarsinsändaren svara, att den offentliga myndigheten ingalunda bör stå maktlös åc., och lyckligtvis är detta redan anmärkt uti den förra artikeln. Skilnaden är blott, att man å ena sidan förutsätter att den offentliga rayndigheten icke öfverskrider sin lagliga befogenhet. I det förevarande fallet deremot stå, om man så får uttrycka sig, frågan och svaret icke i samma casus, eller med andra ord, det är svårt att se på hvad sätt frågan är tillämplig, då Ekbom var alldeles främmande för den lagskipningens gång eller det domstolsbeslut, som hade satt hr Jäderin och hans följeslagare i rörelse. Det är i alla fall tillfredsställande att se, det försvarsartikeln, som bär prägeln af officiel egenskap, söker ett stöd för polisagenternas handlingssätt uteslutande i det antagandet, att Rosenschöld ansågs ega sin bostad hos Ekbom. Ehuru detta i insändarens tanke icke ursäktar deras handlingssätt sedan det blifvit upplyst att hr Jäderin icke gått dit af den orsaken, och deremot visste hvarest Rosenschöld bodde, samt sedan han fått till svar att Rosenschöld ej fanns på stället, så innefattar det dock indirekt ett tillfredsställande medgifvande, att polismakten icke har rätt att, för hvilken uppgifven orsak som helst eller under en blott förevändning, tränga in i andras hus, utan att legitimera sitt ärende. För öfrigt har det icke af anmärkningarnes författare blifvit satt i fråga, att hemfriden i hufvudstaden i allmänhet blifvit störd af polisen, så mycket mindre, som redan förra gånen anmärktes att hos denna myndighet merendels ådagalägges en större humanitet nu än tillförene; och att den jemväl i det afseendet göker hålla strängare hand än förr öfver sin betjening, bör till dess loford erkännas. Men detta är likväl icke fullt tillräckligt för att fälla sitt omdöme i det förevarande fallet, och dessutom kunna, man vet icke när eller huru, sålana förhållanden inträffa, der det blir af vigt att hafva stadgadt, huruvida den större eller mindre graden af humanitet som utöfvas, skall få bero endast af myndighetens godtycke, eller om lagliga rättigheter emot möjliga missbruk af denna makt finnas att åberopa. Vi äro öfvertygade att försvarsartikelns författare är så human, att han icke bestrider detta såsom grundsats, fastän han trott sig böra emot anmärkningarne i sistlidne måndagens Aftonblad framställa de invändningar som varit föremål för denna replik.