en mensklig varelse var det, derom är jag
öfvertygad . .. hvem kan det ha varit?...
men du sjelf såg ju också någonting . . .
Jag vågar icke påstå det; visserligen före-
kom det mig zom om något sväfvat förbi med
en andes hastighet.,
Sak samma i alla fall! ... låtom oss gå
framåt, Chavigny ... och om vi omkomma
så må vår död återfalla på dens hufvud
hvilken kunnat rädda oss och icke velat göra
et.n så
Dessa sista ord uttalade han med högre
röst, som om han ännu velat göra ett sista
försök att röra den okände. Alltid samma
tystnad förskräckligare än de förfärligaste ho-
telser.
De begge vännerna togo hvarandra under
armen och styrde famlande sina steg emot
samma galleri som de redan följt. Efter nå-
gon tvekan trodde de sig slutligen hafva fun-
nit rätta ingången; det var verkligen samma
lilla gångstig, samma släta och jemna mark
som de nyss anmärkt... En stråle af hopp in-
smög sig i deras själar.
Efter en långsam och försigtig promenad
trodde de sig ändtligen hafva kommit till den
atelier i hvilken de först stannat; men var
det verkligen densamma? öfvertygade tordes
de icke vara, alla dessa hvalf eller så kallade
atelierer liknade ju livarandra. Vissa iaktta-
gelser stärkte dem likväl i deras första för-
modan; det mera aflägsna echot af deras steg
och den ökade- lättheten att andas bevisade
dem bestämdt att de voro i ett af hvalfven.
Vattendropparne nedsipprade rhed samma me-
lankoliska och sakta buller som nyss förut
frapperat dem. Slutligen förekom det dem
äfven, som om de här i denna orörliga luft
tydligt kände det obehagliga oset efter deras
lanterna med hvilken de några minuter förut
här stannat. De misstogo sig således icke,
men om också deras förmödan var riktig, blef
dcras ställning dock föga mera hoppgifvande
eraf.
Vi veta ju huru många korridorer omgåfvo
detta hvalf. Huru kunna ibland alla dessa lika
gångar, täta pelare, hopsamlade grushögar och