en mensklig varelse var det, derom är jag öfvertygad . .. hvem kan det ha varit?... men du sjelf såg ju också någonting . . . Jag vågar icke påstå det; visserligen förekom det mig zom om något sväfvat förbi med en andes hastighet., Sak samma i alla fall! ... låtom oss gå framåt, Chavigny ... och om vi omkomma så må vår död återfalla på dens hufvud hvilken kunnat rädda oss och icke velat göra et.n så Dessa sista ord uttalade han med högre röst, som om han ännu velat göra ett sista försök att röra den okände. Alltid samma tystnad förskräckligare än de förfärligaste hotelser. De begge vännerna togo hvarandra under armen och styrde famlande sina steg emot samma galleri som de redan följt. Efter någon tvekan trodde de sig slutligen hafva funnit rätta ingången; det var verkligen samma lilla gångstig, samma släta och jemna mark som de nyss anmärkt... En stråle af hopp insmög sig i deras själar. Efter en långsam och försigtig promenad trodde de sig ändtligen hafva kommit till den atelier i hvilken de först stannat; men var det verkligen densamma? öfvertygade tordes de icke vara, alla dessa hvalf eller så kallade atelierer liknade ju livarandra. Vissa iakttagelser stärkte dem likväl i deras första förmodan; det mera aflägsna echot af deras steg och den ökadelättheten att andas bevisade dem bestämdt att de voro i ett af hvalfven. Vattendropparne nedsipprade rhed samma melankoliska och sakta buller som nyss förut frapperat dem. Slutligen förekom det dem äfven, som om de här i denna orörliga luft tydligt kände det obehagliga oset efter deras lanterna med hvilken de några minuter förut här stannat. De misstogo sig således icke, men om också deras förmödan var riktig, blef dcras ställning dock föga mera hoppgifvande eraf. Vi veta ju huru många korridorer omgåfvo detta hvalf. Huru kunna ibland alla dessa lika gångar, täta pelare, hopsamlade grushögar och